Inlägg

Min barndom var väldigt krokig, min framtid var väldigt osäker. Min biologiska mamma var missbrukare av allt möjligt. Droger, alkohol, spel och sex. Flera gånger innan jag fick medvetande eller vad man ska säga (d.v.s < 4 år), så försökte hon ta livet av sig genom bland annat överdoser. En gång fick pappa komma och hämta mig och ringa efter ambulans för att hon hade stängt in sig i sovrummet och överdoserat heroin. Jag ska tydligen ha varit där med henne i lägenheten då, det är dock inget jag kommer ihåg. Redan vid födseln ångrade hon mig. Alla i rummet, d.v.s läkarna, pappa, farmor, faster och kanske någon mer såg på hela hennes uttryck att hon undrade vad jag var för något. Jag är född med LKG. Min LKG är dock inte särskilt seriös som den annars kan vara. Nu efter en otroligt många operationer genom åren syns det knappt, det är bara näsan som är lite krokig men det är inget som många reagerar på. Hon och pappa bestämde sig för att jag skulle ha ett dop. Alla kom, släktingar, släktingars släktingar och deras vänner och alla möjliga. Var väl kanske runt 100 pers där. Men gissa vem som inte kom? Någon som hellre tillbringade sin tid med att vara på fest, ta i sig droger, bli full eller vad hon nu gjorde.

En dag så hade min pappa råkat riva mig på halsen när han skulle tvätta mig efter jag hade badat. Det var inget som gjorde ont eller så, det var en enkel olycka bara och var inget allvarligt. Men dagen efter på dagiset jag gick på så tjatar personalen där varför jag har ett sår på halsen. Kommer inte ihåg vad jag svarade varje gång, men till sist så tröttnade jag och berättade då hela händelsen. Det kan ju inte vara så farligt, eller? Jo. Min pappa blev då direkt anmäld till socialen och hamnade då i en rättegång gällande om han skulle få behålla sin del av vårdnaden eller om bara min mamma skulle få vårdnaden. Efter mycket om och men så blev det till slut min pappa som fick behålla vårdnaden, till och med full vårdnad. Hade min mamma fått vårdnaden vet jag inte vad jag hade gjort, hade förmodligen rymt och dragit till pappa eller något. Eller kanske hade jag följt hennes fotspår? Vem vet, svårt att veta. Detta gjorde dock att jag var tvungen börja skolan ett år senare än alla andra.

Nu går jag på lågstadiet. Pappa gifter sig med en annan kvinna, de är fortfarande tillsammans. Med tiden har hon blivit den jag kallar för mamma, så om någon frågar vem min mamma är säger jag att det är hon. Har en stabil umgängeskrets, många kompisar, relativt omtyckt. Livet började stabiliseras, hade det bra både hemma och i skolan. Det kändes som att livet flöt på så pass bra att jag till och med hade lyckats förtränga allt det dåliga. Fram tills jag började 3an. Då började några av mina kompisar som jag hade varit bästa kompisar med sen dagis gå mot mig istället. Men det var inte så allvarligt att det var mobbing från dem, men däremot från några andra. Om minnet inte sviker helt nu så var det nu slagsmålen började bli mer frekventa, ungefär en gång i månaden eller vartannan månad. Jag brydde mig inte så särskilt mycket om detta, hade det fortfarande relativt bra.

Så börjar man 4an, är en glad pojke med gott självförtroende. Hade fler kompisar än någonsin nu, kändes helt ofattbart. Det dröjde dock bara någon månad, 2-3 månader kanske, tills nästan alla helt plötsligt börja hugga mig i ryggen. Kompisar som jag kände full tillit för, kompisar som var som mina soul-mates, kompisar som var mina allra bästa kompisar sen dagis. Jag kände mig värdelös, liten och förrådd. Det var dock inte helt slut än. Hade fortfarande runt 5 kompisar kanske som fortfarande stod vid min sida. Det kändes som ett stort steg ner från att ha känt nästan halva skolan men jag var nöjd ändå, eftersom de var lojala. Dessa kompisar var de enda som fortfarande ville umgås med mig både privat och i skolan. Det hade bildats ett sånt starkt band mellan oss att vi kände oss helt säkra med varandra, lojaliteten mellan oss var 110%. I ungefär samma period, 3-4 månader efter skolan hade börjat, så blev slagsmålen mycket frekventa, vi snackar ett par gånger i månaden, ibland några gånger i veckan. Slagsmålen var alltid mot mobbarna.

