Intressant tråd, bra jobbat @savage_grey, hoppas det rullar på lika bra.
Jag har, som så många andra snusat från och till sedan unga tonår, sen en ganska långt uppehåll på 10talet år.
Sen efter det då och då under en semester eller nåt.
Det värsta var väl när jag började gilla cigarrer på senare år.
Då blev det ju intermittent nikotinpåverkan, och sen vart man på snusen igen, oftare
Nu har min vanliga semesteromgång övergått i maj- sep uppenbarligen
Men "slutade" för ett par veckor sen.
Först är det ganska svaga snus, sen starkare och starkare och starkare.
i slutet är det dubbla extra starka prillor.
Men, sen tröttnar jag och lägger jag av, när det inte ger nåt längre som det brukade i början.
Dock så ser jag det som lite belöning.
Jag tränar mer än 99% av befolkningen, jag äter vettigare än 99% av befolkningen.
Jag dricker extremt sällan alkohol, jag röker inte, har aldrig gjort (cigarrer puffas på, men det är en annan tråd)
Så jag kommer säkerligen plocka upp beroendet nästa sommar, eller en stund i vinter eller nåt annat.
Är det nån mer här som faktiskt grejar en icke konstant relation till nikotinet?
Jag tycker jag gör det mer eller mindre i alla fall, och har gjort det i säkert 15-20 år.
Som så många andra i tråden, så tycker jag bara det är när det är behagligt att snusa som ger nåt, när det bara är för att dämpa abstinens typ, då brukar jag tröttna.
På senare år börjar jag fundera på "whats the harm" liksom.
När jag snusar så småäter jag inte, det förstör inte min sömn, tandhälsan verkar bättre.
Jag har egentligen inte några av de fysiska problemen många pratar om, och skulle jag ha det skulle jag nog aldrig använda giftet
Meeeen, är det kanske giftet som talar genom den lilla djävulen på axeln?