Inlägg

@Brainsplitter: Fick ett PM strax innan du skrev i tråden men du har andra tjing iaf

Konstigt. Jag kom in på Flashback när jag var i USA förra veckan och surfade via hotellets WiFi...

Storstädning i full gång och detta väggfäste måste väck. Köpte det för min OLED men kom aldrig att använda det. Specs i länken nedan.

https://www.inet.se/produkt/2217910/logilink-vaggfaste-tv-43-...

Fästet är hopmonterat men oanvänt. Originalförpackning med alla skruvar och dylikt medföljer. Bortskänkes mot avhämtning i Hässelby.

Läs hela annonsen här

@Squallie: Då kan man, precis som @mpat beskriver, använda en annan tjänst om det så krävs. Det ska mycket till innan jag skickar iMessage eller SMS till någon utanför familjen.

Finns det öht någon tjänst av Apple som de har tillhandahållit åt konsumenter som inte har köpt något av dem?

Du pratar om det som att folks liv hängde på iMessages vara eller icke-vara. Samtidigt får du det att låta som att det är Apples ansvar att göra upplevelsen bättre för Androidanvändare.

Jämför med Lightning. Apple introducerade den flera år innan USB-C och det var en markant förbättring mot övriga alternativ på den tiden. Det fanns inget som helst incitament att upplåta andra tillverkare använda kontakten för att, tja, de själva hade investerat i den.

Vad som gäller iMessage så är den tillgänglig för alla med en kompatibel Apple-produkt (iPhone, iPad, Mac etc) och var ett sätt för dem att komma bort från begränsningarna med ordinarie SMS och MMS om man ska förenkla det lite. För Androidanvändare förblev det helt oförändrat jämfört mot tidigare och det är inte frågan om en försämring.

Kan ju säga att de gånger jag skickat bilder från min iPhone till andras Androider så blir bilderna mycket lågupplösta och sönderkomprimerade så min telefon från äppelfabriken ser nog rätt bedrövlig ut ur mottagarens perspektiv. Sicken bra PR!

Apple gör inte något aktivt val att försämra upplevelsen för Androidanvändare. De har utvecklat en tjänst som gör upplevelsen bättre för Appleanvändare. Man kan inte förvänta sig särskilt mycket annat från en elektroniktillverkare och i synnerhet ingen med ett fullständigt ekosystem.

Du kan göra ett test och transkodera till ProRes med hjälp av ffmpeg. De får inte helt rätt metadata (då den inte är auktoriserad av Apple) men du kan ändå öppna filerna i Davinci med 4:2:2-sampling och 10 bitar. Antagligen blir det inte lika påfrestande för datorn heller när du klipper, då ProRes uteslutande använder i-frames.

Metoden i sig genererar dock ytterligare ett omständigt, tidskrävande steg vilket kanske inte är önskvärt i långa loppet. Men det kan ju vara värt ett försök om inte annat.

Gratisversionen är begränsad till upplösningen 3840x2160, oavsett OS. Mao går inte DCI 4K att lösa utan att betala för sig men arbetar man med någon sådan upplösning är det nog ingen dramatik i att skaffa Studio.

Trevlig beskrivning av arbetsflödet! Har alltid uppskattat dina utläggningar. Många förstår inte hur mycket tid och energi som går åt att göra bra innehåll till Youtube.

Vad är det som säger att gratisversionen av DaVinci inte klarar mer än 8 bitars färgdjup? Jag får 10 bitar när jag gör HDR-analyser av UHD-BD filmer i DaVinci och då använder jag gratisversionen. Har dock köpt Microsofts egna kodek för HEVC, men med den så får jag 10 bitar när H265 Main10 används.

För ProRes eller DNxHR ska du inte behöva några extra plugins eller kodeks utan de ska fungera som de ska out of the box. Finns vissa program som kräver Quicktime installerat för att de ska tolkas rätt men inte BMD:s tack och lov.

The Dark Knight Rises (Warner Bros., HDR10, 4000 nits white/0.005 nits black, MaxCLL: 500 nits, MaxFALL: 200 nits)

Sista och i särklass minst problematiska filmen sett till de bildmässiga egenskaperna. Ännu en gång har duplikat använts som källmaterial hellre än originalnegativ men den mjuka karaktären är mindre påtaglig här än tidigare. Samtidigt är Blu-Rayutgåvan väsentligt bättre än tidigare filmer så förbättringspotentialen var heller inte lika stor.

