Teknik är en drog..
Förövrigt anser jag att Carthago borde ödeläggas.
Tävling: Vinn grafikkort och processor med Starfield-tema från AMD!
Efter år av sökande, planet efter planet, solsystem efter solsystem i jakten på den beryktade bensinstationen "Red Rocket" så stod jag äntligen där. Jag har spenderat tonvis av bottle caps för att köpa till mig informationen om hur jag skulle hitta hit. Många gånger ledde informationen mig till återvändsgränder, i vissa fall med dödlig utgång... som tur var inte för mig utan för de varelser som försökt nyttja det som ett bakhåll.
Andra konstellationer har även varit på jakt efter denna plats. Den jobbigaste och farligaste har varit "Mojave Geckos" som består av ett sorts ödlefolk som efter "The Great War" utvecklades i en rasande fart. All strålning från kärnvapen hade en negativ effekt på många arters DNA, människan inkluderad. Men på ödlorna hade det en positiv effekt och deras hjärnkapacitet ökade med tusentals procent, de utvecklade förmåga att kunna greppa saker och växte även så de i dagsläget har en snittlängd på 210cm. Varför de nu är så fast beslutna att hitta "Red Rocket" är aningen oklart, men ryktet säger att i deras heliga bok ska den platsen vara en helig plats. Då ingen någonsin kunnat lägga sina händer på denna heliga bok så är det dock bara ett rykte...
Jag går sakta in på Red Rocket med draget vapen och säkringen av. Då det kostat mig mycket och många andras död så är en viss grad av försiktighet att föredra. Blinkande neonlampor och gamla affischer föreställande pinuppor som gör reklam för dåtidens förbränningsmotorer pryder väggarna. Trots mitt brinnande intresse för just den eran försöker jag att fokusera på varför jag är här. Kan alla historier man hörde som barn stämma, kan alla dessa rykten trots allt ha en verklighetsförankring... kan det verkligen vara så? Jag tänker tillbaka på hur min mamma läste alla dessa sagor till mig som liten
Jag öppnar en halvt trasig dörr in till fikarummet bakom kassan och i ena hörnet ser jag en sliten bädd. I bädden ligger han, "Dogmeat"... Som barn fick jag höra att mänskligheten hade en kompanjon av en annan art som kallades hund. Enligt alla beskrivningar i alla sagor så är det så där de ska se ut!
Till min förvåning reser sig Dogmeat upp och tilltalar mig, han kallar mig "The Chosen One". Han säger att han väntat i över 450 år på att jag ska komma. Så många frågor dyker upp i mitt huvud och jag försöker ställa dessa i någon sorts rimlig ordning, men allt kommer bara ut i en oförståelig lång mening: "Hur har du överlevt så länge, hur vet du vem jag är, hur kommer det sig att du kan prata, finns det fler av såna som dig..." Han bara ler och säger att allt kommer ramla på plats så småningom, men att vi bör lämna denna plats omgående!
Vi åker direkt till mitt skepp och lämnar denna planet i backspegeln. Men frågan är, har någon spårat oss? Time will tell...
Senast redigerat
Kaptenens loggbok, den 23mars 2461
Kommendörkapten Anders Nielson, befälhavare på utforskningsskeppet Poseidon.
Vi har äntligen lämnat språnget genom maskrymdsdimensionen och anlänt i våran slutdestination Pleiadesnebulosan.
Det är en remarkabel syn vi har framför oss. När jag står på befälsplattformen och tittar ut genom den främre aluminiumglas rutan så möts jag av vyer som jag inte finner ord vackra nog att beskriva.
Underofficer Talina raporterar att det i nebulosan finns någonting som ingen av oss hade förväntat oss. En jordlik planet med vad som enligt Musksensorerna anges vara stora koncentrationer av underjordiskt vatten och med en temperatur som nästan är inom beboeliga ramar.
Hur kan en sådan planet finnas här, i periferin av galaxens ena spiralarm. Mitt i en tumultuös nebulosa.. Det är just för utforskandet av denna typ av mysterier som jag bestämde mig för att ansluta mig till den tredje rymdflottiljens utforskningsarmada.
