Inlägg

Sega grundades av amerikaner på Honolulu år 1940. Med andra ord höll dem till på annekterad mark (Hawaii blev en delstat först 1959). I början av 50-talet flyttade de till Japan och var därefter i huvudsak ett japanskt bolag med internationella dotterbolag (Sega of America till exempel).

Det var ju inte så svårt.

Allt är ju relativt. Förr genomgick mastrarna väldigt många steg med olika nivåer av försämring och ändringar, medan man idag kan arbeta på ett långt mindre destruktivt vis. Med det sagt så fanns det väl många filmer som gavs ut på Blu-Ray runt 2006 till 2008 som ser sämre ut än There Will Be Blood, men den har ändå många fel i bilden.
https://caps-a-holic.com/c.php?d1=10472&d2=17330&s1=102017&s2...

Brusreduceringen är dock inte lika aggressiv som jag minns den som så det får man ändå ge den.

Den var tydligen på gång för något år sedan då Paramount har tagit över Miramaxs rättigheter i stora delar av världen (tidigare var det primärt Buena Vista som skötte deras filmer), men av någon anledning ligger den på is just nu.

There Will Be Blood tycker jag personligen ser förskräcklig ut på Blu-Ray med helt absurda mängder överskärpa, brusreducering och knappt några högdagrar alls. En ny master i 4K skulle sannolikt göra underverk då filmen är helt fotokemiskt framställd utan digitala mellankopior (bortsett från enstaka VFX-sekvenser). Såg den på 35mm för cirka tre år sedan och det var en enorm skillnad mot den befintliga HD-mastern.

Något är riktigt knas med videon. Den visas upp i vad som verkar vara 3:2 pulldown och har mycket grövre komprimering än vad det brukar vara på era videos.

Problemet ligger sannolikt i att dessa mediebolag är vana vid att ha egna plattformar och TV-kanaler där deras material visas. Det ligger mycket prestige i att ha ensamrätt på NBC, HBO och så vidare. Musikbranschen har ju lärt sig sedan länge att modellen inte fungerar i längden och därför får man ett rätt snarlikt utbud (om än inte identiskt) vare sig man lyssnar på Spotify, Apple Music eller Tidal.

Annars kan man ju fråga sig hur många som hade velat ha separata abonnemang för att lyssna på musik från BMG respektive UMG och hur lyckat det skulle bli...

Mulholland Drive (The Criterion Collection)

HDR10 samt Dolby Vision FEL
Mastering display luminance: 1000 nits white level, 0.0001 nits black level
MaxCLL: 1000 nits
MaxFALL: 144 nits

Mulholland Drive spelades in på Eastmancolor (35mm) och någon mer info om råfilmen tycks inte finnas tillgänglig. Utifrån bildens karaktär verkar det dock som att typisk 5247 (100T) eller motsvarande har använts. För denna master har originalnegativet scannats på en Arriscan. Likt många andra av Lynchs filmer används generellt sett inte optisk kopiering utan alla scenövergångar, huvudtexter och liknande är gjorda genom kontaktkopiering. Av det skälet är filmen klippt omlott på A-, B-, C- respektive D-rulle varpå alla fyra har scannats och sammanställts digitalt.

Jämfört med Lost Highway är både snittljuset och topparna lägre, vilket är intressant då denna film till större del utspelas i dagsljus. Med det sagt är de toppar som passerar ca 200 nits ofta förekommande i mörka scener och ger god, ljusstark effekt som inte är särskilt svåra att återge. Det är en i överlag tämligen konservativ approach, där man siktat på att bibehålla ett liknande genomsnitt som i SDR och låta topparna rulla av på ett naturligt vis utan att klippas.

Färgerna har en tendens att bitvis sträcka sig till gränserna för BT.709 men ligger vanligtvis inom utan några krusiduller. Färger når emellenåt P3 och det gäller i synnerhet vissa kläder. Även mörka scener har en tendens att dra kraftigt mot blått. Liksom med det dynamiska omfånget finns det inga tecknen på vektorskopet att färger klipps eller begränsas.