I övrigt påminner den mycket om The Dark Knight både sett till HDR och färg vilket är till dess fördel. Nattscenerna har oftast en lite lägre svartnivå men är fortfarande märkbart lyft. Ser trots det väl balanserat ut.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps

Färganalys

Tonmappad (BT.2100 till BT.709 genom Davinci)

The Dark Knight (Warner Bros., HDR10, 4000 nits white/0.005 nits black, MaxCLL: 500 nits, MaxFALL: 200 nits)

I likhet med Batman Begins har åtminstone ett (sannolikt två) duplikatpositiv använts som utgångsmaterial och filmen har en genomgående mjuk look till sig. Det ställs i stark kontrast mot den gamla Blu-Rayutgåvan som hade omfattande skärpefiltrering och brusreducering, vilket orsakade en enorm mängd konturer och i överlag ser rätt undermålig ut. Här finns inte det problemet alls vilket är en enorm lättnad. Samtidigt känns det som att det lilla extra saknas.

Ytterligare en skiljelinje är också IMAX-scenerna som återigen inte riktigt når den skärpa man hade kunnat önska men lyckas bättre med att skapa en lagom soft, närmast drömlik bild. Tycka vad man vill om filmen (jag är inte särskilt förtjust i den) men den har onekligen en unik look både vad som gäller estetik, ljussättning, foto och grade. Det är långt ifrån alla superhjältefilmer man kan säga så om.

HDR är markant mer märkbart här än i Batman Begins där snittljuset ofta är högre och frekvent ger ifrån sig ljusa toppar. Det hjälper bitvis att stärka dramaturgin, men samtidigt är svartnivån oftast märkbart hög och mörka scener ser lätt lite blaskiga ut. Färgerna hamnar ofta utanför BT.709 och nyttjas på ett snyggt sätt utan att det upplevs som forcerat.

Jämnare än Batman Begins är den definitivt, men det är också två väsentligt olika filmer sett till designen och det är svårt att dra några djupgående slutsatser vid direkta jämförelser. Återigen är förbättringen enorm ställt mot Blu-Rayutgåvan, mycket större än Begins.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps

Färganalys

Tonmappad (BT.2100 till BT.709 genom Davinci)

Batman Begins (Warner Bros., HDR10, 4000 nits white/0.005 nits black, MaxCLL: 500 nits, MaxFALL: 200 nits)

Uppenbarligen en väldigt blandad kompott sett till både hur HDR är implementerat men likväl bilden i överlag. Flertalet sekvenser lider av omfattande brusreducering (t.ex. i bildexempel #104). Drabbade scener tycks inte ha några tydliga gemensamma nämnare men då de ibland uppvisar tydlig kvantisering, där pixelstrukturen går att se, indikerar det att scenerna har digitaliserats vid något tillfälle för att sedan föras tillbaka på film som därefter har skannats igen. Det går inte att dra några slutsatser om varför besluten har tagits men det vore intressant att se hur källmaterialet såg ut.

Övriga scener påvisar en hyfsat god kornbild trots att bilden i överlag är ganska mjuk. Detta tycks uteslutande bero på Nolans ovilja att låta Warner skanna originalnegativen och således begränsar dem till duplikatpositiv. Därav kommer bilden aldrig att bli särskilt skarp och detta är något som påverkar alla Nolans filmer om än i olika utsträckning. I likhet med många andra katalogtitlar från Warner så är snittljusnivån ofta reserverat men tenderar att sticka iväg vid mer intensiva scener. Färgerna nåt bitvis P3 och ibland även BT.2020.

Utgåvan är både före och efter sin tid på samma gång. Det känns lite som att Nolans envishet gör filmen en otjänst med tanke på dess mjuka natur, men det kan också vara en indikation på att man är lite bortskämd. Men oavsett vad så är det en markant förbättring jämfört mot den befintliga Blu-Rayutgåvan, som är mer eller mindre en port av HD-DVD:n från 2006.

De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.

Heatmaps

Färganalys

Tonmappad (BT.2100 till BT.709)

Ska man sedan kika på det lite mer psykologiskt så tycks ju folks förlåtelse oftast ses som synonymt med att något är glömt och begravet. Det sägs att förlåtelse gör gott inombords men i realiteten är det inget som förhindrar något från att fortlöpa.

Det svåra är inte att förlåta andra eller bli förlåten. Det svåraste man kan göra är att förlåta sig själv. Klarar man inte av det så kan det bli nästintill omöjligt att bryta vissa mönstren.