Sur, Ledsen, Galen?! Skriv av er här!

Min farfar är nu förmodligen inne på sista versen efter att ha haft en besvärlig höst. Vi började ana märkliga beteenden och svårigheter med vardagen utöver det normala. På hans (sista) födelsedag i september ringde farmor till mig och sa att farfar hade "ramlat och ger ingen kontakt". Vi bor ett stenkast ifrån varandra så jag var snabbt på plats och ringde efter ambulans som förde honom till S:t Görans akutmottagning. Efter en rad undersökningar och prover hittade de en infektion i mjälten som behövde punkteras. Därefter ordnade de ny medicin åt honom och han fick åka hem någon vecka efter att ha blivit inlagd på en avdelning.

Väl hemma var han fysiskt sett i skapligt skick, men han fick förändrat temperament och började bli arg både på mig och min pappa. Samt så drog han upp väldigt mycket gamla minnen (de mesta från 70-, 80- och 90-talet) och var så missnöjd med våra försök att ställa upp. Det gjorde att jag slutade ha kontakt med honom då jag fick obehagskänslor av hans mentalitet och inställning till övriga familjemedlemmar. Tidigare under året hjälpte jag dem ofta med att handla (iom Corona) men han slutade höra av sig till mig och då kände jag att det fick vara.

För lite mer än två veckor sedan hade han väldig värk i magen och fick åka in till S:t Görans igen. De tog massor av prover och undersökningar vilket fördröjde några diagnoser. Idag (fredag) kom beskedet att han hade tre aggressiva tumörer i kroppen. Ytterligare en komplikation var att han i onsdags ramlade på sjukhuset och slog både i huvudet rätt hårt där även en tand lossnade. Läkarna tror att det är dagar kvar och det finns inte så mycket mer att göra än att ge smärtstillande. Strax efter beskedet skjutsade jag in både pappa och farmor så de fick hälsa på honom. Blir säkerligen ett till besök imorgon (lördag).

Det är klart att man inte vill att ens farfar går bort, samtidigt som alla är överens om att lidandet inte kommer att göra något bra med tanke på hur dåligt skick han är i. Kan han få somna in i stillhet så är han förmodligen nöjd. Men... Det jag känner grämer mig är att jag under väldigt lång tid (sedan 2018) jobbat med en dokumentärfilm som jag vet att han kommer att uppskatta. Tänkte vänta med att avslöja något till TV-premiären som är om bara några veckor fast i dagsläget är det ju omöjligt. Extra jobbigt är att jag hade hela november på mig att ge honom en DVD men kände inte att jag ville göra dem besvär med tanke på våra tidigare konflikter. Det enda möjliga är om han är tillräckligt kontaktbar de närmsta dagarna, samt om sjukhuset tillåter, att man åker dit med en laptop och visar den för honom. Det känner jag skulle betyda ofantligt mycket. Har sån fruktansvärd ångest.

Nej, fyfan vad jobbigt det här blev. Har varit helt osentimental när det kommer till farfar men detta med filmen blev alldeles för mycket, av helt egoistiska skäl också. Känner mig rentav smutsig. Det viktigaste är ju att han blir väl omhändertagen den sista tiden och jag vet att han har varit väldigt nöjd med personalen där hela tiden.

Som person har farfar alltid velat ta plats och vara i centrum, men är också duktig på att slänga strålkastaren mot andra. Han är alltid noggrann med att märka upp och sortera exempelvis fotografier, dokument och annat som han har hamstrat genom åren. På den sociala biten var han öppen för att diskutera det mesta och hade jämt någon egen, unik reflektion som var vettig att flika in. Väldigt vital in i det sista och ville alltid ställa upp åt andra om han så kunde. Det blev bara en så märklig sista tid där med all aggression som färgade min temporära syn av honom, men det är såklart inte så jag kommer att minnas farfar längre fram.

Kanske mer intressant på detta forum är att han började sitt huvudsakliga yrkesliv på IBM, i Vällingby, runt 1955/56. Han var servicetekniker som verkade åt deras kunder i hela norden och jag glömmer aldrig alla gånger han drar upp historian om när "hela datasystemet på en jättestor bank i Helsingfors legat nere i ett dygn" varpå han löste problemet på mindre än fem minuter enligt egen utsago. Från 70-talet till pensionen jobbade han åt ICL och det märks än idag i hans hus då han har lite miniräknare, CRT-skärmar och tangentbord därifrån. Hans äldsta dator är dock så ny som en P2 MMX. Och så älskade han PC för alla! När vi sågs brukade han upplysa mig om vad han läst och oftast var det "Nu på fredag kommer en STOR uppdatering till Windows XP/7/8.1/10" (han avskydde Vista)... Låt oss säga att hans entusiasm fick mig att omvärdera Windows Update, eller åtminstone se det ur en annan vinkel.

86 har han hunnit bli. Känns väldigt svårt att skriva det på Sweclockers utan att tänka x86 men har personen i fråga jobbat 40+ år med datorer så kanske det inte är en helt ologisk koppling.

Det blev inte så tyvärr.

Kanske inte helt oväntat då så besökte pappa och farmor sjukhuset både på lördag och söndag. Igår var farfar lite mer kontaktbar, men hindrades mycket av sin muntorrhet. När han ville få tag i sjuksyster visade han sitt temperament än en gång, vilket gjorde att han kändes... Levande, på något konstigt vis. Mestadels tittade han bara upp i taket. Idag låg han och sov, i lugn och ro. Andningen och pulsen var normal, men det var tydligt att han inte hade mycket ork kvar. Pappa fick prata med en läkare som förklarade att farfar kommer klara sig en vecka till med vätskenäring. Mer liv än så gick inte att få ur honom. Efter en kort diskussion tog de beslutet att sluta med det och bara fortsätta ge smärtstillande så att han slipper ha ont.

