Känns som att jag kommer aldrig kunna klara av gymnasiet med bra resultat

Jag tycker TS beskrivning inte är så mycket farligt, det är många som har gått om.

Vilka råd som är rätt för en person krävs först att man mer sätter sig in i det aktuella fallet. I vissa fall är det att man har för höga krav, andra fall självömkan.
Jag själv var det självömkan på inför ett certifikat som jag har gått och dragit med 2 år. Jag orkade ej plugga, sedan när jag väl ansträngde mig så var det ej så märkvärdigt..
Vissa personer kan dock anstränga sig för mycket...
Det hela är komplicerat.

*edit*
Något jag själv brukar göra mentalt är att söka på youtube på folk som har olika problem, då inser jag att jag inte har så stora ändå och det kan få mig att minska självömkan och fokusera på det som jag ska göra.

Låter skitjobbigt.

Jag kan inte ge dig så många tips i hur du borde lägga upp dina studier eller något annat konkret som kan hjälpa dig ta dig förbi dina hinder.

Däremot kan jag ge dig ett råd, och det är nåt som gäller för allt du gör i livet: Gör ditt eget lopp. Alltså, det spelar ingen roll vad de andra gör, eller hur de presterar jämfört med dig. Det enda som är relevant är vad du själv förmår. Ett E är inte ett F, och det innebär att det är tillräckligt bra för att kämpa vidare.

Jag vet att det kan vara sjukt svårt, men ibland måste man tillåta sig själv att vara sämre än andra för att inte låta prestationsångest stå i vägen för att prestera. Det gör inget om du inte fattar nåt i en bok direkt. Det viktiga är att du då inte fastnar i att du inte förstår problemet och grämer dig över det, utan att du accepterar att du inte förstår, och försöker bryta ner problemet till nåt du kan förstå. Leta på nätet, fråga ChatGPT om hjälp, ibland är böcker kassa, och ibland är lärare dåliga på att förklara.

Det är långt ifrån alltid det är eleverna som är korkade för att dom inte förstår. När du väl kör fast och inte förstår när så är det bra att kunna vrida och vända lite på problemet, typ testa med andra siffror eller formulera om en text till egna ord, nånting som gör att du bearbetar problemet istället för att bara stirra in i samma text och oroa dig. Man löser inte en rubiks kub genom att dunka den i pannan. Problemet är att du aldrig kommer förmå att lösa en rubiks kub om du bara tittar på hur snabbt alla andra tycks lösa den. Anledningen till att dom löser den är för att dom jobbar på problemet istället för att oroa sig över att någon annan hunnit längre.

Raljerar nog och kanske inte säger nåt vettigt. Jag vet att det kan vara grymt svårt, särskilt när man redan fått ångest och pressen bara bygger upp. Du måste nog hitta nån vettig studiemetodik, och det kanske inte vore så dumt att ta lite tid under sommaren att gå igenom och reflektera över du lärt dig under året. Saker du inte förstått till en början kanske är begripliga nu. Men det jag främst ville ha sagt var hur viktigt det är att du fokuserar på ditt och inte jämför dig med andra, än om det är svårt. Kul för dom om dom lyckas, men det spelar ingen roll om dom så vinner nobelpriset för att för ditt liv är det endast det du själv gör som räknas.

Det som saknas i din trådstart är kopplingen mellan nerlagd tid och resultat.

Du är antagligen inte helt dum i huvudet, vilket troligen innebär att mer jobb ger bättre resultat. Tricket är förstås att jobba lagom hårt, så att man inte går in i väggen, vilket kan vara lättare sagt än gjort.

Men det är garanterat slöseri med tid att sitta och ha prestationsångest, när alternativet är att ägna tiden åt att plugga. Du är ung, så gissningsvis kan du lätt lägga 40-45 timmar i veckan på studier och ändå hinna med att motionera (viktigt om man ska jobba hårt) och ha något slags socialt liv.

Att studera går först och främst ut på att lära sig att lära sig saker. I andra hand går det ut på att lära sig jobba för att få det resultat man vill ha. Att man råkar lära sig ämneskunskaper på köpet är någon form av tredjehands bieffekt, eller ett verktyg för att uppnå de två första punkterna. Betyg är som högst prioritet fyra.

