Facken är starka i Sverige, men de ligger i många fall lite för nära makten för att kunna använda sin styrka på bästa sätt för sina medlemmar. Det är rätt tydligt om man jämför avtalsrörelsen här med hur det går i andra närliggande länder nu. LO har gått ut och sagt att de siktar på 4,4% löneökningar nu, trots att inflationen är rekordhög och trots att det inte blev något alls förra året, vilket är totalt patetiskt. Företagens bud är runt 2-2,5% som typ alla andra år, vilket förstås hade varit katastrof då det innebär en sänkning av reallönen på över tio procent. Men jag misstänker att lokala fackklubbar och liknande inte kommer att gå med på en så kraftig sänkning så det kommer att bli en väldigt rörig avtalsrörelse i år. Många företag (storföretag mestadels) gör rekordvinster, och ger sin ledning rekordökningar av deras ersättning, mycket tack vare att de passade på att öka sina marginaler än mer när inflationen pressade upp priserna. Men när det är dags att kompensera den andra sidan av ekonomin så går det inte, löntagarna måste ta ansvar för att hålla nere inflationen även om det är företagen som har höjt den.
Jag har suttit i ett par sådana förhandlingar och det har aldrig handlat om att facket har sväljt det rakt av utan det har varit hårda förhandlingar över lång tid. Sen är inte det alltid så tydligt då det inte är facket som informerar utan företaget och de tenderar förstås att framhäva sin egen snällhet och generositet. Vill företaget säga upp folk på grund av arbetsbrist, ekonomiska problem eller vad det nu är, så kan inte facket säga nej, så förhandlingen handlar då om att se till att de följer reglerna kring detta och att försöka få till så bra dealar som möjligt för de som blir uppsagda. Vill man se hur det hade sett ut utan fack så kan man bara titta på USA.
Det är ju du som väljer dina fackliga representanter, tillsammans med övriga medlemmar, i ett val. Jag har varit fackligt aktiv i omgångar och det är aldrig för att jag så gärna vill det utan för att det är väldigt svårt att få folk att ställa upp. Nu är jag ordförande i vår fackklubb, igen inte alls för att det var något jag ville eller strävade efter utan för att det inte fanns någon som var beredd att göra det. Jag fick förtroendet av den handfull medlemmar som bemödade sig att delta på årsmötet helt enkelt. En del verkar se det som att jag har några maktbehov eller som att jag gör det för att gynna mig själv, men så är det verkligen inte. Och det gynnar knappast mig på något sätt, jag får mer nära kontakt med ledningen visserligen, men det är sällan en positiv kontakt exempelvis, och jag behöver inte "jobba" så mycket med det jag är anställd för, det jobb jag sökt och som jag pluggat i många år för att kunna utföra, utan får istället lägga stora delar av min arbetstid på att förhandla organisationsförändringar som alla är skitsura på trots att de inte ändrar något, eller sitta och hålla folk i handen när chefen inte vill ge dem ännu mer i löneökning trots att de inte levererar typ något eller så. När folk börjar gnälla för mycket på att jag inte driver de frågor som de vill eller så (som ofta inte är saker som facket har att göra med), så säger jag bara att de är välkomna att gå med i styrelsen och påverka och om de verkligen vill så har jag inga problem att avgå så kör vi ett extra val om de vill ta över, då tystnar det.
Men facket har ju jurister som är specialister på just sådana frågor. Jag säger inte att en random fack-kille på ditt jobb är så mycket stöd i ett förstärkt lönesamtal eller så, dock har de förhoppningsvis i alla fall gått utbildningarna för det, men kommer det så långt som en allvarlig konflikt så är det förbundet centralt eller deras jurister som hjälper. Du kan absolut hyra en egen jurist, men de flesta som pysslar med sådana frågor jobbar ju på fackförbund, eller arbetsgivarorganisationer då, och risken är ju att det blir väldigt dyrt.
Tack för ett långt utförligt svar, jag ska läsa begrunda och försöka sluta vara så fördomsfull även om det jag skrev (tyvärr) bygger på mina erfarenheter så här långt i mitt liv.