Vi har bestämt oss för att landa på denna unika planet för att utforska närmare. Vem vet, kanske blir det vi som får etablera den första kolonin i den andra änden av galaxen.
(Bifogad holofotoram)
Kaptenens loggbok, den 24mars 2461
Ett litet steg för människan, ett stort steg för mänskligheten. Dessa ord, som en gång yttrades av den första människan på månen har alltid för mig känns som rätt triviala. Först nu, när jag följer i Armstrongs fotspår och sätter min fot som första människa på denna remarkabla himlakropp, denna lila planetoid. Inser jag tyngden och värdet i dessa ords betydelse för vår art.
Jag har tillsammans med min vetenskapsofficer John beslutat att döpa denna planetoid till Armstrong för att befästa och hedra denna pionjär inom rymdutforskningen. Vem vet vilka under som vi här kommer att finna.
(Bifogad holofotoram).
Kaptenens loggbok, den 25mars 2461
Otroligt, helt otroligt. Vi har funnit en ofantligt stor ådra av Sinusium, ett element som hittills endast varit teoretiskt. Min vetenskapsofficer har berättat att de egenskaper som Sinusium innehar äntligen kan ge oss en oändlig, ren energikälla. Någontings som Jorden verkligen skulle behöva nu när vi befinner oss i den tredje stora klimatkrisen och alla fossila energikällor sedan länge är helt uttömda.
Jag har fattat det exekutiva beslutet att kringå regelverken och omedelbart inleda etableringen av en koloni som skall ha som primär uppgift att forska kring, extrahera och raffinera Sinusiumet för vidare framtida transport till Jorden och flottiljens fysikanläggning i Genève. Vi inleder omedelbart landning av våra Sirius skyttlar med materiel för byggandet av en första koloni kupol. (Bifogad holofotoram)
Kaptenens loggbok, den 26juni 2461
Jag har återvänt till mitt skepp Poseidon.
Det har gått en månad sedan vi inledde kolonibygget på planeten Armstrong. Och vi har idag aktiverat de sista nödvändiga stödsystemen för att bibehålla viabel långsiktig bosättning.
Detta är dock inte det enda som min besättning har arbetat med under denna månad. Nej, jag är stolt över att med oss nu ha den första lasten av raffinerat Sinusium. Tillräckligt mycket för att fylla det tredje lastutrymmet till bredden. Detta kommer säkerligen att inbringa en glädjens välkomst vid återkomsten till jorden. Och förhoppningsvis ge flottiljekommandot motivationen att ge mig befälet över en större koloniseringsinsats. Ty jag tror innerligt att denna planetoid, Armstrong. Håller mänsklighetens framtid i sin lila barm.
Jag avslutar nu detta inlägg och förbereder mig för att kliva ner i min sömnkapsel för den beräknade maskrymdsdimensionella transitionen. Resten av min besättning är redan i deras kapslar, ty det är alltid en befälhavares börda och rättighet att vara den som trycker på knappen för transitionsdriftens uppvaknande.
Jag ser fram emot att presentera min rapport och mina loggar till admiral Halsey vid hemkomsten.
Detta är kommendörkapten Nielson. Slut på loggen.
(Bifogad holofotoram)
Visa signatur
Starfield release.
"Äntligen release, nu är det dags att utforska galaxen! WOHOOO!!
Verkar rätt avancerat det här...
.. låt oss kolla lite närmare, ser en cool planet där borta! Tänk att utveckligen startade redan 2015. Det är mycket som..
..hinner hända på åtta år..."
Visa signatur
XFX Merc 7900XT|R5 5600X|MSI MPG B550|32GB 3600mhz.
32" 1440P@240Hz, 1000R.
Här kommer en saga baserad på en av mina sanna (iaf om ni träffar mina barn) godnattsagor till barnen om John och Saras rymdäventyr. Varje kväll är en kamp om att hitta på ett nytt äventyr
John och Sara lever ett tryggt liv hemma hos sina föräldrar. En dag hör de en stor smäll utanför huset och rusar ut för att undersöka vad som har hänt. Där träffar de Mi från Avantasien, som har sökt sig till jorden för att be om hjälp med att rädda sin hemplanet. I ovisshet om mänskligheten ber han de första han träffar om hjälp, och i detta fall är det barnen John och Sara.