Min personliga åsikt är att matte är ett extremt konstigt ämne, resultaten man får är nämligen till stor del beroende av ens eget självförtroende. Det finns bara ett sätt att bygga det självförtroendet - se till att ha lagt den tid som krävs för att vara säker på hur hantverket ska utföras. Räkna. Repetera. Räkna mer. Förstå teorin. Räkna ännu mer.

Det mesta man gör blir lättare och mer meningsfullt om man har roligt när man gör det. Ett sätt kan vara att plugga i en grupp som har som mål att lära sig saker tillsammans. Överväg att försöka skapa ett sådant sammanhang. Ska du plugga på universitetsnivå är det nästan en nödvändighet.

Vad andra tycker, eller vad du tror att andra tycker, är totalt oviktigt -- speciellt om det påverkar hur du mår på ett negativt sätt. Tyvärr är det nog inte en insikt som är speciellt enkel att ta in genom att läsa det på ett forum, för mig krävdes det att nå den absoluta botten innan jag kunde prioritera mitt eget mående först. Poängen är att om inte du mår bra är du inte till mycket nytta åt någon annan. Att inte vara nöjd och att vara rädd för att misslyckas kan användas som drivkraft, men försök släppa ältandet som bara tar energi från det du egentligen borde ägna dig åt.

Om man mår riktigt kasst kan det vara svårt att komma igång med det man vet att man borde göra. Är man i det läget så är det antagligen slöseri med tid att inte ta professionell hjälp.

Tänk på att matematikboken lär ut såsom tekniker och begrepp under kapitlets gång. Detta är vad du övar på, bland svårighetsgraden A-C.

Och de blandade övningar vid kapitlets slut, som innehåller problemlösningar m.m. är var dina stora ansträngningar bör läggas, för att lära dig bruka och tyda dina nya matematiska verktyg eller knep. Det är här man lär sig arbeta metodiskt med matematik.

Själv tycker jag att Ma1c och Ma2c saknade morötterna eller ett meningsfullt perspektiv, under drabbningens gång. Men med Fysik 1 i bakfickan, och därefter följde Ma3c, så har jag hittat en röd tråd hur meningsfullt matematiken är i vardagen. För derivata, primitiv funktion, integraler och e^x är ett gäng kaviarmackor.

Försök klara matematikkursen som är nu, och ordna upp betyget senare om så behövs, när stunden är lugnare och du är mer mottaglig för att kärva ordentligt med allt sådant du inte lyckas komma runt. Youtube har för övrigt väldigt många aktörer som nyanserar för läran i böckerna, på olika sätt. Exempelvis Daniel Barker och Tomas Rönnåbakk Sverin.

Som tips: det är gynnsamt att lämna matteboken för att innehållet ska passa in eller verka rimligt, i huvudet. Vik kläder eller något annat gottgörande och kompilera informationen du just har läst.

Redan massvis med bra svar från andra i tråden men känner igen mig och kan berätta min historia lite. Tappade själv motivationen helt i sista året på gymnasiet av olika anledningar och det kändes precis som du säger att livet var över. Hoppade av flera kurser och betygen tog sig en törn om man säger så.

Började jobba efter gymnasiet och 5 år senare hittade jag motivationen igen, läste upp mina kurser på komvux och gjorde högskoleprovet. Kom in på en utbildning jag aldrig trodde var möjligt under gymnasietiden och har idag ett jobb jag stormtrivs med.

Håller med övriga att försök hitta motivationen och studietekniken redan nu. Kommer inget bra av att jämföra sig med andra heller. Men att livet är över på grund av betygen i gymnasiet stämmer inte, allt går att fixa.

Tappa framför allt inte suget. Du är ung fortfarande och livet kommer att lägga ut en stig för dig. Titta på alla äldre du möter ute i samhället, inte märks det vilka som hade det jobbigt i skolan. Alla har ett jobb och en uppgift att fylla, som de gör på ett bra sätt. När du klarat av gymnasiet så håll kontakten med dina klasskamrater, det kan ge jobb-erbjudanden om 1-5-10 år. Att prata med lärarna är faktiskt också en god ide (se ovan), de har sina kontaktnät. Jag fick mitt första fasta jobb via en lärares kollega som var sambo med min blivande chef. Lite oväntat, men sådant är livet.

