Hej, börja med långt första inlägg
Har en bunt Seagates 8TB archive och hittills inga problem med dessa om man förstår dess begränsningar. Dom har en stor buffer i sig på ca 35 GB som skriv linjärt ned även för intensiva spridda skrivningar (i block < 32 MB) över diskytan innan de slår i prestandataket och skrivhastighet går ned till typ 35 MB/s om den inte får vara ifred en stund (upp till 20 minuter) för att sortera upp och tömma buffern igen. Skriver man sekventiellt (på filsystemet till disken) så når man aldrig den taket utan det skyfflar på i 150 MB/s eller så, timme efter timme. Använder man dessa arkivdiskar som just arkivdisk i användningen så får man väldigt mycket utrymme per krona och man får typ 20 st sådana (~160 TB lagringsutrymme) för vad en enda LTO7-bandare kostar och då har man inte ens en bandkassett att prova den med...
Som parantes - har ni provar att skriva en diskimage till en (redan använd och ganska full) SSD någon gång, eller kopiera mellan SSD-diskar i en sådan diskkopieringsenhet - dvs. fyllt en 250 - 500 GB SSD från första sektorn till sista med tex. en diskimage - går det då med full fart hela vägen??
Nej, inte vad jag sett, prestandan är pinsam låg för att vara en SSD när man kommit 1/3-del till halva disken och ligger sedan på mellan 35 - 50 MB/s tills disken är slut - 8TB archivedisken ligger på typ 120 - 150 MB/s skrivning i det läget. SSD (av desktop/konsumenttyp) har bra prestanda om skrivningarna är i lämplig stora stycken, det finns lite vilotid mellan skrivningar och att TRIM används - men stora sekventiella överföringar som går kontinuerligt timme efter timme, ja, då vinner snurrdiskarna i dataflöde!!)
(server SSD är annorlunda - dom är duktigt överprovisionerade, många fler parallella kanaler och har typ 2 GB-flash per 1 synlig GB-flash bl.a för att just klara kontinuerlig skrivning i full fart hela tiden samt mycket reservminne att kasta in när block börja bli utslitna )
När det gäller diskhaverier senaste 3 åren så är det WD som är högst på min lista, 2 st WD red 3 TB med totalhäng/frysning på bussen och utsparkad ur RAID - där fick man inget för att man betalar extra för kort Tlen - kunde lika gärna ha använd WD-green här (nästan)..., 1 st 1TB green i extern kabinett - elektronikfel och bara ca 100 timmar spinntid men ca 1.5 års inkopplad med ström på sig, och nej det var inte USB-elektroniken i externa kabinettet som bråkade utan det var kontrollerkortet på disken...
Nu kör vi med blandade diskar med 1 Seagate och 1 WD i RAID1 x 2 på just den NAS:en
Jag var förr mycket mot Seagate mycket för vad som hände när hårddiskarna var på 20 och 40 MB i storlek och disksvarvning hände hela tiden - observera Megabyte, inte Gigabyte! - det är alltså ett tag sedan, därefter när det var 250 GB-storlek som standard så var det ett antal Maxtordiskar där motordrivkretsen brann när den skulle varva upp ur sleep-läge... - det var lönen för att man stängde av spinningen för att 'spara' på disken, faktum är att diskarna fungerar bäst IMHO om de får spinna hela tiden om de skall vara strömsatta över huvud taget...
Idag så anser jag WD och Seagate som ungefär lika i kvalitet även om respektive sidan har sina kända mindre lyckade serier/modeller och vill man ha snäppet bättre kvalitet så köper man HGST-diskar för att kanske halvera haverisken dom första 5 åren, vilket förstås innebär att man också får betala mer för dessa.
Med detta så verkar det som att det mekaniskt inte är några stora problem med dagens hårddiskar, det är sällan att det svarvar skivor, lagren havererar etc. och dagens diskar är väldigt tysta i drift mot den tiden när man använde kullager (och serverdiskarna var ofta värst på att låta trots utlovad hög MTBF - de lät som om lagren akut höll på att skära redan ny ur förpackningen - 'one time heard and never forget' och man gick och kolla en gång i timmen första dan och var inställd att hitta skivorna utsprängda, månad senare var man förvånad att den fortfarande gick och att ljudbilden inte hade ändrats ...å så höll det i flera år till)...