Barnen reser till Avantasien med Mi i hans rymdskepp, men Mi har ingen aning om att det är barn som ska hjälpa honom. Har man aldrig varit på jorden innan är det svårt att veta skillnaden mellan barn och vuxen. De har en lång resa framför sig genom tid och rum, eftersom Avantasien ligger 68 ljusår från jorden. Barnen är ovetandes om faran på den främmande planeten.
Följeslagarna anländer till Avantasien, en planet täckt av skogbeklädda berg och stora oceaner. Under många år har planeten varit attackerad av ruskigt sjöodjur. Efter att ha fått tag på den nöd de länge efterfrågat, bestämde sig planets invånare för att sätta en plan i verket för att besegra sjöodjuren. De samlade ihop alla stora kämpare på planeten. John och Saras uppgift var att hitta sjöodjurens svaga punkter och utveckla en plan för att besegra dem.
Barnen var modiga och bestämde sig för att ta på sig utmaningen. De började med att undersöka sjöodjurets beteende och vanor. Efter många dagar av spaning och analys upptäckte de att sjöodjuret var mest aktiva under natten och att de hade en svaghet för ljus. Med hjälp av att blända odjuret lyckades Mi med sina kämpar att skjuta ned sjöodjuret med harpuner. En stor fest planerades till barnens ära.
Efteråt den stora festen började planetens invånare arbeta på att bygga upp sitt försvar mot framtida attacker från sjöodjuren, för man visste aldrig om fler skulle dyka upp. Barnen fick sedan äntligen resa hem igen. Där hemma väntade ett stort uppbåd eftersom barnen varit försvunna i veckor och hur de ska kunna förklara detta förtäljer inte historien.
Starfield. Ett rymdepos.
Här kommer mitt.....bidrag. Ett rymdepos och en tragedi i tre delar (extended version, nu 4 delar!), kring äventyrslust, sorg, jordens undergång och saknad. Varnar för att det förekommer raytracing i bild 2 för er med klena datorer!
Konstnärligt har jag använt mig av gammalt traditionellt konstnärsskap i en modern mix med AI bilder. Det kan vara svårt att särskilja vad som är vad men det är en del av min konstnärliga idé!
Jag ville inte lämna. Men jag var tvungen. Huset vi hade byggt stod äntligen färdigt men vad gör det när inte planeten är bebolig länge till.....
Från min bil såg jag min man stå i fönstret, gråtandes med vår son i famnen. Till och med vår katt verkade ledsen. Men jag hade lämnat gott om Gorby's i frysen så att de skulle klara sig....min älskade man och min älskade son. Adjö.
Det var varmt och trångt på kommandobryggan när jag slog mig ner i skeppet som skulle ta mig ut till stjärnorna. Jag kände svetten pärla sig i min panna men jag var redo. Redo att lämna, för att ge min man och min son hopp om en ljus framtid. Men se!! Dom kan inte släppa mig! De kommer i båten med håret blåsandes i vinden! Det gör så ont i mig men jag måste lämna dom. Adjö. Adjö!
Jag lämnade jordens atmosfär med ett dån. Långt där nere såg jag min make och min son letandes efter mig på det vidsträckta havet. Kanske hade de slut på Gorby's? De måste missat att jag åkte uppåt. Mot stjärnorna! I rymdens svärta skönjde jag nu planeten jag måste landa på och besten jag måste dräpa för att rädda min planet. Rädda Tellus! Efter att jag igen, med tårar i ögonen styrt om min farkost var jag redo för den sista striden. Nu fick det bära eller brista. Adjö best!