Kl 18:30 ikväll ringde de från sjukhuset och gav beskedet att farfar hade somnat in. Det var en väldigt fridfull eftermiddag han fick och på så vis tror jag att det var det bästa. Också är jag mycket glad över att de hann diagnosticera honom ordentligt så att det inte är några frågetecken kring vad som hade skett. Kort därefter gick jag och pappa ner till farmor med beskedet och hon tog det väldigt väl. För henne har farfar varit död i flera dagar och efter dagens besök på S:t Görans så var hon helt enkelt nöjd. Hemtjänsten kom också förbi och personalen som kom dit var en f.d. operasångare som sjöng Betlehems Stjärna åt oss, så högt och starkt att man nästan trodde huset skakade. Telefonerna ringde konstant med släktingar och vänner som beklagade bortgången, alla lika empatiska.

Trots att det har varit en väldigt jobbig höst för oss så känner jag att det fick ett mycket fint och bekvämt avslut. Farfar hade alltid bra hjärta, utmärkta lungor, var konstant klar i huvudet etc så i retrospekt klarade han sig ändå mycket bättre än många andra 86-åringar. Och heller kan jag inte påstå att jag har spenderat för lite tid med honom. Tvärtom var han nog den i familjen jag lärde känna bäst, framförallt på senare år.

Vila i frid, farfar.

Och en sak till! Eftersom farfar alltid var noggrann med att märka upp dokument, bilder etc så är det fullt gångbart att kartlägga och kopiera alltinget. Medan både pappa och farmor var upptagna i telefonen ikväll så gick jag ner till källaren för att kolla hans gamla datorer. En av dem fick jag inte igång riktigt men ska felsöka det längre fram, men hans äldsta burk gick än! Även om jag behövde pilla i BIOS i någon kvart tills den ville boota från C. Riktigt gammal SCSI-hårddisk i den på 1GB, som med 100% säkerhet kör med samma installation som för 23 år sedan. Tydligen hade jag fel i mitt förra inlägg, CPU:n är en Pentium MMX 233MHz! Och grafikkortet alltså... Riva 128 är en bit från Ampere om man säger så. När jag är klar med säkerhetskopieringen ska jag ge datorn all kärlek den förtjänar och få det till en riktig fin PC för retrospel. Det är den fanimej värd!

Bor med Sambo och hennes två vuxna barn. 21 och 19. Inte fan kan dom göra ett handtag. Dom sitter på sina rum och "gamar" (så jävla bra ord på AS ätare).

Köpte en dator till dom för 2 år sedan till dom i julklapp. Men blicken från dom när dom såg "den" var - "inte bättre än så?". Till saken hörde att deras datorer var skit. En av deras gamla var 10 år och den andra fungerade si sådär. Så istället för att bli glada blev dom "meh". Den stod oanvänd i 3 månader innan dom blev "tvingade" att starta den.

Nu önskades det vr glasögon och annan skit. Dom fick ingenting. Kändes skönt. När jag tittar på formel 1 och ser Lando, Verstappen och andra unga förare som är 19-20 och som gör nått och har gjort nått och sedan ser dessa två - jag spyr.

Men kan heller inte kritisera dom då blir det hus i helvete. Undrar vad fan jag gör här.

Personligen har jag sedan dess köpt två värsting datorer med 2080 ti, skaffat fanatec rattar, uppgraderat min VR anläggning, köpt en Series X och skall nu beställa en LG tv... Vill köpa en 77 cx men kanske en Nano 90 är mer rätt för vad den är till för. Snikna jävlar får inget. Jag får allt. (Kan tänka mig att jag inte är poppis vilket jag skiter i).

Jag tillhör ju en generation som tvingades jobba redan som 11 åring. Det önskar jag ingen. Däremot önskar jag lite mer att dom iaf kan gå ut med soporna, plocka ur disken. Kanske handla nån gång i månaden. Jag önskar dom inte mitt liv - inte alls - men nåt annat än Overwatch och Porr vore kul.

Ja just ja - dom tvingas köra VPN och får runt 13-15ms ping, dom får max 80MBit i uppkoppling med det trådlösa. Medans jag sitter på en full gigabit och kör - haha.

Japp - elak gubb fan - thats me! - men jag vill inte - skulle hellre sett att dom brytt sig och dom delat och hjälpt till. Sista gången jag försökte vad datorn ovan och jag försökte hjälpa dom. Men när förväntan blir att få få få få... så blir man jävligt trött.

Fräscht, man förstår att din mor är kär i honom... all empati till dig och din morsa.

Tjejen ville ha en klänning till nyår. Behöver en ny för att hon är gravid. Var ledsen hela dagen igår för att hon känner sig ful. Jag sa att jag löser det.

Kollade runt på nätet i 3 timmar tills jag hitta en hon gillade. Beställde den i 2 olika strlk så skickar jag tillbaka en. Kosta 600kr. Jag sa att jag kunde betala 200kr för att hjälpa till lite.

Hon blev sur för att jag inte betala hälften. Skrek på mig och nu vill hon inte prata med mig. Gott nytt år allesammans.