I Sverige idag har vi en trygghet i en hälso- och sjukvård som är lätt tillgänglig för den som behöver det. Behovet styr, inte huruvida man är ung eller gammal, fattig eller rik, tystlåten eller påstridig.
Det är åtminstone vad jag trodde. Men vad visste jag egentligen om det, jag som sökt vård två gånger i mitt vuxna liv - en gång för lunginflammation, och en gång för tennisarmbåge. Båda gångerna räckte det med ett besök på vårdcentralen, lite piller, och sedan var allt frid och fröjd.
Det här är inte min historia. Det här är historien om någon som stämplats som olämplig att få vård och som misstros vid varje ord som yttras i vårdsammanhang.
När jag träffade min nuvarande fästmö 2015 berättade hon på tidigt stadie att hon var stämplad som hypokondriker. Exakt hur denna stämpel var utformad blev aldrig riktigt klart, och rätt så snart fick jag bilden av att hon snarast såg sig själv som det, eftersom hon var sjuk såpass ofta och hade så många åkommor. Märk väl att "ofta" och "många" här är objektivt ställt i relation till min egna sjukhistorik. Att det faktiskt skulle finnas en hypokondristämpel föreföll sig som fånigt och rättsvidrigt i min värld.
Tiden gick, hennes krämpor kom och gick, och de gånger jag var med på läkarbesöken var det aldrig några problem, men hon uttryckte tydligt att vårdpersonalen (framför allt på vårdcentralen) ofta körde över henne. Det var minsann inget fel på henne. Vårdcentralen hänvisade henne till psyk, psyk hänvisade tillbaka till vårdcentralen, och så fortgick det så länge hon ens orkade ta striden - med andra ord, sällan mer än en vända.
God fästman som man försöker vara gav jag givetvis allt stöd jag kunde, men sakteliga började man ju undra om det inte handlade om att hon bara gett upp och så fort hon fick vad hon upplevde som mothugg så orkade hon inte ta striden igen och målade ner sina problem.
Så kom september 2018. Det började med vad som verkade som magsjuka. Illamående och kräkningar. Kräkningarna slutade, men illamåendet hängde kvar. Frukost före jobbet resulterade i kräkningar och diarréer, och det gjorde det allt svårare att orka med jobbet. Kosthållningen blev allt svårare på grund av illamåendet och dessutom vreds hennes födoämnesintoleranser upp mer och mer.
I december tillkom dessutom en molande värk till vänster i buken. Intensiteten gick upp och ner - vissa dagar nästan helt bra, andra värre. Sömnen blev lidande och givetvis även jobbet på grund av detta.
Vårdcentralens utlåtande? "Ångest. Vänd dig till psyk." Hennes reaktion var "jag har lidit av ångest hela mitt liv, det här är något annat". Vårdcentralen fick givetvis aldrig höra den reaktionen, för hon visste att de redan hade bestämt sig.
Våren kom, och i april 2019 nådde smärtorna i buken ny höjder och vi åkte upp till akutmottagningen. Hon blev remitterad till ESCU där hon utreddes för att utesluta malignitet. Inget avvikande återfanns, förutom symptomen, men det hade ju varit synd att remittera henne vidare ...
Så, vad gör man när man är i desperata smärtor och medicinsk personal inte vill samarbeta med varandra för att utnyttja sin yrkeskompetens till att hitta vad som är fel? Ja, man får väl nyttja min yrkeskompetens - googla. Det känns ju märkligt att den som är sjuk och utan medicinsk kompetens ska behöva vara den som sköter diagnosticerandet, och det höll givetvis läkarna med om - de vägrade undersöka de möjligheter hon kunde hitta.
Efter att ha tagit prover till självkostnadspris så lyckades vi med mycket möda få till en egenremiss till endokrinmottagningen för utredning av lågt kortisol samt hyperprolaktinemi. Jodå, nog var så fallet, men endokrin bedömde de avvikande värdena som medicinrelaterade. Vips, bort föll hennes ADHD-medicin och antipsykotiska och därmed allt hopp om att kunna jobba inom överskådlig framtid.
