Jag började lira på 80-talet och lirat typ hela mitt liv. C64, NES, Amiga, Sega, PSX, Xbox PC osv... Men har haft svackor.
Den första uppstod faktiskt väldigt oväntat när jag själv pluggade spelutveckling i början av 2000.
När vi byggde egna spelmotorer och spel med dem försvann liksom magin. När jag satt framför andra spel så sveptes jag inte med på samma sätt längre och fantasin fyllde inte i alla tomrum. För jag visste att där inget fanns. Bakom dörren i korridoren som inte gick att öppna så fanns inte någon lägenhet med möbler där en familj kanske bor som jag tidigare fyllt i med själv... utan ingenting. För jag visste att de inte hade skapat den delen av världen för du skall aldrig vara där.
Triggers i spelvärldar såg jag som röda blinkande skyltar. Ok, när jag når den punkten kommer förmodligen fienderna spawnas in.
Detta höll i sig i några år. Sedan fick vi vårt första barn, något som också gör att jag idag spelar mindre då man helt enkelt inte har tid. Men jag hittade där och då tillbaka till lite av den magi berättelserna en gång för med sig. Med min son sovandes på mitt bröst (där han oftast ville sova) vid lunch tid brukade jag ha en timme och låg ofta och slötittade lite TV. Men en dag tänkte jag att jag kanske skulle testa spela något då jag hade en 360 vid den TV'n. Jag startade upp Bioshock och upplevde den sagolika värld utvecklarna skapat där med min son sovandes på mitt bröst.
Det har gått många år sedan dess och vi har idag tre barn. Jag spelar fortfarande inte i närheten av så mycket som jag en gång gjorde. Spelar jag något nu så är det oftast som en social grej där man lirar CS med vänner eller spelar med mina barn när de önskar att pappa är med på lite Destiny 2 osv. Men ibland hinner jag med en upplevelse i stil med Horizon eller nu senast Guardians of the Galaxy. Detta beror dels pga tidsbrist då jobb och tre barn med aktiviteter tar en hel del tid men även pga att jag återigen upplever att spelen inte är lika magiska längre. Men denna gången inte som ett resultat av att veta hur de ser ut bakom kulisserna. Istället är det för att det jag fruktade för många år sedan har blivit vardag.
Det fanns en tid då "kostymerna" fnyste åt spelmarknaden. När man såg det tyckte man å ena sidan att det var orättvist men inser nu också att det var en tid då konstnärer fick möjlighet att uttrycka sig utan stora företag med kostym vd's, styrda av avkastning till aktieägare som kortsiktigt mål, dikterade hur spel (något de själva sällan växt upp med och upplevt magin bakom) skulle byggas. Idag är spelbranschen en massiv marknad och i vanlig ordning kommer de som endast bryr sig om pengar krypandes. Idag vill de vara VD på ett spelbolag för där kan de tjäna pengar, men nästa vecka kan de lika gärna vara VD för ett oljebolag eller en friskola. Det är bara business för dem och förståelsen kring den magi och de upplevelser spel varit för många har gått förlorad.
Självklart behöver utvecklare tjäna pengar och kunna överleva, något som inte alltid var lätt i spelskapandes begynnelse. Men i takt med att mer pengar dras in av bolagen så är det inte de som plikttroget följt och slavat för sin konst som fått det otroligt mycket bättre utan istället är det de affärsnissar som en gång fnyste åt hela marknaden som istället kommit in och gluffsar i sig kakan.
I jakten på mer pengar än de tiotals miljoner dollar i bonus de får så trycker man in gambling i spel, gör spelen långtråkiga för att få folk att betala extra för att snabbare bli klara med dem, få spelare att betala för extra save slots osv. Kapitalismen har tagit över något som en gång i tiden i det närmaste kunde liknas vid en konstform.
Jag minns det ursprungliga Battlefield och alla timmar av pure joy jag och kompisar hade med det. BF2 som byggde vidare på allt som gjorde det första bra. BF3, även om browser launchern osv inte var ett snilledrag, var bra... men började också resan mot deluxe, ultimate, complete super mega edition-tramset. Sedan gick det stadigt utför. Spelutvecklare idag har gått vilse och tappat vad spelarna vill ha. Ja, de kan lyckas snärja gamblers med någon ny intoxinerande loot box system osv och spelet kan dra in bra med pengar så det ser ut som att spelet var lyckat. Men samtidigt har man under flera år gjort att gamers som spelar spel för att de älskar spel, story, upplevelser, har börjat tappa intresset. Allt medan kostymernas önskan att driva spelbolagen växer. Inte för att de var gamers själva, trodde på konstformen eller ville vara med att lyfta fram grymma spelupplevelser utan för att där finns pengar att hämta. "Single player is dead" kläcker de ur sig medan de själva är de som vridit livet ur spelen. Titta på stora spelbolag idag och vilka som verkar driva dem, hur kulturen är där och hur mycket de verkar förstå spelare.
Så jag tycker inte det är så konstigt om man idag, när man kanske har mer pengar att slänga på spel än någonsin, inte är sugen att starta något nytt spel alls.
Free to play med kosmetiska micro transactions behöver inte vara fel. Men problemet med de företagsledare idag som låtsas förstå vad gaming handlar om identifierar en ny fluga att tjäna pengar på och trycker in det i vad som helst. Därför får vi spel som Shadow of War som har loot boxes i ett single player spel (varför fick vi inte söka upp bra orcher istället för att få dem i loot boxes? Hur mycket Mordor är en loot box egentligen?) eller spel som medvetet görs sega och långtråkiga för att få oss att betala för att komma igenom spelet snabbare. Känns mest som att dessa "ledare" vill göra allt det kan för att suga ut så mycket pengar ur branschen de kan innan de överger den för nästa bransch.
Kan magin återkomma och min vilja att uppleva underbart sammanvävda historier återväckas igen... jag hoppas det... Men så länge dessa krafter styr hur spel skall utformas så känner jag att det nog är en bit bort.
