*ZAP* En orangeröd stråle träffade den grå stenen och blottlade något metallskimrande därunder. Ett till *ZAP* bröt loss det skimrande som klirrande föll ner på marken. “Nice”, sa Rade för sig själv, och plockade up den platta cylindern, stor som en handflata, och lade den i rymddräktens ryggsäck. Ett par vändor till, så skulle de ha råd att uppgradera Orion och ge sig ut på nya äventyr. Som de flesta skepp var även deras utrustat med gammapartikelutskjutare - GPU:er i folkmun. Inte nog med att dessa verktyg kunde accelerera skeppet på dess färd genom stjärnfälten - om man ställde om dem till handläge gick de att montera av och användas för allehanda uppgifter på marken. Bland annat, som i Orions fall, gruvdrift.
Sedan det bevisades att universum var oändligt var det bara en tidsfråga innan man hittade asteroider med de här metallskivorna - fysiska kryptovalutor. Nu för tiden var det ett lukrativt arbete att både hitta och bryta dem. Rade hade hört att man förr i tiden hade virtuella kryptovalutor - ren galenskap, enligt henne. Hur ska man kunna förlita sig på något som inte går att ta på, vars tyngd man inte kan känna när det ligger i ryggsäcken? Hon vände huvudet åt vänster, där hon ett trettiotal meter bort kunde se en grön stråle lysa upp en annan rymddräktsklädd person. Nivi verkade även hon hittat en fyndighet. Det här skulle kunna bli något stort. Med ett leende vände hon sin GPU mot nästa metallskimrande skiva.
Plötsligt såg hon hur en stenhög längre bort förvandlades till ett eldhav, och stenen slungades åt alla håll. En mindre sten träffade henne på axeln och fick henne att tappa balansen. Genom hjälmens högtalare hörde hon deras navigatör Tel ropa till: “Helskotta, Skalperare! Snabbt, tillbaka till skeppet!” Rade stapplade upp igen och började springa, men den låga gravitationen gjorde det svårt att få fäste. Hon såg att Nivi även hon hade svårt att få upp farten. “Det är ingen idé, ni kommer inte hinna”. Tels röst var snabb, men behärskad. “Håll huvudet kallt. Skalperarna är giriga och elaka, och de litar inte på någon, inte ens varandra. Uttnyttja det, köp mig lite tid.” Några sekunder senare skars deras väg av av ett stort skepp som sänkte sig ner från ovan. Dess kanoner var riktade rätt mot dem. Rade kände hur pulsen ökade och hon fick något som snörpte åt i halsen, men stannade till. Nivi hade under tiden tagit sig mot henne, och nu kunde de sida vid sida se hur luckan i skeppet öppnade sig.
Ner klev tre av de fulaste människorna någon av dem sett. De höll alla i vapen, och riktade dem ömsom mot Rade och Nivi, ömsom mot varandra. En av dem höll i två pistoler, den ena riktad mot en annan skalperare, den andra mot Rade. Han sänkte vapnet som var riktat mot Rade och började mixtra med något på sin hjälm. Några sekunder senare kunde hon höra en ny röst i sina högtalare. “Öj!”, sade den, “Ro hit GPU:erna så kommer ingen bli skadad”. Bakom dem kunde Rade se en skugga lösgöra sig från deras egna skepp. “Ge oss bara dem, så kan vi lämna er i fred”.
Rade samlade mod och tryckte in kommunikationsknappen. “Men tar ni våra GPU:er kan vi ju inte lämna asteroiden”, vädjade hon, “Då är vi ju fast här”. Skalperarens svar kom snabbt: “Skiter väl jag i. Jag vill ha dem. Kasta hit dem nu, annars skjuter jag!”. Skalperaren som han hade sitt vapen riktat mot svängde snabbt om och riktade sitt eget mot honom. “Men vad ska ni ens ha dem till?” hörde hon Nivi säga i sin mikrofon, “Ni är ju inte själva ute och äventyrar bland stjärnorna, och ni använder dem knappt för något annat.” Skalperaren ryckte på axlarna. “Nån finns det säkert som vill ha dem. Nu är det färdigpratat, nu…” Mer hann han inte säga, innan en explosion slungade alla skalperare till marken.
I cockpiten på skalperarnas skepp kunde Rade se Tel som hade ett fast grepp på vapenspakarna. Längre tänkte hon inte, utan kutade så snabbt hon kunde förbi skalperarna och upp genom luckan till skeppet, med Nivi hack i häl. Motorerna vrålade och skeppet lyfte. Skalperarna på marken hade återfått sansen, och de kunde se hur de avlossade flera projektiler mot dem, men de kunde inte rå på skeppet.
En bit bort från skeppet kunde Rade känna adrenalinet äntligen lägga sig, och frågade Tel hur hon visste att skalperarna inte skulle förstå att hon skulle smyga bakom. “Jo förstår du”, svarade Tel, “Skalperarna kunde inte tänka sig att vi hade delat på oss och att vi litar på varandra. Vi är nämligen någonting de själva aldrig skulle ha: vänner.” Leende satte sig Rade i stolen mellan Nivi och Tel, och såg ut över den stjärnbeströdda rymden. Hon tog tag i acceleratorspaken och de andra la sina händer på hennes. “Mot nya äventyr, eller vad säger ni?”. Tillsammans tryckte de ner spaken.