Tillsammans med Dune är detta nog min favorit av Lynch. Jag gillar att den är så självreflexiv och drömlik. UHD:n håller en utmärkt, konstant kvalitativ nivå och är definitivt värdig att ha i samlingen. På David Lynchs förfrågan har filmen ingen kapitelindelning.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps

Färganalys

Tonmappad (BT.2100 till BT.709)

Nej, han är redaktionschef. Pelle är chefredaktör.

Deep Red (Arrow Video)

HDR10 och Dolby Vision MEL
Mastering display luminance: 1000 nits white level, 0.0001 nits black level
Ingen statisk metadata för MaxCLL eller MaxFALL

Deep Red spelades in på typisk Eastmancolor 5247 (100T) och sannolikt är detta ECN-2. Med andra ord samma råfilm och framkallningsprocess som vi såg för bland annat Blade Runner. Precis som många italienska filmer är Scope uppnått genom 2-perf Techniscope hellre än anamorfisk Cinemascope. För denna restaurering har uppenbarligen originalnegativet använts som källmaterial. Analysen avser det italienska originalet och inte exportversionen.

Genomgående så har filmen ett snittljus som är adekvat konsekvent och topparna som skjuter i höjden (ca 8-900 nits) är i regel begränsade till enstaka pixlar. Det tyder ändock på en korrekt konverterad tonkurva (från Cineon LOG till ST.2084) där vi kan vara så gott som helt säkra på att inget dynamiskt omfång har försvunnit. Ingen som helst klippning tycks förekomma utan alla toppar rullar tydligt av. De toppar som väl är tydligt synliga, såsom ficklampan, har en stark inverkan och effekt ty dessa ofta uppenbarar sig i mörka scener.

Färgerna sträcker sig tydligt en bra bit utanför BT.709 och i synnerhet vad som gäller rött (uppenbarligen). Som väntat är ändå färgerna tämligen "fria" sett till hur de framträder på vektorskopet och diagrammet utan några begränsningar eller klippningar. Det finns inga indikationer på märkbar brusreducering och kornbilden hålls intakt med mycket effektiv komprimering.

Argentos bästa? Kanske, även om Suspiria är svårslagen. Då filmen har, precis som mycket annan giallo, haft tonvis av utgåvor och mastrar av ytterst varierande kvalitet är det skönt att till sist hamna på en nivå där man har uppgraderat sig för sista gången. Jag vet inte hur mycket mer som kan förbättras utan att något riskerar att kvaddas. Jag väljer att sitta nöjd med den här.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps

Färganalys

Tonmappad (BT.2100 till BT.709)

Phantom Thread (Universal Studios)

HDR10
Mastering display luminance: 1000 nits white level, 0.005 nits black level
MaxCLL: 637 nits
MaxFALL: 75 nits

Phantom Thread spelades in på Kodak Vision 5213 (200T) samt 5219 (500T). Precis som alla övriga filmer av Paul Thomas Anderson så skall denna ha färdigställts helt fotokemiskt innan digitalisering varpå det klippta negativet har skannats. Fördelen här jämfört med Nolans filmer (som ju skannas från duplikatpositiv) är att den digitala mastern erhåller bästa möjliga upplösning, skärpa och dynamiskt omfång samtidigt som de analoga visningskopiorna undvikit digitala mellankopior. En ren win-win med andra ord.

Det första man slås av är den ganska grovkorniga bilden, vilken bekräftas av den snabba råfilmen. Det går inte att utesluta att en förhållandevis mild lågpassfiltrering har använts, men kornstrukturen är ändå fin och har klarat sig väl genom komprimeringen. Jämfört mot den traditionella Blu-Rayutgåvan är bilden mycket mer stabil och trogen källmaterialet även om den högre upplösningen inte ger en fullt så uppenbar förbättring som man kanske hade väntat sig.

I mån av ljussättningen så har filmen i många scener en ganska tydligt lyft svärta, vilket antagligen är ett avsiktligt drag för att bitvis efterlikna hur en analog visningskopia kan se ut. I de fallen är det inte heller ovanligt att snittljuset blir påtagligt högt. Många scener påvisar ändå hög kontrast med låg svartnivå. Topparna tenderar att vara återhållsamma vilket ger mer utrymme för effekt i scener som faktiskt når cirka 300 nits och uppåt, vilka inte är särskilt frekventa. Vissa scener påvisar också oväntad klippning, även vid relativt låga toppar (ca 180-200 nits). Det kunde bekräftas både vid ändring av tonmappning och vid analys av vågformen.

