Inlägg

Vad jag kan se så har ingen ny firmware släppts och jag kan inte minnas att det fanns några alternativ i menyn för att göra någon uppdatering. Har dock inte sett något annat exemplar av skärmen än den jag testade så jag kan heller inte uttala mig om det finns en ny, annorlunda revision men det känns långsökt på en så pass unik skärm.

Just G2 har jag inte pillat med, men senast i helgen kalibrerade jag en 48C1 åt en klient. Om Peak Brightness var satt på high så blev tonkurvan alltför ljus kring 50-200 nits. Ett ingående värde på 50 kunde resultera i bortåt 70 nits i alstrat ljus, 140 nits blev närmare 180 nits och så vidare. Peak brightness medium jämnade ut kurvan rejält och hamnade inom målvärde, men då till priset av att de ljusaste topparna sjönk i ljus (från cirka 680 nits ner till strax under 600 nits) - Vilket ändå får ses som en helt rimlig kompromiss då bilden som helhet blev klart mer behaglig och korrekt.

G2 är dessutom kapabel till en mer ljusstark bild och beroende på inställningarna skulle det kunna påverka tonkurvan till det sämre ännu mer, eller för den delen det bättre. Thomas har bättre koll på just dessa modeller än mig.

Vad som gäller detaljrikedom och kornighet så kikade jag lite närmre på filmen i fråga och den ska tydligen vara skjuten på 200T, vilket är ganska snabbt och kan bli lite grovkornigt beroende på andra faktorer (optik, ljussättning, exponering, framkallning, bildförhållande etc). Dessutom blir det aldrig helt hundra att köra Tungsten-film vid dagsljus då man tappar lite exponering när vitbalansen korrigeras i post samtidigt som kornigheten är detsamma. Försöker man i sin tur dra upp snittljuset rejält så... Ja, det kommer se rätt aggressivt och ansträngt ut. Har man en långsam råfilm (typ 50D) och överexponerar ett eller två steg finns det mycket bättre förutsättningar generellt sett.

Allt är dock frågan om hantverk där det är många parametrar som spelar in. Att behärska analog film är i överlag en individbaserad kunskap hellre än allmängiltig.

@Barsk66: Det råder en del oklarheter i ditt inlägg med tanke på ordvalen. Det främsta jag reagerar på är "konvertering". Konvertering från vad?

Då detta är ett väldigt snävt och ingående ämne som alla kanske inte känner för att fördjupa sig i lägger jag det i en spoiler då det blev så pass mycket text.

Men för att bemöta dig lite mer humanistiskt: Jag förstår vad du menar med din kritik, men jag upplever att du har missförstått vad som ligger till grund för det hela.

Kikar man på hur "de fem stora" bolagen (Fox ägs ju av Disney) har hanterat sina arkivfilmer så är det faktiskt rätt intressant hur olika de kan se ut i HDR. För att ta det hela väldigt kortfattat och med exemplen så är min uppfattning ungefär denna...

• Warner har ofta en hyfsat tillbakadragen snittnivå med peaks som sticker ut rejält (Den gröna milen). Det ger utrymme för effekten att bli mycket tydlig då den är så pass sparsam.

• Universal tenderar att ha en lite högre medelnivå än Warner och mindre höga toppar men utnyttjar fortfarande dynamiken på ett bra sätt (Schindler's List)

• Sony har historiskt sett har mycket höga snittljusnivåer och återigen mycket höga toppar men med tydliga indikationer på att det inte är konverteringar från SDR (Starship Troopers). På senare tid verkar de dock sikta på väsentligt lägre medelnivåer vilket gör de mer lika Universal (Taxi Driver).

• Paramount har ofta en medelnivå som är jämförbar med Warner och toppar som påminner om Universal, om än i lägre utsträckning för det mesta (Pulp Fiction).

• Fox har en tendens att vara lite blandade i sina filmer. I vissa fall är snittljuset högt med dämpade toppar och ibland tvärtom (Predator).

• Disney har generellt sett återhållsam snittnivå och även låga toppar. Detta är något som påvisas även i deras nyare filmer (Insidan ut).