Problemen verkar snarare på elektroniksidan med kontroller som havererar etc. och det problemet delar de mekaniska diskarna med SSD-diskarna!! - då byggsättet är samma!. Förr kunde man byta kontrollerkort mellan diskchassierna, men idag så finns det ofta kalibreringsinformation på ett seriellt chip inlött eller i flashminne tillsammans med firmware på kortet och är detta inte utläsbart eller flyttbart så är man rejält illa ute även om disken är mekaniskt sett helt friskt.
När det gäller långsiktig arkivlagring så skulle jag inte lagra något på SSD-media i tex. bankfack , ej heller flash, USB-pinne eller SD-kort. Enligt någon standard jag läste så räknar man med max 3 år retension-tid med 5% felutfall för SSD-konsumentdiskar och max 1.5 år för SSD-serverdiskar vid 20 grader C omgivningstemperatur - vid 30 grader så är det halva tiden. Oklart om det avses att 5% av innehållet har blivit korrupt efter 36 resp 18 månader eller att 5% av en stor population SSD börja visa läsfel i någon form efter 36 resp 18 månader (inte helt oviktig skillnad...)
(Snurrdiskar klara sig betydligt bättre och jag har läst ut snurrdiskar som legat 4-5 år utan att ens hicka till vid utläsningen)
Gamla SSD med SLC-minne har mycket bättre hållbarhet och kanske kan hålla 10 år som man garanterade i början, men dagens MLC med 2,3 och tom. 4 bitar per cell så har den hållbarheten över tid sjunkit drastiskt om inte dessa minnen spänningssätts och läses igenom samtliga sektorer med en ganska täta intervaller (typ var sjätte månad, max 1 år eller så) så att felrättningen kan arbeta - detta gäller också SD-minnen, flashminne och USB-pinnar då moderna sådan också har multilevel-celler av samma familj som SSD då dom också är helt i händerna på vad som kommer ut från de fåtal flashminne-fabrikerna som finns idag och SLC-minne chip går knappt att köpa idag då dom produktionslinorna är borta sedan länge.
När det gäller SD-minnen (med kamerabilder oftast) så är dom att betrakta som korttidsminne - överför till annan media snarast!!, SD har ingen som helst felkoll eller felhantering vid läsfel på samma sätt som interface som hantera magnetmedia (diskett, HD etc., där man förväntar sig att det _kan_ bli läsfel ibland) utan levererar korrupta sektorer lika glatt som korrekta utan att tala om för host att man har läsproblem med dessa, ingen checksumma, ingenting som validerar innehållet, även den enklaste diskett har lägst en CRC-summa som validerar sektorn och rycker i snöre om det inte stämmer och systemet blir informerad om läget och tex. beordrar omläsning av sektorn - men inte SD-minne, SD-minnen bygger på en ideologi att flashminne aldrig ger felaktig data och har inte implementerat mekanismer för att signalera till host när det ändå sker (det enda som finns är en timeout när SD inte svarar på en kommando i tid). Med andra ord risken för oupptäckt silent error är jättestor när man långtidslagrar data på SD och de som köpt 'kines-SD' i Asien på resa och förlorat många kamerabilder på dessa vet vad jag menar.
Av fallen med WD-red och deras krångel med frysning på sata-bussen tidigare nämnt , som kunde repeteras till en viss sektornummer var gång - när man provade att skriva över området med 'dd' med tex. '0' så fungerade diskarna felfritt igen, inget syns i SMART etc. så ställer jag mig undrande - skrivs verkligen en sektor automatiskt om av drivern om den upplevs att vara svår att läsa men ändå läsbar - eller skrivs den om först när sagda sektor skrivs från host?? (detta beteende kan skilja sig mellan NAS och Desktop-disk!) - hur är det med SSD, hur är det med SD-minne och USB-pinne ??
Man kanske måste läsa ut och skriva tillbaka på varenda sektor om man skall vara säker på att sektorerna/cellerna verkligen är fräscha och fina igen ??
---
Rejäl långtidslagring då??