Färgerna är mestadels inom BT.709 i och med den ofta något höga snittljusnivån även om undantag finns (nattscenerna inte minst). På vektorskopet framgår ändock tydligt att färgerna aldrig är begränsade eller klipper. Slutresultatet påminner återigen mycket om en analog visningskopia, vilket annars tenderar att vara svårt att efterlikna med en mindre färgrymd.

Detta är en udda fågel som helt klart förtjänar sin plats i samlingen. Dessvärre tycks den vara både utgången i både Europa och USA vilket kan göra den svår att komma åt framöver. Väl värd att hålla utkik efter oavsett. En vacker dag kanske vi även får Boogie Nights, Magnolia och Licorice Pizza på UHD-BD.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps

Färganalys

Tonmappad (BT.2100 till BT.709)

Ja att filmen finns är ju ett smärre mirakel och mycket tror jag som sagt ligger i bolagets upptagenhet med Friedkins film (som f.ö. blev en flopp). Malicks sätt att hantera karaktärernas minnen är närmast psykologiskt hellre än dramaturgiskt då allt återges i väldigt korta, ofta osammanhängande scener. Tillsammans skapas en mosaik med många lagren som egentligen inte är särskilt komplicerade, men kan upplevas som förvirrande då filmen kraftigt avviker sig från traditionell amerikansk berättarteknik.

Först när filmen var i princip klar fick en av cheferna på Paramount se vad Malick hade gjort och han gillade filmen så mycket att han gav Malick fria händer att göra vad han ville framöver. Ändå valde Malick att gå under jorden i nästan tjugo år.

Såg Phantom Thread i helgen så jag ska försöka hinna med den innan första maj.

Stalag 17 (Kino Lorber)

HDR10 and Dolby Vision FEL
Mastering display luminance: 1000 nits white, 0.0001 nits black
Ingen statisk metadata för MaxCLL eller MaxFALL

Stalag 17 spelades in på 35mm (oklart vad för råfilm men förmodligen något från Kodak) och för denna restaurering har bevisligen originalnegativet skannats på, vad som verkar vara, en Scanity (vilken har använts för flera restaureringar av Paramount). Denna skall inte förväxlas med tidigare restaureringar som funnits på Blu-Ray från bland annat Warner och Eureka.

Filmen har en medelst konservativ ljussättning med oftast återhållsamma snittnivåer men ljusa toppar bortåt 3-400 nits förekommer ändå vid enstaka tillfällen. I första hand tycks fokus ligga i att ha en djup svärta och samtidigt behålla skuggnyanser i mesta möjliga mån, vilket coloristen onekligen har lyckats med. Kontrastförhållandet ser mycket bra ut och högdagrar klipps aldrig utan rullar av snyggt genom hela filmen.

En scen påvisar dock markanta komprimeringsartefakter, vilka går att se i bildexempel #5 (macroblockingen är påtaglig i himlen). Av sin natur har vissa scener också mycket mjuk look på grund av optisk kopiering. I övrigt är bilden mycket bra med mycket fin, detaljerad kornstruktur. Påminner om Det sjunde inseglet till stor del.

Jag tillhör den mycket lilla minoritet som faktiskt föredrar den här filmen framför Sunset Blvd. Faktum är att det nog är min personliga favorit av Wilders filmer med undantag för The Apartment förstås. Samtidigt är det svårt att hitta en regissör som har en så hög medelnivå som Billy Wilder också för den delen. Förmodligen kikar jag närmre på både Double Indenmity och Some Like It Hot såsmåningom också.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps

Tonmappad (BT.2100 till BT.709)

Days of Heaven (The Criterion Collection)

HDR10 samt Dolby Vision FEL
Mastering Display Luminance: 1000 nits white level, 0.0001 nits black level
MaxCLL: 1333 nits
MaxFALL: 97 nits

Malicks andra långfilm är en udda fågel på många sätt. Filmens produktionsbolag, Paramount, var under inspelningen helt upptagna med Friedkins nyinspelning av Fruktans lön vilket gav Malick mer eller mindre fria händer. Den produktionstekniska aspekten var mycket välplanerad från början (till exempel är alla scenövergångar gjorda direkt i kameran hellre än genom optisk kopiering) och spelades till stor del in på plats med naturligt ljus. Néstor Almendros har gått igenom arbetet i detalj i sin autobiografi och det är en mycket intressant läsning.