Det är förstås svårt att ställa vitt skilda filmer mot varandra med tanke på alla variabler, men sammanfattningsvis så märks det att bolagen behandlar sina filmer tämligen annorlunda. Just Sonys höga snittljus är väldigt påtagligt och det är långt ifrån alltid jag uppskattar det. Men det är inte frågan om några "fulkonverteringar" utan det är vad det är helt enkelt: HDR med väldigt högt snittljus. Det är korrekt utfört tekniskt och matematiskt sett utan några konverteringar från SDR. Däremot kan man absolut ifrågasätta den kreativa aspekten.

En del av det tror jag bottnar i det enkla faktum att många colorister satt med Dolby Pulsar-skärmar runt 2015 och framåt som klarar 4000 nits med bibehållen tonkurva. Den är än idag långt mer kapabel än i princip vilken konsument-TV som helst och vissa av dem som snöade in sig på HDR i början blev förmodligen lite fartblinda. Sony var uppenbarligen extra drabbade. Det är nog inte utan skäl som bolagen numer drar ner på ljuset istället för upp.

Och den enda naturliga reaktionen då är att det "andra" laget kommer och klagar på att bilden är för mörk.

Det är väldigt sällan som en film har annorlunda mastering i HDR när man jämför fysisk media mot streaming rent statistiskt. Bortser man från komprimeringen kan det skilja sig i form av lågpassfiltrering och dynamisk metadata. Men själva ljussättningen är väldigt sällan annorlunda såvida vi pratar om filmer från "de fem stora".

Visserligen har jag inte tillgång till Disney+ eller filmen i fråga så jag kan inte uttala mig om hur filmen ser ut på specifikt den plattformen. Däremot hittade jag en analys av filmen och som du beskriver är den ljus sett till snittnivån. Men baserat på hur toppar och högdagrar presenteras ter det sig vara en direkt omöjlighet att det är frågan om en SDR till HDR-konvertering utan den är korrekt mastrad ur den aspekten.
https://forum.blu-ray.com/showpost.php?p=21421030&postcount=7...

@Barsk66: Känner inte alls igen mig i det du beskriver, varken utifrån mina erfarenheter yrkesmässigt eller som konsument.

Det är extremt vanligt, förmodligen mer regel än undantag, att filmer med befintlig DI blir konverterade från SDR till HDR (dvs man går från en färdig, ljussatt master och applicerar en grade med PQ EOTF). En ny produktion kan förstås göras korrekt utifrån konstens alla regler, men väldigt många DI:s är ”låsta” till sin dynamik.

Filmer som är färdigställda fotokemiskt, vilket gäller i princip alla långfilmer gjorda före millenieskiftet, får så gott som alltid en korrekt utförd mastering - exempelvis genom att restaurera i Cineon Log (vilket speglar responskurvam hos negativ) och därefter göra ljussättning i PQ. Det finns ingen direkt anledning att göra på något annat sätt. Den enda filmen jag har hittat där det bevisligen inte har gjorts är Motorsågsmassakern och den har många andra egenheter förstås.

Om det nu är Spider Man från 2002 du pratar om så färdigställdes den fotokemiskt och det negativet har Sony i sin tur använt som källmaterial för sin restaurering. Jag har inte sett den själv och förmodligen är den tämligen ljus, men det är inte frågan om en SDR till HDR-konvertering.

Independence Day har jag själv i samlingen och analyserar gärna så håll utkik i min tråd den kommande veckan. Vad jag har sett från Fox tidigare så har deras HDR-masters av katalogtitlar påvisar markant förbättrad täckning av högdagrar (t.ex. Predator, Alien, Die Hard med flera) så det låter konstigt att ID4 skulle vara konverterad såsom du beskriver. Däremot är det fullt möjligt att uppföljaren är det.

EDIT: Ska man vara riktigt pedant så tycks det vara förekommande att katalogtitlar konverteras från HDR till SDR numer. Studiosarna lägger väl krutet där det spelar störst roll men lite luddigt är det…

Nu har jag inte sett någon Spiderman öht och har ingen koll på dem, men de av Sam Raimi vet jag är från Sony och de använder mig veterligen inga SDR till HDR-konverteringar för sina restaureringar av katalogtitlar utan gör jobbet "by the book". Däremot tenderar Sonys katalogtitlar att ha höga genomsnittsnivåer.