Det enda jag har återkoppling som verka hålla > 10 år med god marginal är DVD+R med dom skivorna som såldes för typ 10-15 år sedan, förutsatt att skivorna är ordentligt brända och verifierade efter bränningen (där tror jag många gjort misstag att inte kolla och som resultat gett DVD-skivorna dålig rykte trots att det i grunden är hanteringsfel i samband med bränningen). Jag har inte hittat en enda DVD-skiva i mina samlingar som inte var läsbar efter 10+ år trots 6-7 olika märken och ännu flera MID i en sammling på minst 500 skivor. Men då var jag också noga att verifiera efter bränning.
Det som utmärker sig i mina samlingar mätt med Nero diskspeed och kompatibel brännare (sony/optiarc-familjen) som kan rapportera bitfelstakt vid läsning är att DVD+RW-skivorna nästan oavsett 'märke' (då det var samme MID och japanske pressare på allihopa) har klarat tidens tand synnerligen bra , dom är på nästan samma låga bitfelstakt 10 år senare som en pressad DVD-skiva köpt igår!!. Jag blev mycket förvånad över detta då man regelbundet under alla år har sagt att DVD+/- RW är bara passande för korttidslagring - verkligheten i alla fall nordliga breddgrader och relativt torr luft så är det mediat som åldrats och försämrats minst med tiden. - dom 'vanliga' DVD-skivorna syns att de åldrats om man jämför med en nybränd skiva tagen från samma spindel (jepp har en del obränt kvar), 'brusgolvet' av bittfel har höjt sig från ca 1/10-del till 1/3-del av felrättningskapaciteten men i dom flesta fallen har man 2/3-del av skivans felrättningskapacitet fortfarande kvar efter 10 år och som snabbcheck av kvalitet kan man säga att om man kan spela av skivan på max hastighet utan att det varvar ned i slutet, så kan man lugnt stoppa tillbaka skivan till fodralet den kom ifrån och man behöver inte titta till den dom närmaste 5 åren framöver - har den klarat av 10 år så kommer inte så mycket mer hända dom närmaste 5 åren heller!!.
Dom som börja trappa ned lite i varvtalet i slutet, kanske man skall kolla och ev. bränna om inom ett par tre år och dom som går ned till dvd-läsarens lägsta hastighet - bränn om _NU_ !! - det sistnämnda fallet kanske handlar 1 per 500 skivor efter 10 års lagring...
Tyvärr kan man inte dra slutsatsen att upprepa den här goda resultatet om man nu köper en bunt billigaste eller ens kvalitets DVD-RW och börja arkivbränna - skivorna som finns idag är inte dom som fanns kring 2000- 2005 - det som ansågs som skräpskivepressare på den tiden (Moser Baer, Ritek mfl.) är idag leverantör till TDK, Verbatime mfl. om man kollar skivornas MID och det kan vara olika mellan batcherna trots samma 'yttre' märkning. Kort sagt pressare som låg i bottenskrapen är nu leveratörer till 'kvalitetsmärkena' och det finns ingen bättre att köpa ens om man vill betala mer - som garanterat japanpressade skivor då dom finns inte kvar längre...
BluRay då ?? svårt att veta - rent tekniskt bör de hålla bättre i och med användning av metall i brännytan (främst koppar) istället för färgämne och korttidsprover typ hänger upp på tak utomhus i tropikerna så håller Bluray klart mycket bättre än DVD+/-R - typ DVD ger upp inom en månad medans bluray-skivorna fungerar efter 6 månader. Men även där finns det bra och dåliga tillverkare och man vet inte vad man får trots att man köper samma 'märke'.
Sedan kommer man inte ifrån i och med knappt 6 ggr högre packningstäthet och trots dubbla kapaciteten i felrättning så är bluray känsligare för smuts och skador på läs och skrivytan då det ligger så ytligt - tänk CD-R och den känsliga etikettsidan men nu är på andra sidan.
Media som _inte_ klarar sig väl i min samling när de är över 10 år gamla är CD-R skivor - var 5 - 10 skiva har områden som inte går att läsa och det hjälper inte att prova på 6 olika brännare/läsare eller samma brännare som de en gång brändes med, det är ohjälpligt borta!!
har ni en massa CD-R skivor från början av 2000-talet så är det dags att gå igenom dessa NU - om ett år kan det vara för sent!! Där verkar bitrötan härja fritt för fullt.