Såren i min kropp som slitits upp av bestens klor bränner som eld i mitt kött men jag känner mig lugn. Jag kanske inte lyckades rädda min planet men jag köpte tid. Tid för min man och min son att få växa och leva. Tårarna bränner på mina kinder likt såren i min kropp. Det sista jag ser innan jag sluter ögonen är bestens röda ögon och vassa klor som åter igen gräver i min kropp. Jag gjorde mitt bästa. Adjö.....*gurglande ljud*
Obs: vissa bilder (host planeter) är tagna från en free to use tjänst och innehar således ingen copyright som bråkar.
Senast redigerat
Visa signatur
För närvarande dator"fri". Sparar till nytt :)
Ensam...
Visa signatur
Core i9 12900K | ASUS ROG Maximus Z790 Hero | 32Gb 6000Mhz Kingston | EVGA 3080TI FTW3
Ruby vs Jen-Tsen
Rymdjägaren Ruby hade länge jagat sin nemesis, den bedrövlige utomjordingen "Jen-Tsen Den Gröne"
Efter år av katt-och-råtta-lekar hade Ruby fått nog. I sitt pålitliga, om än benägna att överhetta, rymdskepp "HD7990" bestämde hon sig för att slutligen göra upp med Jen-Tsen.
När hon närmade sig Jen-Tsens skepp Titan flimmrade kommunikationsskärmen till på HD7970. Det var Den Gröne....
-"Du är slutligen här Ruby! Nu gör vi slut på detta en gång för alla!
Vi har gjort massa tester som visar att mitt skepp är mäktigare än ditt"
Ruby skrattade med gott självförtroende.
-"Åh Jen-Tsen, alla vet att dina tester överdriver ditt skepps egenskaper. Låt oss se hur det gillar mina RDNA missiler!"
HD7990:s missilerna gjorde kaoz med Jen-Tsens Titan då 3.5 gb RAM inte räckte för att hålla sköldarna uppe.
Ruby flög hem till sin hemvärld för att rapportera segern till Kejsarinnan Lissasu och hyllades som den hjälte hon var!
Visa signatur
__________________
i5-4690K @ 4.5GHz | Gigabyte Z97X Gaming 3 | Crucial BallistixSport 16GB 1600MHz | HyperX Fury 240GB SSD | Crucial MX100 512GB SSD | 2x EVGA GTX 970 SC ACX 2.0 4GB SLI | EVGA Supernova G2 750W | Hyper Evo 212 | Windows 10 x64 Pro
Visa signatur
__________________
i5-4690K @ 4.5GHz | Gigabyte Z97X Gaming 3 | Crucial BallistixSport 16GB 1600MHz | HyperX Fury 240GB SSD | Crucial MX100 512GB SSD | 2x EVGA GTX 970 SC ACX 2.0 4GB SLI | EVGA Supernova G2 750W | Hyper Evo 212 | Windows 10 x64 Pro
Visa signatur
Ryzen 7800X3D, be quiet! pure rock 2, RTX 4070 Ti Super, Corsair 32GB 6000MHz CL36, Corsair TX850M
Visa signatur
*5600|B350M-A|32GB|A750|GX750W|Core V21|280AIO|1TB+2TB.
AMD Ryzen 5(Zen3) @4891|Asus Prime|Corsair 2x16 RGB PRO 3200C16 @3800C18|Intel Arc LE @2740MHz|Seasonic Focus| Thermaltake mATX kub|Arctic freezer II| NVMe SSD PCIE 3.0x2 Kingston A1000 1500/1000 + 2,5" HDD Toshiba 1TB & Samsung 1TB i RAID 0.
Rymden
Kom ut i rymden sa dem, det kommer att bli ett ärofyllt äventyr sa dem. Jag skulle lyssnat på mamma.
Här är mitt dumma rymdskepp, dag 234, samma hastighet, samma riktning. Vroom vrom.
Jag saknar gräs mellan tårna. Och mammas rymdburgare hon brukade göra för att pigga upp mig. Med färgade popcorn, gräslök och massor med spenat-ketchup.
Om bara nånting kunde hända nån gång.
Vaaad som helst.
