Ok, denna tråd och artikel triggar mig, och jag ska förklara varför (Gammal inte-så-surgubbe-evigt-ung gnällspik här 55+):
Det med åldersfixering är en sanning med modifikationer, och jag ska berätta hur HELA mitt extremt varierande arbetsliv har varit och hur det är i "gammal" ålder att få jobb inom IT och Teknik, så hitta nån favoritdryck, favorit tugga och sitt ner och läs, för det blir en LÅNG läsning!
När jag var 18 år gammal hoppade jag ur handelsskolan för att arbeta i en elektronik affär, jag hade absolut ingen skolbakgrund inom elektronik, bara som hobby. Chefen blev sur på att jag var så nördig och hang ut i butiken halva dagarna och köpte inte nog för att berättiga min existens, så han sade kort till slut: Anten får du börja göra nåt eller så får du återkomma när du vill köpa nåt.
Jag sade att staten kan säkert finansiera en anställning åt dig och mig om jag åker ner på arbetsförmedlingen och säger att du vill testa på att ha mig som anställd, chefen blev nyfiken, jag fick reparera Commodore 64, sälja elektronik komponenten och bygga Flyg hangar fjärrkontroller - sen blev jag fastanställd och sen blev jag Auktoriserat Commodore service tekniker med chefens licens.
Sen blev det många spännande jobb inom olika företag, allt från programmerare till mobil-telefon installatör, och så fick jag den ljusa idé att resa till Danmark för att lära och Animera, inte fan fick jag jobb, men jag växte upp på nytt, lärde mig att Dricka som en Danskare och sen gav jag upp att fixa jobb inom den grafiska industrin då alla kände varann och jag kom aldrig riktig in.
Så jag snodde deras kunder istället, och fick jobb inom deras kundkrets (jag knackade själv på dörrar vart dom letade efter bolag som kunde utföra grafiska uppdrag, dom blev impade av min ihärdiga insats över att dom absolut kan ha deras egen inhyrda in-house grafiker istället / slash / IT tekniker som kunde fylla ett helt jobb), och så blev det, jag blev alltså konkurrent till bolagen som inte ville hyra in mig, jävlar vilken härlig känsla det var.
Sen blev jag äldre, kring 30+ och då fick jag större och större jobb inom reklambranschen och även skolor. Det gav mig erfarenhet med allt möjligt - eftersom alla arbetsplatser upptäckte jag var en redo nörd och gillade meka med teknik var det ganska naturlig att det var mig som fick stå för nätverksutrustning och båda skolor och företags IT, och aldrig har jag behövd att skicka med referenser, ett par samtal - och jag blev anställd, men att skicka brev och CV gav mig aldrig ett enda jobb.
Sen 15+ år tröttnade jag på Danmark och köpte mig ett lite hus till småpengar i nån Skånsk håla då jag tänkte om jag inte får jobb kan jag ju bara åka över sundet igen och pendla hit och dit, det var ingen bra idé då jag hatade att pendla, men nån halvår gick det väl, tills jag fick fast jobb i Sverige. Det startade som vanlig på små skolor, fortsatte på lokala reklambolag - och då var jag i 40 års åldern, att känna mig gammal var inte på världskartan då jag är skitbra på att prata ihjäl cheferna och dom blir ofta förbryllade och gillar tanken på att prova-på och se hur det går (det handlar om att sätta sig in i företagets interess område, kärnvärderingar och först prata med dom anställda, alltså spionera lite och se hur "läget" är och vilka typer som passar in, sen anpassa sig lite efter det), ja - jag har alltid haft en liten "imposter" syndrom känsla, men man lär sig.
Sen fick jag jobb på ett stort företag när jag var 49, jobbade där i 5 år och brände ur för första gången, men jag fann omsider ut av att utbrändheten var i verkligheten avsaknad på utvecklings möjligheter, jag är inte typen som vill sitta på samma korkade position och utföra samma jobb år ut och år in och göra arbete som är för repetitivt (bra med såna folk, behövs - men det var inte jag), så brutna löften om utveckling inom ledarskap fick mig att inse att det var orsaken, och jag åter upphämtade mig ett halvår innan jag hade slutat då jag gick på en personlig "livs" resa inuti mig själv om "vad jag verkligen vill", och det hjälp mig ur utbrändheten, inte psykologer eller förståsigpåare och arbetsterapeuter.
Nu är jag kring 55+ och arbetar i flera länder med utveckling av IT, och det går riktigt bra.