Vid den här punkten var nästan alla i skolan från 3an och uppåt mobbare mot mig, var väl kanske runt 100 personer. Ett slagsmål som verkligen har fastnat för mig är en gång på den enormt stora grusplanen vi hade neranför kullen som skolan låg på. Det hela började med att jag skojade lite med en klasskompis men det hela gick överstyr. Vet inte riktigt vad som hände sen men helt plötsligt stod 100-150 pers i en ring runt oss och heja på mig eller den andra. Första fighten vann jag, han går då iväg. Jag trodde det hela var över nu, men icke. Då går folk från publiken in istället och ska hämnas. Jag skriker då varför de inte kan låta mig vara. En av mina bästa kompisar rycker då in och sänker snubben. Såhär höll det på i säkert 10 minuter.

Nu är vi i slutet av 4an. Mobbingen mot mig är total, hade jag inte haft mina ca 5 kompisar så vet jag inte vad jag hade gjort. Lägligt nog, så berättar mina föräldrar att vi ska flytta! Helt otroligt, kunde inte fatta vad jag precis hade hört. Notera att jag inte någonsin har berättat för mina föräldrar angående mobbingen vid det här laget. En dag kommer jag hem med vinterjackan lite trasig vid sidan. Mamma frågar då vad jag gjort för att det ska ha hänt. För första gången berättar jag nu att jag blir mobbad, och har blivit det ett bra tag. Kommer inte ihåg mer än så mer än att hon blev totalt förstörd.

Nu har vi flyttat till Mora. Redan innan vi ens hunnit flytta dit känner jag glädje och hopp. Var det nu mitt liv skulle bli ett liv? Jag verkligen härjar runt i lägenheten, har aldrig varit såhär exalterad i hela mitt liv. Hör pappa ropa efter mig och min brorsa, en granne har hälsat på och vill välkomna oss. Hon är 2 år yngre än oss. Det här skulle bli starten för en period som är den allra bästa i hela mitt liv. Ska jag vara ärlig, så tror jag inte att den här höjdpunkten någonsin kommer slås. Det var verkligen en peak i mitt liv. Hon hade en brorsa, som senare skulle bli min allra bästa kompis jag haft. I början så kom vi inte överens så bra då vi var ganska olika och han var fråndragande, väldigt introvert medan jag var en extrovert person. Kommer jag ihåg rätt nu så dröjde det nästan ett år innan vi blev riktigt kompisar. Vi blev så pass bra kompisar att han istället för att umgås med sina förra kompisar så ville han umgås med mig och min brorsa istället. Vi hittade på så många roliga och galna grejer hela tiden, hade roligt hela tiden med varandra. Det var helt omöjligt att tröttna på varandra, som man annars brukar göra med folk, men inte vi. Även om vi kunde bråka mycket så var vi ändå bästa kompisar.

Vi båda var intresserade av spel, båda hade ett Xbox 360. Jag garanterar att detta stärkte våra band så OTROLIGT mycket, det är helt sjukt, det går inte att beskriva alltså. X360-eran är den bästa som jag upplevt som skedde samtidigt som mitt liv lekte. Det hela blev även ännu bättre när han hade en väldigt bra kompis som jag till en början nästan hatade, 1-2 år senare så blev vi nästan bästa polare.

Nu börjar grannkompisen högstadiet, jag går fortfarande i 6an. Han träffar en annan som skulle bli en av hans bästa kompisar. Vi blev en squad kan man säga. Livet som redan var otroligt bra blev just ännu bättre. Kändes som att det inte kunde ta stopp, peak'en som var verkade bara stiga och stiga och stiga, ungefär som en bubbla. Kanske för att det var just det, en bubbla. Mer om det sen. Vi började göra mer och mer galna saker på fritiden, vissa olagliga dock. Detta stärkte våra band ännu mer, som om det kunde bli starkare än vad det redan var.

Så börjar man 7an. Livet var bättre än någonsin, ända sen slutet av 4an, då jag flyttade, så verkade det inte bli något stopp på den där peak'en. Det blev dock något sämre i skolan men fritiden blev bara bättre. Då fritiden blev bättre så brydde jag mig inte så mycket om hur det var i skolan. Våran squad blev starkare, vi umgicks mycket mer, snackade mer, socialare liv än tidigare och så vidare. Började skaffa fler kompisar än tidigare, bland annat den där kompisen som jag i början hatade och en kusin till han. Den här tiden kommer jag inte ihåg så mycket, så det får nog räcka såhär. Det var dock här som min personlighet kraftigt gick mot introvert. Mitt sociala liv började ta skada, alla de dåliga erfarenheterna började komma upp som flashbacks. Det var även runt den här tidpunkten som jag fick reda på fler detaljer gällande min uppväxt och min biologiska mamma.