Senast redigerat
Skalperarna
*ZAP* En orangeröd stråle träffade den grå stenen och blottlade något metallskimrande därunder. Ett till *ZAP* bröt loss det skimrande som klirrande föll ner på marken. “Nice”, sa Rade för sig själv, och plockade up den platta cylindern, stor som en handflata, och lade den i rymddräktens ryggsäck. Ett par vändor till, så skulle de ha råd att uppgradera Orion och ge sig ut på nya äventyr. Som de flesta skepp var även deras utrustat med gammapartikelutskjutare - GPU:er i folkmun. Inte nog med att dessa verktyg kunde accelerera skeppet på dess färd genom stjärnfälten - om man ställde om dem till handläge gick de att montera av och användas för allehanda uppgifter på marken. Bland annat, som i Orions fall, gruvdrift.
Sedan det bevisades att universum var oändligt var det bara en tidsfråga innan man hittade asteroider med de här metallskivorna - fysiska kryptovalutor. Nu för tiden var det ett lukrativt arbete att både hitta och bryta dem. Rade hade hört att man förr i tiden hade virtuella kryptovalutor - ren galenskap, enligt henne. Hur ska man kunna förlita sig på något som inte går att ta på, vars tyngd man inte kan känna när det ligger i ryggsäcken? Hon vände huvudet åt vänster, där hon ett trettiotal meter bort kunde se en grön stråle lysa upp en annan rymddräktsklädd person. Nivi verkade även hon hittat en fyndighet. Det här skulle kunna bli något stort. Med ett leende vände hon sin GPU mot nästa metallskimrande skiva.
Plötsligt såg hon hur en stenhög längre bort förvandlades till ett eldhav, och stenen slungades åt alla håll. En mindre sten träffade henne på axeln och fick henne att tappa balansen. Genom hjälmens högtalare hörde hon deras navigatör Tel ropa till: “Helskotta, Skalperare! Snabbt, tillbaka till skeppet!” Rade stapplade upp igen och började springa, men den låga gravitationen gjorde det svårt att få fäste. Hon såg att Nivi även hon hade svårt att få upp farten. “Det är ingen idé, ni kommer inte hinna”. Tels röst var snabb, men behärskad. “Håll huvudet kallt. Skalperarna är giriga och elaka, och de litar inte på någon, inte ens varandra. Uttnyttja det, köp mig lite tid.” Några sekunder senare skars deras väg av av ett stort skepp som sänkte sig ner från ovan. Dess kanoner var riktade rätt mot dem. Rade kände hur pulsen ökade och hon fick något som snörpte åt i halsen, men stannade till. Nivi hade under tiden tagit sig mot henne, och nu kunde de sida vid sida se hur luckan i skeppet öppnade sig.
Ner klev tre av de fulaste människorna någon av dem sett. De höll alla i vapen, och riktade dem ömsom mot Rade och Nivi, ömsom mot varandra. En av dem höll i två pistoler, den ena riktad mot en annan skalperare, den andra mot Rade. Han sänkte vapnet som var riktat mot Rade och började mixtra med något på sin hjälm. Några sekunder senare kunde hon höra en ny röst i sina högtalare. “Öj!”, sade den, “Ro hit GPU:erna så kommer ingen bli skadad”. Bakom dem kunde Rade se en skugga lösgöra sig från deras egna skepp. “Ge oss bara dem, så kan vi lämna er i fred”.
Rade samlade mod och tryckte in kommunikationsknappen. “Men tar ni våra GPU:er kan vi ju inte lämna asteroiden”, vädjade hon, “Då är vi ju fast här”. Skalperarens svar kom snabbt: “Skiter väl jag i. Jag vill ha dem. Kasta hit dem nu, annars skjuter jag!”. Skalperaren som han hade sitt vapen riktat mot svängde snabbt om och riktade sitt eget mot honom. “Men vad ska ni ens ha dem till?” hörde hon Nivi säga i sin mikrofon, “Ni är ju inte själva ute och äventyrar bland stjärnorna, och ni använder dem knappt för något annat.” Skalperaren ryckte på axlarna. “Nån finns det säkert som vill ha dem. Nu är det färdigpratat, nu…” Mer hann han inte säga, innan en explosion slungade alla skalperare till marken.