Alla Blu-Rayutgåvor av Days of Heaven innehåller den HD-master som togs fram i samband med Criterions DVD år 2007. Samma sak gäller även den inkluderade Blu-Rayskivan i denna utgåva. UHD:n har däremot en ny restaurering, gjord i samarbete mellan Criterion och Paramount samt under uppsyn av Malick själv.

Av filmen att döma ser det primärt ut som att filmens huvudtext når en särskilt hög, nominell ljusstyrka. Resterande scener når sällan 150 nits eller högre som mest. Jämfört mot den gamla HD-mastern är dock skillnaden i dynamiskt omfång mycket påtagligt då högdagrar aldrig klipper utan rullar av snyggt och diskret samtidigt som ljusa partier får lite mer tryck i jämförelse. Heller finns det inga som helst tecken på brusreducering, skärpefiltrering eller konturer som Blu-Rayutgåvorna var ytterst drabbade av. Komprimeringen håller också en mycket god nivå utan direkta fel.

Färgerna sträcker sig emellanåt utanför BT.709 och in i DCI-P3:s territorium, men effekten är återigen sparsamt använd. Vad som också uppenbarar sig både i bilderna i sig samt i vektorskopen är att inga färger trycks hamna nära färgrymdens gräns. Färgerna ser således aldrig ansträngda ut utan istället har en tämligen "avslappnad" look där det finns gott om nyanser.

Days of Heaven kommer aldrig att vara den där dunderljusa, superfärgstarka filmen som tänjer på teknikens alla gränser. Men det är mycket få regissörer som lyckas fånga sina filmer med så karaktäristiskt foto som Malick och här visas han verkligen i sitt rätta element. För mig är det värt otroligt mycket mer och jag är tacksam över att filmen äntligen har fått den restaurering den förtjänar. På så vis är detta en av de mest omtumlande filmupplevelserna jag har haft i år, trots att jag givetvis är väldigt bekant med filmen sedan tidigare.

Snälla Criterion, ge oss Badlands och The Tree of Life på UHD härnäst!

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps:

Färganalys:

Tonmappad (BT.2100 till BT.709):

Fast du har ju väldigt olika utbud och priser beroende på om du tittar på konsument- respektive yrkesprodukter, oavsett vad det gäller. Det finns ingen brist på kvalitativa skärmar på konsumentmarknaden till tämligen rimliga priser heller så om du inte verkligen behöver Asus-skärmen i fråga är det nog inget problem att den är prissatt som den är.

Du kan köpa ett stetoskop för 100 kr. Duger antagligen utmärkt för en lekman men en läkare sätter rimligtvis högre krav då man inte kan kompromissa med kvaliteten hur mycket som helst.

Blev själv totalt golvad när jag fick se Sonys kommande BVM-HX3110 på NAB. Att den är prissatt som den är (ca 35,000 USD plus moms) gör förstås att den inte är tillgänglig till mig som konsument, men som yrkesman är det snarare en rimlig summa att betala för ett helt avgörande verktyg.

Ska jag sedan vara lite snäll mot tillverkarna får man ju säga att kvaliteten på konsumentskärmar har stigit enormt de sista ca 15 åren. En OLED-TV för cirka 10-15,000 kr kan ge en mycket respektabel återgivning av färg och ljus som förr var praktiskt taget omöjligt att uppnå i konsumentsammanhang. Referensskärmar å sin sida har legat i liknande prisklasser som bilar ända sedan 1980-talet.

Med andra ord går vi mot bättre tider för oss konsumenter. Det är dock lätt att tro motsatsen om man tittar på hur yrkesskärmar är prissatta.

Vad jag har förstått det som så är skärmen i fråga inte ens utannonserad som en konsumentprodukt utan riktar sig till yrkesfolk, vilket går hand i hand med att den visades upp på NAB Show i Las Vegas. Jag var där i söndags och såg skärmen i hög person.

