Frugan behövde en ny bil då hon blev påkörd. Vi ville köra en bil som hade låga mil och i princip ny utan att vara liksom helt ny. Vi tittade på bilar som va 1-2 år gamla. Frugan hade inget krav på drivlina eller så utan andra mer praktiska saker som tyst kupe på motorväg (pendlar 12 mil/dag) och adaptiv farthållare. Så vi tittade på ett par elbilar och en genomgående sak va att alla va svindyra och hade ungefär 10k i nettokostnad per månad men med löjligt låg drivmedelkostnad då såklart.
Vad som slog mig va alla bilhandlare som sa att det kommer bli perfekt med en elbil för henne då kostnaden för drivmedel är så försvinnande låg men vad ingen tycks bry sig om är den totala ägandekostnaden över tre år.
Man måste ju sätta någon gräns för hur länge man väljer att titta på och tre år känns som en bra längd. Vi tittade på en ionic 5 den skulle exempelvis kosta oss 10.400kr per månad rent netto om vi hade köpt den för 539.000kr som en av handlarna ville ha. Detta va alltså kostnaden för alla kostnader efter att bilen är såld efter tre år.
Vi jämförde med en vanlig bensinare också som hade rullat 700 mil och i så gott som nyskick. En Mazda CX 30. Den skulle efter tre år kosta oss runt 6000kr per månad netto.
Det inkluderar då värdeminskning försäkringar drivmedel och skatterna. Det känns som elbilar har en bit kvar att gå innan folk som tar välinformerade ekonomisk koll på upplägget ska bli övertygade.
När man pratar med folk som gått och köpt sig en elbil så försvarar de liksom inköpet bortom absurdum. Vi står inte på någon sida utan vill ju ha en rimlig kalkyl över tre år. Men istället för sunda logiska tankar så är känslan att det är väldigt mycket känslor kopplat till vad just varje person har valt och damn all form av logik.
Har ni också reflekterat över detta?
