OLED – en introduktion
Om OLED-teknik mot förmodan är obekant kan det vara läge för en snabb genomgång. OLED står för Organic Light Emitting Diode och är ungefär vad det låter som, lysdioder baserade på organiska komponenter. Det handlar om lysdioder som kan tillverkas tillräckligt miniatyriserat för att bygga individuella pixlar och subpixlar i en bildskärm.
Tekniken har funnits tillgänglig i konsumentprodukter i mer än tio år. Utvecklingen mot tillgängliga produkter har kantats av många hinder och tekniken har ännu inte lyckats ersätta LCD på det sätt som många hoppas. Störst genomslag är som skrivet i inledning hos mobiltelefoner och TV-apparater, produkter vilka baseras på lite olika patent.
Subpixelstrukturen hos Alienware R3 är annorlunda mot vad vi skådat tidigare. Här ser vi en pixelkolumn av vita pixlar omgärdade av två mellangrå pixelkolumner.
OLED jämfört med LCD
När tekniken jämförs med LCD finns en hel del att skriva och berätta, men denna gång nöjer vi oss med att ta upp de väsentligaste skillnaderna mellan en skärm baserad på LCD-teknik respektive OLED. Det som utmärker OLED i allmänhet, jämfört med LCD-tekniker är följande:
Kontrastförhållandet överlägset hos OLED. Varje pixel (och subpixel) är sin egen ljuskälla med OLED och kan därför släcka ned helt och hållet. Kontrastförhållandet är därför ”oändligt” med 0 nits ljus. Svart blir verkligen svart. I praktiken kan det dock av nödvändighet vara visst ljus i det svarta
Med LCD-teknik är ljuskällan separat och LCD-skiktet med flytande kristaller försöker blockera ljus för att skapa ”svart”. Då finns det alltid synligt ljus i det svarta som upplevs i varierande grad som grått. Kontrastförhållandet hos LCD varierar mellan 500:1 till 5 000:1 beroende på LCD-teknik och produkt. Enda sättet att få högre kontrastförhållande och intryck att svart är svart med LCD är att displayen på något sätt laborerar med bakgrundsbelysningen, så kallad local dimming. Det är dock en funktion som i stort sett endast förekommer på TV-apparater i skrivande stund
Praktisk ljusstyrka snarlik. OLED har jämförbar ljusstyrka för praktisk användning på stora skärmar, cirka 300 nits. Högre är möjligt under förhållande likt vid HDR, High Dynamic Range, med små ytor av starkt ljus i kortare perioder
LCD-teknik kan bli ljusstarkare och nå över 1000 nits vid behov. Dock är det ytterst få, om ens några, datorskärmar som når dit. Det är istället främst signage-displayer och först vid mer påkostade TV-modeller vi ser de nivåerna.
OLED fungerar som ljusventil. OLED-panelen har en begränsad mängd ljus den kan alstra samtidigt utan att det förbrukas för mycket energi och risk för överhettning. Detta kallas för ABL, Automatic Brightness Limiter, och ju mer ljus som ska alstras över yta, desto mindre ljusstarkt blir det. Tvärtom, att alstra ljus på en liten del av ytan kan i sin tur lysa starkare
OLED slits ojämnare. Ett problem som ligger i konstruktionen är att alstrande av mer energirikt ljus med kortare våglängd, vanligtvis blått ljus, leder till snabbare slitage än grönt och rött som är mindre energirikt ljus. Detta ger dels en ökad inbränningsrisk då varje pixel slits olika med tiden, men också en gradvis förändring av ljusets energifördelning och därmed färger och vitbalans. Blått slits snabbare än grönt som i sin tur slits något snabbare än rött. Detta är dock något som tillverkarna blir allt bättre på att ingenjöra bort.
Större färgomfång med OLED. Eftersom varje subpixel är en ljuskälla med smalbandigare energifördelning kan starkare och mer mättade nyanser skapas. Detta leder till ett större färgomfång jämfört med normalt, det vill säga större än rådande Rec.709-standard.
För LCD kräver samma nivå av färgomfång att produkten använder lösningar likt separata lysdioder för Röd, Grön och Blå eller mer modernt, kvantpricksteknik (quantum dot) vilket också är ovanligt bland datorskärmar.
LG:s OLED-teknik skiljer sig. LG Displays teknik i TV-apparater bygger på fyra subpixlar, alla med en vit OLED, alltså bredbandig energifördelning av ljuset. Tre av subpixlarna har filter för Röd, Grön och Blå och den fjärde används för att alstra ljusstyrka. Detta påstås minska risken för ojämnt slitage, men framför allt: tekniken är praktiskt genomförbar för att konstruera stora paneler och stora volymer.
OLED har något begränsade betraktningsvinklar. Likt LCD är betraktningsvinklarna begränsade, men effekten är annorlunda. Förändringen sker främst i färgåtergivningen medan kontrast, tonkurva och svärta normalt behålls.