I cockpiten på skalperarnas skepp kunde Rade se Tel som hade ett fast grepp på vapenspakarna. Längre tänkte hon inte, utan kutade så snabbt hon kunde förbi skalperarna och upp genom luckan till skeppet, med Nivi hack i häl. Motorerna vrålade och skeppet lyfte. Skalperarna på marken hade återfått sansen, och de kunde se hur de avlossade flera projektiler mot dem, men de kunde inte rå på skeppet.
En bit bort från skeppet kunde Rade känna adrenalinet äntligen lägga sig, och frågade Tel hur hon visste att skalperarna inte skulle förstå att hon skulle smyga bakom. “Jo förstår du”, svarade Tel, “Skalperarna kunde inte tänka sig att vi hade delat på oss och att vi litar på varandra. Vi är nämligen någonting de själva aldrig skulle ha: vänner.” Leende satte sig Rade i stolen mellan Nivi och Tel, och såg ut över den stjärnbeströdda rymden. Hon tog tag i acceleratorspaken och de andra la sina händer på hennes. “Mot nya äventyr, eller vad säger ni?”. Tillsammans tryckte de ner spaken.
Senast redigerat
Här kommer mitt bidrag, ett samarbete mellan mig och min tjej.
Vi har beundrat rymden i tusentals år men på grund av våran tekniska okunnighet har vi bara kunnat tittat och lyssnat, aldrig rest själva ut för att utforska vad som finns där ute. Vi har längtat och önskat och nu har vi äntligen teknologin att resa.
Äntligen är vi på väg. Vad kommer vi hitta? Vilka nya himlakroppar kan kommer vi se? Kanske till och med besöka? Och det största priset, vem kommer vi hitta? Hundpersoner? Elefantpersoner? Personerpersoner? Möjligheterna är oändliga!
Trodde vi... här uppe finns...inget. Allt vi sett, hört och trott, är falskt. Alla himlakroppar, alla stjärnor, asteroider, planeter...de finns inte. Bara ett enda stort mörker. Varför? Är detta allt? och varför har vi sett något som inte finns? Vi får resa längre och hoppas att vi hittar något...
Vi skulle inte hoppats, vi reste för långt, för högt, våran hybris är våran död, vi skulle stannat hemma i värmen...
Aldrig igen...
Läses självklart från höger iom manga stilen.
Visa signatur
Core i9 12900K | ASUS ROG Maximus Z790 Hero | 32Gb 6000Mhz Kingston | EVGA 3080TI FTW3
Här är mitt bidrag!
Året är 2310 och jag stirrar blankt ut i rymden och tänker: är det här verkligen allt? Jag befinner mig 49 ljusår bort från vintergatan, som jag lämnat bakom mig inklusive det sista hoppet jag hade. Vi skulle få förändring, men inget förändrades. Allting blev exakt som förr. Om något, så backade vi i det mesta. Till exempel har över 300 år har passerat sedan Tesla introducerade den första riktiga mainstream elbilen som alla ville ha - men vi använder fortfarande bensin i våra raketer år 2310. Utvecklingen hade som sagt stannat av, det fanns ingenting mer att hämta på där borta på Tellus. Tellus? Jösses, vilken rymdcowboy jag har blivit. Tills jag fick min första rymdraket så visste jag knappt vad Tellus var och nu kallar jag jorden för det, läskigt hur man ändras och anpassar sig efter omständigheterna. Det är väl trots allt därför människan överlevt så länge som den har.
Det är helt knäpptyst här ute. Ingen kan höra dig skrika, det är ensamhet på en helt ny nivå. Rymden är kall, framtiden visade sig kallare. Nej, nu får det räcka med att rensa tankarna. Syret är för dyrt numera, precis som bränslepriserna var på jorden. Rymdkriget och rymdpirater har skapat ett pris på 25 krediter per cylinder, galet! Hur ska vanligt folk ha råd? Åt skogen med detta! Jag går tillbaka till mitt rymdskepp.
