Inlägg

Du behöver något som kan extrahera den digitala ljudsignalen från HDMI-kontakten.
Det jag kommer att tänka på är den här: http://www.kjell.com/sortiment/dator-kringutrustning/kablar-a...
Lite väl dyr för att bara extrahera SPDIF-signaler. Det skall finnas mycket enklare adaptrar att koppla mellan HDMI-kabeln och projektorn eller signalkällan. Men jag har inte sett några svenska/skandinaviska återförsäljare på dessa enklaare adaptrar.

Vad är det som kräver 8 GiB minimum? ... Windows ?
Såvitt jag vet fungerar det att köra även 64 bitars Windows med så lite som 1 GiB RAM. 2 GiB är ett måste om man vill ha en någorlunda användbart system som inte swappar konstant, och 4+ för en smärtfri uppevelse.

Visst är det så.
Min poäng är att många väljer distribution utifrån tron att: Distribution = Grafisk miljö.
Jag utgick från en av frågorna i första inlägget: -"Jag vill ha en version som inte kräver mycket prestanda från grunden."

Fast nu när jag läser frågan igen, så "glömde" jag bort nästa del: -"Den ska fungera som webb- och filserver med ca 10 personer som ansluter samtidigt."
Varav jag inser att det är en server-relaterad fråga, och inte workstation/klient-baserad. Då är en server-distribution ett bra val. Speciellt om man skall skapa en så kallad "headless server" utan någon grafisk miljö överhuvudtaget.

Så oerhört lätt att missuppfatta frågan när det inte framgår direkt, klar och tydligt att det är en server det handlar om.

Ni måste "glömma bort" den gamla anslutningen, och logga in på nytt. Detta görs via nätverkshanteraren.
Detta beror på att krypteringen bl.a. använder MAC-adressen som en del när nycklar genereras, och handskakning sker. Ny router innebär en ny MAC-adress, och felmeddelande ni får beror på att den gamla anslutningen inte stämmer överens med den nya routerns nycklar vid handskakning. För att förhindra "man in the middle" -attacker, så frånkopplas man automatiskt från nätverk där nycklarna inte stämemr överens. Bättre det än att i blindo generera nya. (Som vissa andra operativsystem gör)

Ni skall nog inte tänka på "vilken distribution". Det ni bör ha i åtanke är vilken grafisk miljö ni vill använda.
Bakom den grafiska miljön är de flesta distributionerna rätt och slätt likadana. Det som skiljer dem åt är vad som kommer förinstallerat.

Här är en liten guide jag skrivit: Linux-guide: Val av grafisk miljö. (Att välja distribution).

OLED hade i början problem med inbränning av statiska bilder. Det lär säkerligen ha blivit bättre med tiden, men jag tror inte det är helt och fullt löst. Ha ett öga öppet för detta.

Här är en artikel med lite "att tänka på": http://www.cnet.com/news/seven-problems-with-current-oled-tel...

Personligen ser jag inte att OLED är värt pengarna. Har en bekant som skaffade en OLED-skärm. Problem: TV-kanalernas logotyp bränns in i hörnen, samt menyerna från TV-spelet har bränts in och syns svagt i ljusa/vita scener. Den inbyggda "anti burn in" -funktionen hjälper föga.

Inte så att man satt dit moderkortsdistanser på för många/fel ställen?
Så att de sitter osynligt under moderkortet och kortsluter kontakter/lödpunkter underifrån.

Ännu en bult i kistan för urgamla 32 bitars system.

Har man en gång vant sig med den precision man har med tangentbord + mus, så är det knepigt att vänja sig med en handkontroll. Speciellt med FPS-titlar.
Dock inte omöjligt.
Mitt förslag är att helt och hållet lägga PC-spelandet på hyllan, och bara köra med konsoltitlar och handkontroll ett tag framöver. på så sätt kan muskelminnet tränas om relativt snabbt.
Det kan sedan bli lite ovant med att komma tillbaks till PC med musstyrning igen, men det är snabbt övergående. Det man kommer att märka av är de så kallade X, Y axis inversion. Det kan bli svårt att hitta rätt med dessa inställningar eftersom den analoga styrspaken inte fungerar på samma sätt som musen. Det kan vara så att det är, för er, lättare att köra inverterat med handkontroll, och icke inverterat med mus... eller tvärtom.
Experimentera fram och tillbaka med X och Y inverteringsinställningarna, och se vad som är smidigast när man byter mellan plattformarna.

Bra att ha i åtanke: Konsoltitlarna är inte lika "precisionskrävande" som motsvarande PC-titlar. Spelmakarna vet att handkontrollerna inte har samma precision, så de har då i regel lagt in ett mer förlåtande precisionskrav. Man behöver alltså inte vara lika pixel-exakt för att få till en bra "fragrate".

