Min värsta dataförlust är jag inte förlåten för än. Visst, man har råkat ta bort presentationer, filmer, klipp osv på jobbet eller plugget, råkat radera forskning man lagt en vecka på att samla ihop data på osv eller krypterat 200GB personlig data med ett lösenord man sedan glömt... Men vem i världen är det man absolut inte vill göra besviken? Å vad älskar denna personen mest av allt? Jo, givetvis ens mamma och givetvis barn eller barnbarnen. Tänk er en mamma med 5 barn som fyllt 60 år och där barnen flyttat ut och lever sina liv, å helt plötsligt fått en skänk från ovan och barnbarn, å kan fortsätta ha massa småbarn omkring sig.
För cirka 10 år sedan fick min bror sitt första barn. Ett år senare på dagen fick han sitt andra barn. Under de kommande åren så åkte framförallt min mor från Blekinge till Dalarna för att träffa dem, 70 mil enkel resa. Vi pratar om en hel dags effort, stanna över helgen, sen hem. 2 dagars bilresa för 2 dagars barnbarns-mys. De reste även utomlands, var med på bröllop i fina utstyrslar, kalas, första dagen på dagis osv. You name it, hon var där. I tid och otid. Allting dokumenterades givetvis (förutom själva födseln, tack och lov!) och jag fick nästan veckovis lägga in bilderna på hennes dator då hon har exakt noll kunskap själv. Vi pratar om bäbisar med sylt över ansiktet, videos på när de tar sina första stapplande steg och massa "roliga" saker som de säger som egentligen bara en farmor kan tycka vara roligt. ALLT dokumenterades, inte alls som på min tid där man i bästa fall har något flåtigt kort tagen med analog kamera och ett finger i hörnet som naggas över tid med all dess charm utan högupplösta systemkamera-bilder. Givetvis insåg jag problem med att ha alla bilder på en och samma dator (man har ju själv tappat värdefulla saker förr i tiden) och just den datorn var dessutom extremt seg och behövde.. ja, formateras. Jag insisterade på att rensa upp datorn, svor dyrt och heligt att bilderna skulle sparas och lagras på inte bara ett utan två ställen och att det inte fanns några risker alls. Det var alltså jag som tog initiativet till rensningen. Den duktiga sonen skulle minsann vara räddaren i nöden och arbeta proaktivt, här ska det backas upp! Här ska vi minsann inte förlora några bilder eller filmer!
Sagt och gjort. Jag lägger över allt på en bärbar hårddisk, dubbelkollar att allt kommit med och rensar datorn. Kollar en gång till (för vem fan vill råka ta bort allt?). Vill dessutom vara noga så jag använder ett externt program som dessutom skriver över allt så att det vid fel händer inte finns bilder att återkalla). Här ska minsann inte någon skum typ som letar i containrar hitta en hårddisk om 10-15 år och försöka återställa massa tveksamma bilder som bara en farmor kan ta på sina barnbarn. Med det sagt, allt flyter på felfritt, raderas och windows installeras igen. Klart, finemang! Den duktiga sonen har nu rensat datorn, backat upp bilder (och sorterat i mappar efter år) och dessutom raderat spåren efter bilderna på datorn om den skulle råka bli snodd. Allt på en krypterad extern hårddisk. Den duktiga sonen av fem barn är redo att ta emot en klapp på axeln, en kaka och kanske ett par matlådor. Startar datorn för att kontrollera att allt finns kvar och fungerar som det ska.
Det är då jag inser mitt misstag...
Jag har haft den bärbara hårddisken ikopplad via USB-sladden och lyckats formatera den också. Allt är borta. Från första bilden någonsin tagen av farmor, till första kalaset, till midsommarklädsel, första julen, första allt egentligen! Förvisso fler dubletter än vad man själv hade i pokémonkort en gång i tiden, men exakt allt är borta. De första 5-6 åren av deras liv har raderats och detta helt och hållet på grund av mig, och dessutom på MITT initiativ. Inte nog med det, visst fan ska det straffa sig att man velat vara utförlig också och skrivit över hårddiskarna med externa program så att det inte går att återkalla bilderna eller filmerna.
Då var jag INTE populär kan jag säga. Minst omtyckt i familjen. Från favoriten till en Judas. Då har jag ändå haft en hårddisk som krashar bokstavligt talat 15 minuter innan jag ska presentera mitt projektarbete på gymnasiet eller haft privat data som försvunnit. Men det här är utan tvekan det värsta jag varit med om, och jag har nog aldrig sett någon vara så arg och ledsen. Än idag när bilder tas på familjemiddagar osv påminns jag (även om jag givetvis har en fortsatt bra relation med min familj) i form av pikar som "låt inte X spara bilderna bara!". Denna dataförlusten har känts betydligt tyngre än jobbrelaterade eller mer privata sådana kan jag lätt säga.
Jag får helt enkelt fortsatt leva med att vara "den klantiga jäveln som tog bort 5 års bilder på X och Y".
