Komponenterna
Låt oss titta på de viktiga delarna inuti datorn. Det är trångt, för det är ett hoppressat bygge. Mycket ska in på fyra höjdenheter.
Se där skiner den i ensamt majestät, Intel 8080-processorn i sin sockel. Själva moderkortet är inte så tättbefolkat, jämfört med moderna moderkort. Om man nu kan tala om moderkort. Begreppet var inte myntat då. Kretskortet heter SDK-80 System Development Kit. Närmast ser du två 8212 bussdrivare och den mörkare vita kretsen till höger är UART:en 8251.
Den andra viktiga delen är givetvis minnet. I detta fall den vita, medföljande monitor-prommen som heter SDK80-10 och de två EPROMar som Thord själv bränt, som innehåller diverse systemdrivrutiner. 16-pinnarskapslarna närmast är 1 kilobyte RAM som sitter på moderkortet, ytterligare 1 kilobyte sitter bakom EPROM:arna.
Maskinen har inget egentligt grafikkort, utan texten hanteras av två separata moduler (medan grafiken matas ut direkt av PIO:n till D/A-omvandlarna). Här ser vi den del som i blockschemat kallas "grafikkort" som är den del som lagrar de 512 tecken som ryms på skärmen (32 tecken x 16 rader) i ett buffertminne, samt räknare som ständigt scannar ut tecknen ur minnet, tar dem genom en teckengenerator (en PROM som omvandlar ett sexbitars tecken mellan @ och Z till en 5x7-matriskod) och omvandlar detta till digital video. Eftersom videon kopplas till oscilloskopets intensitetsingång, märkt "Z" kallas denna signal härmed för Z.
Kortets räknare skapar dessutom svepet som elektronstrålen gör över skärmen i X- och Y-led och matar detta vidare till D/A-omvandlarna.
X- och Y-svepen går vidare till D/A-omvandlarkortet, närmast i bild. Det innehåller två åttabitars D/A-omvandlare. Bakom detta sitter det hembyggda minneskortet på 4 kB, som tillsammans med de befintliga 2 kB ger maskinen totalt 6 kB. Cykeltiden på dåtidens minne låg omkring en mikrosekund.
För datalagring användes en rullbandspelare som kunde göra Read after Write, nämligen en Revox med separata skriv- och läshuvuden. På så sätt kunde datorn skriva en datapost och omedelbart läsa tillbaka den när den passerade läshuvudet och avgöra om den blev rätt. Blev den fel kunde samma post skrivas om igen. Till detta behövdes ett analogt gränssnitt, vilket visas på bilden ovan.
Det verkar lite råttbo och det är det naturligtvis, men det är ett högteknologiskt råttbo. Dess uppgift är att ta emot en bit från PIO-kretsen och omvandla denna till sådana nivåer att bandspelaren kan spela in den, och göra lämplig bandbegränsning för att inte få för många övertoner i ljudet. Ljudpulser från bandspelarens läshuvud omvandlas i sin tur till digital form och matas tillbaka till PIO:n.
Med Read after Write kunde anordningen klara 3 kbit/s på bandet, men utan Read after Write klarade den 10 kbit/s. Overhead i form av inledning, mellanrum, adresser och annat tog ned den effektiva hastigheten till drygt hälften detta. På en sjutums bandrulle fick det rum en halv megabyte data inspelat i 38 cm/s. En halv megabyte, fnyser du! Tro mig, det var oceaner av data 1977, när en BASIC-tolk fick plats i 4 kilobyte.
Nätaggregatet är högst ordinärt. Det består av två ordentliga transformatorer, likriktarbryggor och linjära spänningsregulatorer i TO-3-kåpor monterade på kylfläns. De skapar +5 volt, +12 volt och –10 volt. Switchade aggregat var inte standard år 1977.
Lossar man frontpanelen med alla lysdioderna ser man drivkretsarna för lysdioderna och den elektronik som sköter single-step-ningen av processorn. Det är möjligt att dels stega programmet manuellt, en minnes-/IO-operation i taget, dels kan man använda baud rate-generatorn för att stega fortare, och dels kan man låta processorn gå på med full fart, 2 MHz.
Visst är det snyggt med långa rader med blinkande lysdioder på fronten, men huvudsakligen fungerar de som ett felsökningshjälpmedel. Det hela är skäligen enkelt. En helt frusen lamprad visar med all önskvärd tydlighet att datorn har kraschat, men också på vilken adress (blue screen). Däromkring finns sannolikt en ogiltig instruktion.