Äntligen tillbaka inomhus och värmen i mitt rymdskepp. Plötsligt slår en sorgsen känsla över mig: var det verkligen bättre förr, på Tellu... nej, jorden, så kallades den av folk som bodde där, eller är det bara något man säger? Det må finnas miljoner planeter numera, men efter ett par minuters vandrande i total ensamhet tar det stopp. Varför trodde jag att gräset var grönare på andra sidan? Klassikern, det är alltid bättre än där jag är, eller hur? Skärpning! Jag blir nostalgisk av allt tänkande på jorden och beslutar mig för att gå sätta mig vid datorn för att få min dagliga dos av spännande hårdvarunyheter, vissa saker förändras aldrig.
Jag surfar in på GCSCLOCPSOS ett entusiastforum för hårdvaruälskare som gillar Sweden och folk trixar med hårdvara, även kallade överclockers. Jag ser att de har en tävling, ironiskt nog, om ett nytt universum som endast ligger ett ljusår bort från mig! Wow! Det kan inte vara sant! Det nya solsystemet kallas Starfield, och är skapat av Bethesda. Tydligen deras första nya på 29 år! Om inte det är värt att resa tillbaka till jorden för, vad är då det? Hoppet börjar sakta, men säkert, att krypa tillbaka. Jag klunkar i mig den sista droppen av Joltcola jag har och går och sätter mig i cockpitten.
Det underbara med att befinna sig i år 2310 utvecklingen av AI och hur allt blivit så digitaliserat. Synd att så många jordbor missar det. Siri! Sätt kursen 49 ljusår norr ut! Vi ska tillbaka till jorden och om stjärnorna så vill, så ska vi tillbaka sen, men denna gång 50 ljusår, inte 49 för att uppleva detta kallade "Starfield" och ta reda på vad det är. Vadå du är ledsen och uppfattade inte vad jag sa, nej jag vill inte sätta kursen till 49 Djurgårdsvägen Norra. Suck, 300 år och ingen förbättring... Jag får väl styra själv.
På plats! Hajpen är olidlig. Ögonen glimtar med hopp. Klämmer hårt i handkontrollen då jag inser att mitt öde avgörs av andra. Ärade GCSCLOCPSOS:are, tillsammans kan vi avancera.
Visa signatur
12900K | 32GB 6000 DDR5 | 3090 FE | PG259QN |
Kaptenens logg:
Bara en öl till.. vad kan gå fel
En till..
En öl blev flera öl och efter felinslagna koordinater hamnade skeppet i en outforskad sektor när en omnipotent varelse uppenbarade sig
"Du skall icke dricka och flyga och dricka rymdöl på fastande mage!", basunerade en mäktig röst.
Det kurrade i magen och av en slump lyckades navigationsdatorn hitta en rutt tillbaks till civiliserade sektorer.
Tydligen var det kö till korvgubben och det blev lite gruffigt.
Nån hade felparkerat.
Till slut fick jag armbågat mig fram för en grillad korv.
Korven var dock kall så den behövde värmas.
Visa signatur
GUD VÄLSIGNE DIG!
Ryzen 7 5700X3D - 64Gb DDR4 - RTX2060 - Coolermaster Stacker
---------------------------- www.roaddogs.se ------------------------
------- Bofors Interstellar - A Star Citizen Corporation --------
---------------------------------- Twitch ---------------------------------
Berättelsen om Radeanas mystiska fynd
Snipp, snapp, snut, så var denna saga slut.
Senast redigerat
Stavfel
Ok, då testar vi med lite scifi på svenska, något jag personligen tycker mycket om.
Klicka på bilderna för att förstora dem och kunna läsa texten.
Björnvaktarens port
Inspiration:
(https://sv.wikipedia.org/wiki/Bj%C3%B6rnvaktarens_tomrum)
/hulle.
Visa signatur
A600, 2 MB Chipram, 85 MB HD, Extra diskettstation, Joysticks: Tac-2, The Bug och Wico Red Ball.
Zotamedu:"Kompressorkylning är nog det mest miljöfarliga du kan göra med en dator om du inte tänker börja elda brunkol i den."
