Alltid ett intressant ämne, är själv rätt intresserad av psykologi och filosofi och sådant.
Jag har funderat lite över detta och skulle kanske säga att en medelålderskris är något som får en att "omvärdera rådande omständigheter i livet". Det är många i vårat stressade samhälle som kör på i inkörda spår, man pluggar, skaffar ett jobb, kanske har man partner, det blir barn, man jobbar 9-5, lite fest på helgen, ett par utlandsresor, Netflix på kvällen, det mesta är frid och fröjd men rutinen går.
Sedan händer något, det kan vara en större bemärkelsedag, det kan vara en släkting som dör eller blir allvarligt sjuk, kanske säger doktorn att man inte lever så hälsosamt, det kan vara många saker som utlöser dessa tankar.
Frågan uppstår då, vad hände med de där drömmarna jag hade som ung? Skulle inte jag bli författare? Skulle inte jag klättra i Himalaya? Skulle inte jag segla över Altlanten? Skulle inte jag skriva en bok? (meta). Skulle inte jag bli artist? Eller iaf kanske jag skulle ha den där häftiga bilen jag drömde om som 10 åring? Vad gör jag här med 15 kg övervikt, 2 barn, 9-5 jobb och bolån upp över öronen?
Jag tror med andra ord att en "medelålderskris" är en dissonans mellan den mentala plats man tidigare trott eller önskat sig vara på vid denna tidpunkt i livet, gentemot vart man faktiskt befinner sig. Denna kris är då egentligen inte åldersbunden utan den kan uppstå vid flera åldrar, och flera gånger i livet. Men om man tidigare i livet haft en stark vision att som "medelålders" göra en massa saker, och man sedan i denna "medelålder" finner att man inte gjort eller gör dessa saker. Ja, då uppstår dissonansen just där och då.
För egen del kan jag nog säga att jag haft flera "mindre kriser" i livet, men ingen jättestor "kom och hjälp mig kris". Jag har nog betat av min medelålderskris i flera mjukare steg. Men jag är nog en mer introspektiv och reflekerande person än genomsnittet.