Först och främst: Konsol och PC sett till kontroll går inte ens att jämföra. PC-spel är i regel designade för tangentbord och mus, vilket ger en överlägsen precision och kontroll jämfört med konsolernas handkontroller.
Visst kan man ansluta tangentbord och mus till konsolerna, men spelen är inte designade för det.
Detta är en av många orsaker till varför många gemensamma speltitlar mellan konsol och PC inte delar spelare mellan varandra. PC-spelarna har ett rejält övertag, och balansen skulle bli orättvis.

Nu när vi fått det ut i hetluften, kan vi hoppa på för och nackdelar mellan de olika systemen:

Konsol

• Fördelar:

  • Konsol-exklusiva titlar.

  • Slå på och börja spela. Slipp installationsstrul. POnP: (Power On and Play)

  • Socialt på riktigt. Dra in några vänner i soffan och "spöa skiten ur varandra".

  • Priset på hårdvaran. Man får en komplett körklar lösning till ungefär samma pris av ett bra grafikkort till PC.

• Nackdelar:

  • Uppgradera? Nej. Byt hela systemet. Bakåtkompatibelt? Inte så troligt.

  • Speltitlarna är statiska. DLC i all ära, men har titeln problem (buggar?), så är det något man får leva med. Konsoltitlar patchas inte / högst sällan på grund av sin statiska natur.

  • Plattformarna är låsta till multimedia och nöje. Har inte alls samma mjukvaruflexibilitet som en proper dator. Vill man göra annat än att titta på film och spela spel, så är konsolen en tråkig återvändsgränd.

PC:

• Fördelar:

  • PC-optimerade genrer. Ja! Hela genrer som i stort fungerar bäst på PC. RTS, FPS, MMORPG ... med mera. Visst finns det motsvarande spetitlar för konsoler, men de är långt ifrån av samma kvalitet som de man hittar exklusivt till PC.

  • "Uppgradera"-deluxe. När man väl har en dator, är det lätt att hålla den aktuell flera generationer frammåt med enbart smärre utlägg. Mer RAM, bättre GPU, fetare CPU. Varje komponent kan uppgraderas vid behov.

  • Bakåt-kompatibilitet. Man behöver inte behålla en gammal dator separat bara för att man vill ha kvar äldre speltitlar. De är i regel bakåtkompatibla flera generationer bakåt, och med en smärre handpåläggning är en dator bakåtkompatibelt ända tillbaks till datorernas begynnelse. Yay! PONG FTW! *blipp*... *blopp* ... *blipp* ... *blopp* ... *blipp* ... *blopp* ... *blipp*

  • Emulatorer. Man är inte låst vid PC-titlar. Många gånger kan man spela även äldre konsoltitlar direkt på datorn med hjälp av så kallade emulatorer. Själv har jag en hel bunt Playstation -titlar, fast jag aldrig ägt en enda playstation-konsol.

  • Tillbehör-deluxe. Tillbehörs-utbudet till en PC får motsvarande utbud till vilken konsol som helst att blekna bort i jämförelse. Och många gånger fungerar konsol-tillbehören även på en PC men en mindre handpåläggning.

  • Så ofantligt mycket mer flexibel än en konsol. Arbete, Internet, Nytta, Nöje, Hobby... Man kan göra så oerhört mycket mer på en dator. Så mycket mer att konsolerna får ställa sig i hörnan och skämmas!

  • Patchar, Moddar, Expansioner, Hacks och en massa annat extra godis som är exklusivt till PC.

• Nackdelar:

  • Jobb med skötsel och underhåll av operativsystem, drivrutiner, uppdateringar. En massa annat underhåll som inte existerar eller sköts helt transparent på en konsol. Huvudvärk för den late.

  • Skadlig mjukvara. En typisk PC är mycket sårbar om man inte är försiktig. Skulle inte ha installerat den där pinup-programmet. Nu är datorn smittad. Digital STD... Yäck!

  • Installera och uppdatera innan man kan sätta igång och spela. Orka vänta. Vafaaaan... Kom igen nu jag vill SPELA NU!!!!! Inte senare.

För mig är det tvärtom.
De flesta andra hårddisk-märkena har gått till de sälla jaktmarkerna. Många i förtid. De diskar som fallerat allra minst för mig är just Western Digital. Har till och med ett par WD-diskar med över 50 000 driftstimmar (~6 år), och de går på som tåget ännu.

