Det finns något som heter neuroser (https://sv.wikipedia.org/wiki/Somatoform_autonom_dysfunktion). Jag har haft problem med neuroser hela livet, vissa jobbigare än andra. Neuroser är när du blir lite smått besatt på en sak som du sedan får beteenden och/eller känslostörningar utifrån och sedan brukar det gå över efter ett tag. Det hela är att det blir lätt hönor av fjädrar för min del som leder till tillfällig mild ångest.
Exempelvis kanske jag börjar blöda i ett finger för att jag skar mig som jag då tror skall leda till att jag skall få blodförgiftning eller dylikt och då får jag ångest över den tanken. Och det känns då verkligt tills att det har gått en dag och motbevisat min tillfälliga neuros (dvs., jag dog inte).
Vissa gånger har jag fått så kallad hjärtneuros där fokuset blir på hjärtslagen och när det blir oregelbundna slag (vilket är helt normalt) så kan jag överreagera på det och få ångest över det vilket ironiskt då ökar hjärtslagen i sig vilket blir tårta på tårta eller "ångest över ångesten". Ibland yttrar sig hjärtneuorsen att hjärtslagen så "tunna" att jag inte känner av dem med handen och då tror att det har stannat vilket så klart är helt inkorrekt.
Nu är jag mer medveten om dessa så jag brukar kunna upptäcka mig själv att, "aha, nu har jag blivit lite smått besatt över värken eller sensationen i den kroppsdelen". Så vänligen sluta kalla mig för "pajas" eller "troll" över att jag får "COVID-19-neuroser" till och från.
Nu har det blivit lite bättre då jag inte tvättar händerna lika ofta varje dag. Och jag brukar även motionera länge på mitt löpband som ett sätt att bevisa för min smått neurotiska hjärna att, "Jag kan inte ha fått det för då borde jag inte orka så här länge på löpbandet."