Jag behövde visa en gång på en intervju för ett sommarjobb efter studenten. Det var krav på godkänt i svenska och matte från gymnasiet. Annars håller jag med, om man inte har planer på att läsa vidare eller läsa vidare på en utbildning med lägre behörighetskrav, så spelar betygen ingen större roll.

Förslag: Sitt ner och skriv ihop ett realistiskt plugga schema för veckan.

T.ex.
Måndag matte 1845-1930
Tisdag xyz 1600-1645
Onsdag träning 17-18, matte 19-1940
Osv osv för veckan.

Strukturen kan göra det enklare att faktiskt hålla igång det pluggande som behövs för att höja betyget.

Vill bara börja med att säga att din svenska i skrift är mycket bra!

Angående matte, så läste jag själv ekonomi på gymnasiet. Matematiken i sig var enkel för mig, men läraren förklarade allt extremt dåligt.

Ett tips är att inte fokusera så mycket på alla olika formler, utan försök att lära dig matte från grunden istället.

Använd linjal och gradskiva och rita upp problemen. Då kan du lätt se vilket svar som är rimligt.

Både geometri och derivata blev betydligt enklare när jag kunde rita upp alla problem.

Tycker att du tagit ett jättestort steg i rätt riktning genom att fråga om hjälp här.

Ta en kik på Randy Palisocs Ted-talk om matematik, otroligt bra.

Tricket är att göra det till något kul. Till något intressant. Du sa att matte är din fiende. Gör det till din vän!

Att ha ångest över saker orsakar bara mer problem än nytta, när du blir äldre kommer du inse att det finns saker du kan och inte kan.
Så som flera ovan säger så ges flera tips utifrån livserfarenhet.

1. motionera/träna... detta är det absolut viktigaste även om det är jobbigt... du kommer svettas, du kommer gråta, du kommer blöda.. efter detta så kommer du märka skillnad i livet när det kommer till stress/ångest. Det är skillnad som natt och dag.

2. Sätt dig ner någon timme per dag (börja med 1, sedan nästa vecka 1.5h/dag och öka sedan med 30min varje/varannan vecka) och lös matteuppgifter även om det är så tråkigt att du gråter.

Jag kan av erfarenhet säga att när min äldre bror fick reda på mina låga betyg så slog han till mig på käften och tvingade mig att sitta med honom och lösa matteuppgifter varje dag. Vi letade reda på matteböcker ifrån lågstadiet som innehöll bara uppgifter med + och -, sedan arbetade oss upp ifrån det stadiet så han visste att jag kunde alla grunder. Efter 1 vecka så började vi med matte A ifrån gymnasiet, 2 veckor efter det så var det Matte B. Han slutade tvinga mig sitta med honom när jag hade löst alla uppgifter i hans linjära algebra bok. (detta var på sommarlovet innan 2'a ring i gymnasiet). Jag hade inga problem med matte efter det, det var en enorm lättnad och jag hittade ett nytt intresse utöver idrott (fysik), det blev helt plötsligt roligt att gå till skolan.. något som det aldrig hade varit innan.

Kan jag som har aldrig hade pluggat något innan 2'a ring på gymnasiet klara det så kan du garanterat göra det, tro på dig själv du är kapabel till mer än vad du tror när du pressar dina gränser.

Andra kanske har sagt samma, eller tvärtom, men jag tycker du ska försöka sänka förväntningarna på dig själv och kanske prata om det med dina föräldrar. Att du mår bra, trivs med dig själv och i din vardag är mycket viktigare än ett betyg i gymnasiet. Du utvecklas fortfarande ocj det som du har svårt för nu kanske går enkelt att lära om några år. Alla möjligheter finns fortfarande efter gymnasiet att få ett bättre betyg eller läsa en högre kurs. Den korta tiden i ditt liv att få lite erfarenhet och perspektiv har ingen betydelse för ditt framtida arbetsliv.