Jag besökte en gång ett jobb-coach bolag i Sverige, och coachen sade hon hade aldrig upplevd en person som jag, som fick så många möjligheter när min åldersgrupp knappas får 1 intervju om månaden om dom har "tur" sade hon. När jag kikade på dom som var "arbetslediga" så frågade jag kring mig hur dom mådde, och inte minst om hur dom så på sina egna framtidsutsikter, och dom var väldig ledsna, ofta trötta och uppgivna och verkade ha väldigt liten tro på sig själv. Dom bekräftade det som artikel säger och ni har lite blandade åsikter kring "jag är för gammal, dom vill inte ha en sån som jag, dom anställer bara unga, jag är så gammal dom ställer för höga krav och betalar för lite etc." Det fanns ingen gräns för just HUR många ursäkter dom hade till att inte få jobb, och jag kände jag måste ut och andas in efter all den negativitet.
Sen försökte jag att ge jobbcoachen några synpunkter kring hur man kan hjälpa den enskilda att få ny energi och "ändra" vardagen lite så det blir lite enklare att få jobb, tänka till lite:
- När du söker jobb, sök inom det du brinner för, vad brinner du för?
- När du söker jobb, låt inte pengarna vara motivationen, desperation får dig att verka lite smått obehaglig.
- Tänk rejält igenom om du verkligen passar in i kulturen, känner du för företaget? Är det nåt som interesserar dig på riktig? Gör du detta bara för att du vill ha ett jobb? Eller vill du verkligen arbeta där?
- Besök olika företag bara på skoj, låtsa lite som du är en potentiell kund eller bara genuint nyfiken på vad företaget levererar! Sen läser du på lite om deras historik, succés och vilka potentiella utmaningar dom kommer att möta.
- Sen när du har gjord det ovan, så föreställ dig att du redan arbetar där, föreställ dig om det var DU som var ledande eller hade en viktig position med att hjälpa företaget framåt och hur DU kan hjälpa med detta, hur skulle du göra? Vilka beslut?
- Sen när du har tänkt igenom detta, så besöker du återigen företaget, pratar med högsta chefen och har en DIALOG om företaget, lyssna mycket, sen stoppar du in idéer och förslag, och lite vart du finns på deras världskarta om du var anställd.
Kom ihåg - livet är en äventyrsresa, du kan välja två vägar - du kan fokusera på lösningar och se möjligheter - eller du kan fokusera på att du inte har någon, alltså att det hela är förbi, eller är alla andra som är orsaken till att du inte lyckas - det väljer du själv.
Tänk också på att det är DIN resa och DITT äventyr. Tänk inte på att någon "Måste" anställa dig, eller att du "måste" ha ett jobb, tänk mera på - hur vill jag spendera MIN vardag?
Grejen är att det faktisk handlar om inställning till ditt eget liv. Om du väljer fokusera på hur lite möjligheter som finns, eller hur orättvis världen är, alltså peka fingrar hela tiden, så kommer det att påverka ditt psyke. Så även om du inte säger det med några ord eller i ditt CV, så avslöjar HELA ditt kroppsspråk hur du mår, hur du resonerar, hur du tänker - och du har även inte upptäckt det själv, men du ska veta att han/hon som du pratar med på företaget - är pinsamt medveten om hur du "mår", för hela ditt kroppsspråk och den person du är för tillfället skiner genom som om du var gjord av glas. Det är lite som alkisen på Systembolaget som är pratsjuk och glad med alla, informerar alla kring sig om att hen absolut inte är full, medan hens ande doftar stärksprit så hela butiken känner det, men hen är inte själv klar över "att alla ser det".
Så är det med ditt liv med. Om du väljer att vara ett offer, och du accepterar "åldersfixering" så kommer det att avspeglas på det sätt du framträder!
I mitt huvud när jag vaknar morgonen så är jag inte en dag över 20, jag är lika så nördig, datorspel, leksaker och allt jag gillar, och jag är alltid med på senaste trenderna, men om några säger "give it up grampa!" så skrattar jag högt med istället för att känna mig som en idiot - för jag vet redan jag är en totalt idiot ibland, men det är MIN resa, och varje dag väljer JAG vart jag vill vara.
Låter enkelt, fast det är inte så lätt att börja, men någonstans måste man börja, och det är ofta starten som är svårast, det att ändra sitt syn, att ändra sin personlighet. Men om du tänker på resten av ditt liv som DITT eget, och folk kan ha alla åsikter dom vill, tillslut så betyder ingens åsikter om dig nåt som helst, bara det du gör - betyder nåt for dig - och sen andra.