Jag brukar tvätta moderkort, grafikkort, processorer och annan elektronik med varmt vatten och diskmedel.
Så här gör jag:

Först börjar jag med att ta bort alla vattenkänsliga delar, såsom batterier, skumgummidetaljer och liknande.
Diskar sedan allt noggrant i varmt vatten och diskmedel. Använder även andra avfettningmedel vid behov. (Industriell elektronik kan ha tjocka lager med smutsig/dammig olja)
Sedan ser jag till att skölja allt extremt noga. Vill inte ha diskmedelsrester kvar under chippen.
Därefter är det avsköljning i kemiskt ren sprit/etanol och efter det följer torkning med varmluftspistol på medel eller låg effekt.
Sköljning med kemiskt ren sprit/etanol kan man skippa om man inte har tillgång till det (Har själv tillgång till detta via arbetet). Se till att torka extra noga och låt vila ett dygn eller två istället.
Man kan också torka i köksugnen på låg temperatur (50-75 grader). Se till att plocka bort alla värmekänsliga delar, såsom skumgummi, batterier och annat som smälter. Fastlödda plastdetaljer såsom sockel, minnesplatser, kortplatser med mera tål en mycket höga temperaturer, och är designade för så kallade reflow-ugnar.

Lycka till.

VARNING:
Bensin bör undvikas, då den löser upp en del plaster på kretkorten. Speciellt gummitätningarna under elektrolytkondensatorerna. Gummitätningarna sväller upp i kontakt med petroleumbaserade vätskor (Däribland bensin), och förstör kondensatorerna.

Den högre datadensiteten är en stor bidragande orsak till att man får se allfler falerande modeller från samtliga tillverkare.
Jag märker av att diskar större än 1 terabyte är de som allt oftare drabbas av höga felfrekvenser. Ju högre datadensitet, ju oftare ser man en högre felfrekvens.

Med andra ord: Se till att ha en backup innan man skapar en backup, så att man har en backup att tillgå ifall backupen skiter sig.

Ett annat misstag jag "råkade" ut för:

Arch Linux, som jag använder flitigt, är en så kallad "Rolling release" distribution. Det betyder att distributionen uppdateras kontinuerligt hela tiden, istället för att släppa separata distributionsversioner likt Ubuntu 12.04, 12.10, 13.04 ...
Med detta följer större ändringar med jämna mellanrum, och är man inte med på noterna kan det bli en överraskning för en. Positiv eller negativ beror helt på hur förberedd man är.

Upptakten:
För ett tag sedan bestämde sig Arch-utvecklarna att det var dags att ta tag i de utspridda bin-mapparna, och slå samman dessa.
Detta kom att innebära vissa problem med redan existerande system som uppdaterade till den nya bin-strukturen. Det krävde att man förberedde systemet INNAN uppdatering.
Hur kunde man veta att man skulle förbereda systemet i förväg? Enkelt: Man skall ALLTID läsa nyheterna på Arch hemsida, innan man uppdaterar. Där framgår vad som för stora förändringar man skall förbereda sig för, och preparera inför.
Att bara uppdatera systemet i blindo utan att först läsa nyheterna är något man absolut inte skall göra om man inte vill ha problem.

Mitt misstag:
Jag läste inte på nyheterna i tid, och valde att leva farligt. -"Äch vafan, det brukar ju aldrig vara några större förändringar att bry sig om i alla fall".
Jotack. Det fick man käka upp senare.
Uppdaterade i blindo, och helt plötsligt tar det tvärstopp med saknade binärfiler, kommandon som inte fungerar, och tjänster som vägrar starta.
Att fixa till detta i efterhand är mer besvärligt än det hade varit att förbereda systemet innan.
Ja... där har man för att man skiter i nyheterna och struntar i dokumentationen. Jag var lite för självsäker med mig själv där helt enkelt.

Tog mig några timmar att få allt i ordning igen.

Lär er av mitt misstag: Läs nyheterna till er distribution. I synnerhet om det är en rolling release-distribution.
Det är bättre att ha läst ett stycke för mycket, än ett för lite.

Första frågan: Är ert system konfigurerat för en modern EFI-boot, eller för en mer traditionell BIOS-boot?
Andra frågan: Hur bootade ni upp ert Live system?

Det låter som om ni har windows och linux konfigurerat för BIOS-boot, men startade upp live-disten i EFI-läge.
När n isedan försöker installera grub på nytt, så känner den av att live-disten är uppstartat i EFI-läge, och ni försöker installera grub på ett BIOS-system.

Trolig löning: Starta upp live-systemet i BIOS-läge istället för EFI-läge, och försök därefter installera om grub.

Visst tar en Arch-installation mer tid. Men ni får i gengäld ett system anpassat till just dina behov.
...och Arch Linux behöver man bara installera en gång. Väl installerad så håller den i två och tre kvarts evigheter.
...om man inte klantar till det rejält då.

Man kan se vad för kapacitet batteriet har kvar:
I en kommandoterminal, kör ni följande kommando, så får ni det svaret:

upower -i /org/freedesktop/UPower/devices/battery_BAT0 | grep "capacity"

Detta ger er alltså batteriets tillgängliga kapacitet. Att inte förväxla med nuvarande laddningsnivå.
Med andra ord att ni bara har så många procent tillgängligt att ladda upp/ur av batteriets ursprungliga kapacitet.

Batterier tappar sin totala kapacitet över tid, och processen påskyndas om batteriet lämnas antigen helt urladdad eller 100% laddad över längre tider.