8an börjar nu, den gyllene tiden. Ett tag i alla fall. Squaden började bli lite svagare nu, men vi var fortfarande starka. Bland det första grannkompisen säger till mig är att han känner en tjej som är kär i mig. Kan ni tro det? En tjej som är kär i mig? Inte jag heller, men det var tydligen så nu! Hon var i princip uppe i taket efter att ha träffat mig för första gången efter kompisen hade introducerat oss. Vi började snacka, mest sms och facebook, i ungefär en månad. Jag har haft lite svårt med att prata med tjejer av någon anledning sen ungefär 6an. Vet inte om det kan bero på att jag inte är van kanske? I alla fall, vi smsade och skrev på facebook väldigt intensivt. Vi kunde skriva med varandra hela dagarna. Trots detta, så kände jag ändå någonstans att det här kan inte vara på riktigt. Hon leker med mig, ingen kan vara kär i mig. Det gör att jag är lite tveksam i skolan när vi ser varandra. Till och med så att jag dissar henne i matsalen. Flera gånger frågade jag vilken matsal hon satt i, då kommer jag dit och ser henne förväntansfull. Tror ni jag sätter mig där? Nej, jag sätter mig hos mina andra kompisar istället. Jag vågade liksom inte ta steget från skrivandet till handling så att säga, jag var för rädd att göra något fel så att jag förlorar henne. Det jag inte tänkte på dock var ju att mina handlingar var just det som gjorde att jag förlorade henne. I början kände jag inte något särskilt, brydde mig inte så mycket om det, skämdes lite bara. Några månader senare dock så fattade jag att jag är ledsen för att jag gjorde som jag gjorde. Speciellt nu är jag väldigt ledsen över de misstag jag gjort i mitt liv, bland annat detta med tjejen.

Början av 9an var ingen speciell höjdare. Squaden var i princip förlorad nu, grannkompisen och jag hängde väl lite då och då istället för bokstavligen vartenda dag. Detta gjorde att jag sökte mig till andra kompisar. Blev otroligt bra kompisar med en som jag gick med i 6an, med han som jag i början hatade och hans kusin. Ingen av dessa kunde dock komma i närheten av det jag hade med grannkompisen. Kanske dags att säga nu att klassen aldrig riktigt varit mina kompisar. Ända sen 7an var jag den tysta snubben i hörnet. Det här ändrades dock markant under vårterminen. Helt plötsligt så var jag en helt annan person, till och med så alla i klassen regelbundet frågade vad som hänt med mig. Jag blev en slags symbol för klassen, snubben som folk förknippade klass 9A med.

Nu skulle man börja gymnasiet! Grymt va!? Eller inte. När man går i grundskolan kanske man tänker att det blir grymt, men för mig och alla jag kände blev livet helt annorlunda. Ingenting var detsamma längre, absolut ingenting. Hur fan skulle jag klara av det här? Squaden var totalt borta nu, mest tack vare att mina föräldrar och grannkompisens mamma börjat bråka, så kompisen visste inte riktigt hur han skulle göra. Han fick till och med totalt förbud från att träffa mig eller min brorsa. Att börja gymnasiet blev att istället för att ha ca 30 kompisar så hade man 3 kompisar + klassen. Klassen var dock inget vidare, kanske inte var de som var något fel på men snarare mitt val av program. Jag fick nämligen panik när man skulle välja inför gymnasiet. Jag hade alltid varit inställd på något teknik-program, vilket var jag inte säker på än. Det blev så att jag valde 3 teknik-program och lämnade in. So far, so good. Men sen några dagar innan sista datumet för ändringar så panikändrar jag mitt förstahandsval till fordon. Jag tänkte, jag är ju uppväxt med bilar? Min pappa bodde i princip i garaget innan vi flyttade. Hade också hört att man inte ska välja något man håller på med på fritiden. Det bidrog också till min ändring.

Första året verkade flyta på rätt bra, hade dock förlorat 1 av de 3 kompisar jag hade på grund av en grej han gjorde. Det började verkligen kännas av att livet började bli ostabilt. Jag vägrade dock acceptera det faktumet och köttade alltså vidare istället som om allt är som det ska.