Man kan väl diskutera huruvida den är dyr eller inte precis som med allt annat men dess målgrupp är knappast dem som slösurfar på SweClockers...

Lite sent svar pga utlandsresa som kommit i vägen, men i vart fall...

Jag har inte sett någon av Camerons filmer på UHD-BD, men baserat på de skärmdumpar jag sett av Aliens (visserligen tonmappade) verkar den ha någon typ av semi-agressiv skärpefiltrering som förstärker mellanskarpa subjekt och dämpar hårfina detaljer. Inte fullt lika illa som Terminator 2 vilken var en smärre katastrof i sig (men gick delvis att rättfärdiga för 3D-versionen åtminstone), men fortfarande väldigt osnyggt och omfattande konturer gör den ingen tjänst heller. Samma sak tycks även gälla The Abyss och True Lies. Titanic verkar vara mindre drabbad men även där finns en del egenheter.

Heller tycks inte kornstrukturen vara bättre än ordinarie Blu-Ray, utan ser tvärtom ut att ha ännu mer brusreducering. Då filmen är skjuten på rätt så snabb råfilm (400T) och dessutom är rätt mörk är det givetvis förståeligt att ljussättning och efterarbete behöver göras med filmkornen i åtanke, men bilden borde kunna vara betydligt mer intakt än såhär. Dessutom verkar även Aliens vara en SDR-grade i grunden, tonmappad till 203 nits peak white, vilket bekräftas både av heatmaps och den dynamiska metadatan i Dolby Vision-strömmen. Sammantaget väldigt trist med tanke på hur bra Blu-Rayutgåvan av Aliens ändå är.

Jag vill inte dra alltför långtgående slutsatser utan att faktiskt ha sett utgåvan från början till slut, men baserat på den infon jag har så har jag väldigt svårt att rättfärdiga att köp av Aliens - Åtminstone till fullpris - Och således kommer en analys att utebli tills vidare. Det jag är mer nyfiken på är huruvida kommande släpp av Terminator (1) blir, ty den kommer att hanteras av Warner Bros hellre än Fox. Mina förväntningar är låga, men jag skulle väldigt gärna ha fel i mitt antagande. Det vore nog också att önska sig för mycket att be om den ursprungliga mono-mixen med alla gamla ljudeffekter bevarade utan man får helt enkelt leta rätt på en av Laserdiscutgåvorna...

Har de sista veckorna samlat på mig lite fler titlar att gå igenom. Av dessa ingår till exempel Stalag 17, Days of Heaven, Phantom Thread, Le Mepris och Trasdockan. Får se när jag hinner posta färdiga analyser.

I Sverige så är det SNDB som är bästa forumet för att sälja eller värdera Nes-spel.

Avslutade auktioner kan ge en fingervisning men just Nes är mycket beroende på skick och regionkod. Marknaden skiljer sig drastiskt i olika länder.

Begravning kan du inte skippa utan alla som dör i Sverige behöver gravsättas på något vis. Begravning är inte detsamma som ceremoni och det är viktigt att hålla isär när man pratar om sakfrågor. Av exakt samma skäl har vi begravningsavgiften.

Jag vet inte med säkerhet hur detta funkar, men jag tror inte att du har mandat att kräva något som är juridiskt bindande kring din begravning samt ceremonins vara eller icke-vara. Givetvis kan du lämna önskemål, såsom att viss musik ska spelas eller att något ska undvikas under ceremonin (t.ex. religiösa framföranden) men det stannar vanligtvis vid just önskemål. Många ger nog avslag till Another One Bites the Dust eller Highway to Hell...

Jag vet ingen begravningsbyrå som kan planera in en begravningsceremoni åt en levande person. Allt lämnas till dina efterlevande som i sin tur får ta ställning till hur de vill göra.

Utan att känna till din bakgrundshistoria eller veta något om dina närstående så låter det hela mer som en fix idé. I egenskap att själv ha haft mycket dödsångest är mitt råd att inte fokusera på din egna begravning annat än att kanske fylla i Vita Arkivet och låta det vara därefter. Du kan lägga ner din energi på något mycket vettigare än att envisas om vad som kommer att ske när du inte längre lever.