Ytterligare några månader senare är vi framme i slutet av november. Värken i buken toppar värre än i april och det blir ett nytt besök på akuten (efter att jag mer eller mindre släpat iväg henne), och det är nu jag på allvar blir varse om vad hon försökt berätta för mig de senaste fem åren.
Enter stage: specialistläkare Larsson (måhända fingerat namn).
På tass-skakning följer att han sätter sig på sin pall med ett tydligt avstånd till britsen där hon ligger. Jag blir fly förbannad över den fullkomliga arrogans han speglar, men lyckas hålla tand för tunga med tanken "låt oss se var han faktiskt är på väg innan vi dömer ut honom". Jodå, han börjar med en utläggning om att "ibland måste man lära sig leva med sin smärta", "jag tänker inte undersöka dig", och "vi vet inte vad som är fel". När raljerandet fått pågå i vad som känns som en evighet (troligen inte mer än ett par minuter) och jag ser att den sista livslusten försvinner ur min fästmö kan jag inte sitta och hålla käft längre. Jag minns inte vad jag sade till honom, men jag har svårt att tro att det enbart var vackra ord. Vilka de än var så blev han tillräckligt ställd för att ta ett par prover, trycka lite på buken och sedan raskt smita iväg tills labberna var klara.
Diagnosen blev urinvägsinfektion som eventuellt kan ha involverat njuren, behandlingen blev antibiotika och smärtstillande.
De ökade smärtstillande hjälpte ett par dagar, och sedan blev det sämre igen. På inrådan av en bekant lyckades(!) hon få en VC-läkare att skriva ut någon medicin som tydligen ska verka avslappnande på glatt muskulatur vilket har drastiskt reducerat värken, men försämrat matlusten än mer.
Sammanträffanden och att jag hade energi och råg nog i ryggen att sätta mig upp mot en läkares utlåtande gjorde att hon fick någon hjälp alls, endast till kostnaden att hon övervägde att "aldrig åka [till akuten] om [hon] inte är medvetslös".
Det är här vi är idag, och vi får väl se vad som händer härnäst i medicinsk väg.
Så, varför skriver jag då det här? Nej, det är inte för att peka ut någon enskild person, skrika om systemkalops, eller för att fiska sympatier, utan för att jag har lite funderingar kring det här och hur man skulle kunna tackla det hela för att nå dit vi vill - att tanten ska få bemötas som en patient bör bemötas och förhoppningsvis få den vård hon behöver.
Till er som jobbar inom sjukvården, finns det verkligen en "(o)uttalad hypokondrikerstämpel" eller är det helt enkelt enskilda läkare som drar för snabba slutsatser så snart en patient haft mer än enstaka kontakter med psykvården, eller hur kommer det sig att en patient vid upprepade tillfällen blir bemött med såpass mycket tvivel att vederbörande till slut misstror sig själv och drar sig från att uppsöka vård såpass länge att det riskerar liv och hälsa?
Om det nu finns en dylik stämpel, vilka möjligheter har en patient att bli av med den?
Vidare juridiska funderingar är ju huruvida ett bemötande i "Dr. Larssons" stil är lagenligt, i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet, och i så fall hur detta alls kan klassas som rättssäkert? Det är ju inte utan orsak att vi har legitimationer för vårdyrken, och om en patient ska behöva presentera bevis för att något inte lättvindligt ska kunna viftas bort som "ångest", varför har vi läkare? Om jag själv måste påvisa och diagnosticera mitt tillstånd känns det som att en stor del av läkarkåren är överbetald för att skriva sjukintyg och skriva ut recept ...
Jag tackar vänligt men bestämt nej till diskussioner om "samhällets förfall", "systemkalops" och "beskyllande av invandringen". Den typen av politiska diskussioner får ni ta annorstädes.
Alternativmedicin, behandlingar och dylikt behöver ni inte slita på tangentbordet gällande om ni inte kan visa lämplig licens.
tl;dr: Återkom när du faktiskt har läst.