Andra året på gymnasiet! Året innnan sista året som är året innan man får jobb! Började ganska bra. Förhållandet mellan mig och klassen var stabil, kom överens med alla och fick äran att få hålla på med en SAAB 9-5 -06! Skulle byta koppling på den, var en trevlig erfarenhet att lära sig faktiskt. Det hela blev dock en kovändning när 1orna i fordon helt plötsligt skulle ta över vårat klassrum så fick vi flytta till ett annat som var ovanför deras. Jag gillade verkligen inte dem, de var 100% inne på att EPA + festa 24/7, är vägen att gå i livet. HELT tvärtom mot mig, som aldrig ens blivit full eller ens kännbart av alkohol. Det mesta jag druckit är 2x 50cl Corona Extra 3.4% på en kväll. Helt otroligt vad fort mitt mående gick ner till botten. Kan än idag inte sätta grepp på det. Jag tror att jag pushade mina gränser hårdare än vad jag klarar av genom att gå klart 1an och nästan halva 2an innan jag erkände för mig själv att det här är inte rätt för mig. Jag insåg nu att fordons-programmet inte är min grej, jag skulle valt teknik i Falun istället och få lov att pendla med buss ca 4h totalt varje dag.

Miin vardag i skolan blev att dölja mitt mående så gott jag kunde. Jag vistades inte mer än absolut nödvändigt i varken verkstaden eller klassrummet. Så fort jag fick chansen drog jag in till vårat omklädningsrum och lade mig på soffan eller gick till Statoil och köpte en grillad korv + Trocadero eller Dr. Pepper.

Min vardag hemma blev att isolera mig så mycket jag kunde i mitt rum. Varje dag så låg jag i soffan och skakade, jag var livrädd för att dra till skolan dagen därpå och för vad klasskompisarna skulle säga om mig. Samtidigt som jag låg i soffan så skrev jag i en gruppchatt med 1 av de 2 kompisarna hade kvar tillsammans med 3-4 andra. Det hjälpte faktiskt något ändå. Fick också lite mer OCD än vad jag annars kan tyckas ha. Ville ha nästintill allt i rummet perfekt, kändes nästan som ett tvång. Jag stod inte ut med alla dessa "stökigheter" i mitt rum. Kunde duscha 2-3 gånger om dagen, äta 1-3 mackor varje timma, åt nästan ingenting under middag, vågade inte ha ögonkontakt med varken brorsan eller föräldrarna och massa annat. När jag drog till skolan och skulle gå i korridorerna kändes det som hela mitt liv skulle rasa samman precis vilken sekund som helst. Folk tittar på mig, vad vill de? Är det nåt fel på mig? Är jag ful som stryk? Jag är värdelös, en sopa, borde aldrig ha kommit till denna värld. Dessa var några av de tankar jag hade vartenda dag. Såhär hade jag det i ca 6 månader.

Vet inte riktigt varför jag skriver om den här perioden då det inte går att förklara hur det var.

Nu till det som jag verkligen vill förstå. Är det bara nostalgi kring min peak-period eller skulle man kunna uppleva något liknande igen? Det känns inte som jag kan det. Dels för att man var i tidigt tonåren, så man var lite piggare på att vara ett "barn" då än nu när man är 20 bast. Jag har flera gånger provat göra några av de grejer som jag tyckte var roligast med några kompisar som jag hade förr, men det kändes inte lika roligt, inte ens nära. Känns som att man vuxit ifrån sånt. Har till och med tagit kontakt med den där kompisen som jag sa upp bekantskapen med under första året på gymnasiet. Innan bekantskapen tog slut så var vi bästa polare efter jag hade förlorat min grannkompis. Men hur jag än försöker nu så känns det bara tomt eller vad man ska säga när vi umgås. Är det dags att erkänna att det inte kommer bli något mer än så med han något mer? Ska jag släppa taget?

Är problemet jag har att jag inte kan släppa taget och gå vidare i livet? Jag har försökt göra det flera gånger, men min peak har verkligen etsat fast i mig. Jag har rent generellt svårt att släppa saker och ting, men just den här perioden har jag inte lyckats släppa en enda dag sen 9an. Det sitter och gnager på mig vartenda dag, även nu ca 4 år senare.

Skulle även vilja ta kontakt med den där grannkompisen igen, men jag vågar helt enkelt inte. Tänk om han har lyckats gå vidare? Tänk om han inte bryr sig längre? Det var 4 år sen vi snackade sist.