Av alla analyser jag har gjort så är det faktiskt väldigt sällan som äldre film (som ursprungligen gjorts utan DI) är konverterade från SDR till HDR. Jag kan inte ens minnas mig ha sett det. Däremot är det väldigt vanligt bland film gjord de sista ca 15 åren att dynamiken är exakt densamma i SDR som HDR men att både snittljus och toppar är högre i sistnämnda, vilket inger misstanken om en sådan konvertering.

Ah, ja detta är nog hela förklaringen låter det som för mitt arbete har sett ut på det sättet du beskriver. Gjorde nyss lite tester med Blackmagics Speed Test där ena SSD:n nu ger konstant ca 3500 MByte/sek och den andra ligger nere på drygt 250 MByte/sek. Får sikta på att byta ut dessa framöver men just nu får jag planera utifrån dessa begränsningar.

Jag förmodar att Samsungs SSD:er (t.ex. 990) inte har samma problematik?

Båda har 100% hälsa och har i dagsläget ca 5TB i skrivningar.

Sitter med två stycken CT4000P3PSSD8 i en av mina datorer som vid bruk belastas med ca 300-450 Mbyte/sek utan konstigheter eller ansträngning. Idag har jag dock haft problem med att båda snabbt blir kraftigt belastade och orsakar omfattande framdrogs. Även vid filöverföring mellan diskarna uppnår jag just nu inte mer än cirka 80 Mbyte/sek vilket gör de praktiskt taget obrukbara. Har varit med om detta en gång tidigare för ca två månader sedan men det har rullat på bra sedan dess. Moderkortet i fråga är ett Asus Prime B660M-A D4.

Bild från aktivitetshanteraren vid droppet.

Någon som har tips på vad man kan göra? Jag har inte pillat något i BIOS/UEFI än då detta med lagring inte riktigt är mitt område.

To Live and Die in LA (Kino Lorber)

HDR10 samt Dolby Vision FEL
Mastering display luminance: 1000 nits white level, 0,0001 nits black level
MaxCLL: 1394 nits
MaxFALL: 626 nits

To Live and Die in LA spelades in på Fuji A 125T 8511 (35mm). Detta är en råfilm jag själv har stött på i samband med att jag har digitaliserat ett par svenska produktioner från 1980-talet. Då Fujis råfilmer har ett tämligen distinkt sätt att fånga och i förlängningen återge färger med hög mättnad är detta något som tycks visa sig särskilt tydligt här, vilket bitvis även förklaras med en ganska aggressiv ljussättning i postproduktionen för denna restaurering.

Filmens ljusstyrka är mestadels reserverad bortsett från enstaka sekvenser men snittljuset håller en relativt hög nivå. Högdagrar rullar ofta av hyfsat snabbt men det finns ingen som helst klippning att beskåda vare sig i den faktiska bilden eller på vågformen.

Vad som gäller färgerna finns det däremot lite fler frågetecken. Det första är att de allra flesta scenerna har en mycket hög färgmättnad (som i vissa fall sträcker sig utanför DCI-P3) och kan visserligen förklaras av att filmen är avsedd att se ut på så vis. Däremot finns tydlig problematik i att toner kan skifta väldigt påtagligt. Detta kan vara särskilt påtagligt i ansikten, där en orangeaktig hudton ibland skär sig mot magenta. Syns tydligt i exempelvis när Dafoe sitter vid ljusbordet. Detta förstärks ytterligare av komprimeringen, som inte är den mest effektiva och heller inte får någon vidare hjälp av Dolby Vision-lagret.

Problemen till trots håller slutresultatet ändå en godkänd nivå. Med all sannolikhet har många kompromisser och avvägningar gjorts vilket kanske inte märks av gemene tittare.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps:

Färganalys:

Tonmappad

Eller varför inte Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare - Det är verkligen en film där man kan få uppleva ett stort spektrum av doft och stank. Mest stank förstås…

När ni har kommit till Santa Monica så avsluta resan på HiHo Cheeseburger. Fenomenalt bra burgare.

Välkommen Edin! Förhoppningsvis kan jag hälsa ordentligt nästa gång jag besöker Geeks vilket lär bli i slutet av veckan.