En depression kan bli livslång och förödande hur mycket matte du än kan

Jag har en son som går första året på gymnasiet, han går natur och det började inte bra,
Han tränar väldigt mycket på elitnivå så tiden är redan begränsad för honom
det var på precis han klarade proven och inlämningsuppgifterna.
I hans fall så gick vi igenom hur hans dag såg ut dvs vad la han sin tid på.
när han insåg att han la 3-4 timmar på telefonen och ytligare några timmar på tv som kunde användas för studier vände det markant.
för att få hjälp använder han nu mig, AI och olika forum på nätet, han bokar extra mötet med lärare för att får saker förklarat som han inte riktigt förstår.

så bästa tipset skulle jag nog säga är att kolla hur du använder din tid, använd dom hjälpmedel som finns
där du kan få saker förklarat hur du ska lösa uppgifter.

kolla på khans acadamy https://www.khanacademy.org/ önskar den resursen fanns när jag gick i gymnasiet, jag hade och har fortfarande jättesvårt att ta till mig saker i klassrum, jag klarade inte fysiken fick bara godkännt för att min lärare fummlade med mitt slutomprov.

men de flesta gymnasieämnen är inte svåra, bara att plugga effektivt, skriv av om det hjälper och ha någon som ställer frågor hemma.

Det löser sig, ångest är bara negativt.

Jag hade också problem med Matematik och gick inte klart gymnasiet. Men det löste sig ändå, gick vuxenutbildning några år efteråt och sedan vidare till universitetet och sedan mitt drömjobb. Det löser sig för dig också, ge inte upp bara!

Jag hade inga jättebra betyg, stor del för att jag inte är direkt byggd för det svenska skolsystemet. Utan hade G (några VG) i gymnasiet och högstadiet hade jag mycket sämre. Valde sedan att plugga en "lägre utbildning" och ett jobb jag brinner för, som jag faktiskt älskar för att sen jobba mig uppåt. Skulle inte säga att det går sämre för mig än de jag känner som hade toppbetyg, snarare tvärt om.
Samma sak med vänner som är egenföretagare som omsätter 150m+, dessa har knappt gymansieutbildning utan valt att jobba med saker de älsakar.

Många goda poänger här redan, och jag kommer säkerligen att upprepa flera.

För det första: den enda gången högre gymnasiebetyg än 'E' spelar roll är när du söker vidare studier. Godkända betyg är godkända, och det är inte ett dåligt betyg. Vill du sedan söka vidare studier men snittpoängen är för låg, ja då finns det andra vägar att gå. Universitet tenderar att ha basår där du repeterar/läser in matematik, fysik, kemi och biologi för att sedan erbjuda garanterad plats vid godkänt basår. Högskoleprovet är ytterligare ett sätt att ta sig vidare.

Du skriver mycket om just matematiken och att du vill nå ett bra resultat där, och det gör du rätt i. Det är måhända det ämne där du kan få störst avkastning per avsatt tidsenhet. Matematik är en konditionssport och nötande är en stor faktor till framgång, och sedan gäller det att hålla det vid liv. Skulle du vid senare tillfälle dessutom gå vidare på någon teknisk gren, ja då kommer matematikskillsen (och framför allt den matematiska studievanan) att ligga dig väl till hands.

För att komma tillbaka till betygen så bör du läsa betygskriterierna väl. De finns på skolverkets hemsida. Se till att förstå dem och vad det är som skiljer dem åt; det är gradskillnader som kan vara svåra att utläsa om man inte redan kan ämnet, så se till att sätta dig med undervisande lärare direkt när kursen drar igång och säkerställ att du faktiskt förstår vad som skiljer exempelvis 'tillfredsställande' från 'god' och 'mycket god' i sammanhanget. Därefter får du avväga hur mycket tid och arbete som går åt för att nå exempelvis C-nivå i två ämnen och om det är värt att kanske offra ett C för ett E i ett av dem om du kan lägga den tiden på att få fler små höjningar i andra kurser för den nedlagda tiden.

Att försöka nå maxbetyg i alla ämnen är för många en stor fallgrop. För det krävs tre saker: tid, hårt arbete, begåvning. I sedvanlig ordning får man oftast bara välja två.
Nyckeln till "bra" betyg är ofta just att "spela spelet" - "gejma" betygskriterierna helt enkelt. För varje uppgift, kolla vilka kriterier som ligger till grund och fokusera på just det. Ingen kommer att ge dig högre betyg för att du kan saker som inte står i kriterierna.

Till sist: dina betyg skaffar du för att ta dig vidare i studierna, men kunskaperna för att klara livet. Det finns inte heller någon inneboende heder eller stolthet i ett betyg; det är du själv som ger det det.