Testpilot: Komplett Gamer Xtreme a70

Med spel och streaming i backspegeln är vi framme vid undertecknads favoritmoment, nämligen mjuka egenskaper – eller, som jag sedan Phanteks glaskreation kallar det, "Att leva med …".

Här är målet att ta upp sådant som inte kan mätas och som inte framgår i specifikationer, vilket någonstans är kärnan i hela testpilotkonceptet. Hur bra fungerar recensionsobjektet i verkligheten? Finns det något att störa sig på? Vad innebär det att äga Gamer Xtreme a70?

Allmänprestanda

Det bör inte komma som en överraskning för någon att detta är en snabb dator, med tanke på NVMe-SSD:n. Systemet känns responsivt och laddningstiderna i Battlefield 1 går knappast att klaga över. Mer behöver nog inte sägas om den saken.

Hantering

Något som är helt uppenbart med a70:n är att den definitivt kommer att öppnas, trots att många som köper en färdigbyggd dator kanske inte brukar bry sig om det. Anledningen är förstås att det är så otroligt enkelt att öppna den, och dess utseende väcker säkerligen mångas nyfikenhet.

Att fixa och dona i Carbide 400C är sannerligen en fröjd. Det är enklare för en surfplatte­uppvuxen femåring att hänga av fönstersidan än det är att tillgripa den förstnämndes sötsaker, och den andra sidoplåten är inte mycket sämre.

Gångjärnen är dessutom smart designade med olika höjd på pinnarna, vilket gör det lika enkelt att hänga på dörren igen utan att behöva sitta och passa in båda gångjärnen på millimetern samtidigt.

På minussidan har vi då frontpanelen, vilket den läsare som inte hoppade över genomgången av exteriören redan har full koll på. Att avlägsna den är en såpass krånglig procedur att städning av frontens dammfilter sannolikt lär nedprioriteras som en direkt följd.

Annars finns det bara gott att säga om hanteringen. Valet av chassi gör att a70:n känns överkomlig att ta med sig till LAN eller liknande tillställningar, även om den givetvis inte kan tävla med en kompakt Mini ITX-burk – men i den storleks­klassen hade andra egenskaper fått stryka på foten.

Musmattan

Det är svårt att dölja sin belåtenhet när den medföljande musmattan för första gången ligger framför en på skrivbordet. Det är inga problem att få plats med både tangentbord och mus på den, och dess relativt glatta yta är mitt i prick. Motivet är också svårt att inte tycka om. Tio av tio huvudskott.

Ljudnivå

På den här punkten är jag inte fullt lika nöjd. Datorn låter inte onormalt högt eller så att man inte kan vara i samma rum – men då blir undertecknads invändning att "normalt" inte nödvändigtvis är synonymt med bra. Det hörs att Gamer Xtreme a70 är igång.

Poängen, för den oinvigde, är att det inte behöver vara så. Tack vare semipassiva grafikkort och nätagg samt mycket tysta fläktar är det numera relativt enkelt att bygga en dator så att det från normalt avstånd inte går att avgöra om den är igång med hjälp av hörseln.

Ett sådant mål blir genast svårt att uppnå så fort en hårddisk är med i ekvationen. Hårddiskvaggans gummibussningar lyckas tyvärr inte helt dämpa vibrationerna från Firecudan, vilka fortplantar sig ut i chassit och skapar ett hummande ljud, utöver det svagare suset från magnetskivorna. Säkert något många skulle betrakta som normalt – "datorer låter ju så" – men i undertecknads öron direkt störande.

En hårddisk kan förvisso spinna ner, och Windows är faktiskt förinställt på att låta det ske efter bara en minuts inaktivitet. Detta fungerar dock inte riktigt så smärtfritt i verkligheten, så undertecknad valde att helt koppla ur hårddisken för att kunna arbeta ostört under testperioden.

Det finns dock en annan lösning sådan att hårddisken faktiskt kan användas: Ställ datorn på något mjukt. En hastigt inkallad huvudkudde visade sig i mitt fall dämpa nämnda vibrationer mycket effektivt. Detta täcker dock för nätaggregatets luftintag, så en permanent fix kräver nog något mer tankekraft.

Med hårddisken tämjd efter bästa förmåga återstår ändå vissa ljudrelaterade bekymmer. Vattenkylaren från Corsair avger ett svagt gnällande ljud som lyckligtvis inte hörs alls med datorn stående under skrivbordet, och faktiskt knappt ens vid några decimeters avstånd – ty där dränks det av fläktljud.

För fläktarna låter. Mycket. Ljudet från dem har dessutom en surrande karaktär som ej återfinns hos mer gedigna modeller från exempelvis Noctua. Sådana kostar förstås mer och är omöjliga att marknadsföra i ett färdigbyggt system, men det är just därför "Att leva med …" finns.

En kik på UEFI-inställningarna avslöjar att det lyckligtvis kan bli bättre. CPU-fläkten är inställd på PWM-styrning, som den inte har stöd för, och ligger därför konstant på sitt maximala varvtal, 1300 rpm. Fläkten i fronten körs med funktionen Smart Fan Mode avstängd, så den ligger också där uppe för jämnan.

Med dessa parametrar korrekt inställda och fläktkurvorna för respektive fläkt justerade efter bästa förmåga lyckas undertecknad få ner ljudnivån märkbart. Det hörs emellertid fortfarande att datorn är igång, trots att min lägenhet inte är särskilt tyst. Detta är inte heller något man ska behöva kunna när man köper en färdig dator.

Vid spelande hade jag aldrig några problem med ljudnivån, utan det var enbart vid annat arbete som jag stördes.

Spoltjut

Något som märktes tämligen omgående då jag startade upp Battlefield 1 utan lurarna på mig var ett tydligt missljud från datorn i form av spoltjut (eng. coilwhine). Det visade sig föga förvånande komma från grafikkortet, även vid normala bildfrekvenser.

Med headset på hörs det inte. Huruvida det stör den som spelar med ljudet i högtalarna vågar jag inte uttala mig om, men jag skulle rekommendera att ställa datorn under skrivbordet, inte precis intill musmattan.

Märk väl att spoltjut kan variera kraftigt mellan olika exemplar av exakt samma produkt och/eller olika kombinationer av komponenter. Det går därför inte att dra några långtgående slutsatser från en enskild dator.