Sur, Ledsen, Galen?! Skriv av er här!

Talar sällan om mig själv och håller allt inom mig men av olika anledningar känner jag att jag måste öppna upp mig...

Är på ett tråkigt ställe i livet just nu. Har sambo och två fantastiska och friska barn. Bor i villa, äger våra bilar och pengar på banken. Har ett jobb att gå till osv osv.
Bra förutsättningar för ett så kallat lyckligt liv.

Ändå känns det som livet är trist. Det mesta känns onödigt och meningslöst.
Saknar något, känns som att jag sökt hela mitt liv efter det.
Kanske är det mitt framför ögonen, är jag blind? Vet varken ut eller in ibland. Dålig självkänsla och självförtroende. Är oerhört hård mot mig själv stundtals.

Det positiva är iaf att jag börjat prata med en psykolog och ska snart till läkaren för ev medicinering.
Utan tvekan en lång, tuff och utmanande tid framöver!

Vill ha ro i mitt liv, sluta övertänka och leva igen! Klyschigt?

Kan inte sätta fingret på vad det är. Mig själv, sambo, jobb? Argghh

Ingenting skulle jag påstå. Det är hämta barnen efter jobbet, 16:30. Hemma vid 17:00. Laga mat och gympa vissa dagar med barnen. Läggning vid 19:30. Efter det glo på någon serie eller sitta vid datorn en stund. Lägga sig vid 21:30 så man orkar upp vid 05:30 igen. Helgen känns som en transportsträcka bara till nästa vecka.

När vi ändå är på det. Har inga direkta vänner. Har en kompis skulle jag påstå, vi är dock på olika plan. Jobbar på ett litet företag med fyra anställda inkl mig. Tre på kontoret och jag ute på fältet. Stor åldersskillnad. Känner mig ganska ensam.
Har på något vis alltid känt mig utanför. Känt mig sämre än andra, tänkt att jag är ful, känt mig dum. Har ändå haft mycket vänner i skolåren och alltid fått höra att jag är snäll, trevlig och artig. En svärmorsdröm. utåt ja, inombords något helt annat. Svårt att förklara i så korta drag här.

Får goda vitsord från alla jag jobbar med men kan inte ta det åt mig.

Tack för dina svar Superolle! Blir på riktigt rörd och tårögd av ditt svar.

Vet inte riktigt vad jag ska svara. Förstående sambo har jag så det är nog inte där problemet är. Jag tror problemet är hos mig själv, hoppas jag. Har länge försökt att finna ett svar själv. Jag vet inte. Sambo är nöjd sägs det.

Köpte en cross under förra året. (aj, brutna fingrar men vad kul) Dock för mycket tid runt omkring som jag inte riktigt fann nöjet i.

Skönt att skriva av sig. Skönt att ha bokat tid med psykolog för detta kan jag inte klara ensam.

Jobbar som drifttekniker inom fastighetsbranschen.

Du är något på spåren. Känner igen mig i det du skriver att "ingenting var för mig själv"

Missförstå mig inte, det är inte så att jag bara haft en dålig period. Vi pratar flera, flera år av något som krypit i mig.

Det är liksom som att man gör en massa saker för att så har det alltid gjorts eller så förväntas det att göras av en. Jag är trött på det, jag bryr mig inte om det men det är lite tabu att tycka så. Jag säger ja men tycker egentligen ingenting, jag bryr mig inte.

Samtidigt, jag behöver ändå ha något att stå på. Jag tänker att mina barn mår mycket bättre om jag mår bättre. Jag är övertygad om att de på något vis ser detta i mig.

Vad gör du idag?

Först tänkte jag att det lät som en depression. Mycket av det du tar upp är som sagt väldigt positivt, det lät som en tillfällig (kemisk) svacka, men har det pågått i flera år så... (lekman så bara spekulationer)

Försök att hitta nått som bryter av vardagen, egentid.
(För mig så ger natur och litteratur mening.)

Strongt att styra upp med psykolog, hoppas det blir bra!
Vad jag förstått med antidepressiva så kan man må lite sämre i början, du får vara lite beredd på det.

Tack för svar.

Verkligen tråkigt att höra att det har blivit som det blivit för dig! Jag tror som så här, medicin vid rätt tillfälle kan vara bra under en kort period för att nå upp till ytan och försöka ta reda på vad problemet är. Precis som du säger tror jag man blir avtrubbad på något vis. Men jag kan ha fel.

Var där själv med mitt andra barn, 4 år sen. Sambon har haft förlossningsdepression vid båda födslarna så ett stort ansvar föll på mig under en väldigt lång tid. När hon tog sig ut ur depressionen efter andra barnet så var det som att jag fick en käftsmäll. Jag blev ett kolli i stort sett. Kunde inte ta mig för någonting, precis likt en förlossningsdepression. Gick på mediciner, Setralin under några månader och lite sjukskrivning. Efter återhämtning slutade jag och mådde som vanligt igen.

Jag har inte dessa tunga symptom. Det jag har haft i många år är någon form av sökande, kan inte riktigt beskriva det. Försöker vara till lags, uppfostrad så på sätt och vis. Känner att det är väl ingen som vill höra på mig, andra är bättre. Som sagt hård mot mig själv när familj, vänner, kollegor och kunder säger tvärtom. Jag tänker de tycker synd om mig på något plan.

Så är det ju naturligtvis inte säger mitt logiska jag, men man vet aldrig säger något i mig. Konstigt!

Jag tror utan att veta att det är en kombination av olika saker. Jag har en del personliga problem jag behöver ta itu med. Samt att jag tror att jobbet drar sitt strå till stacken.
Har varit i samma bransch sen 2007 i olika konstellationer men med samma folk runt omkring mig. Företag som har startats och jag har fått frågan om jag vill följa med.
Just nu är jag jävligt trött på jobbet, och branschen i sig.
Inget fel på arbetsplatsen i sig. Den är bra. Vi jobbar ärligt, vilket är motsatserna till mina förra arbetsplatser och var en anledning till att jag hoppade på där jag är nu för 1.5 år sen.

Men uppgifterna är så jävla tråkiga! Jag får inte ut ett skit på jobbet, ett jobb som tidigare har gett mig mycket glädje och utmaningar.

Var ganska nere på förra arbetsplatsen pga utfrysning och dolda hot från chef och ledning då jag sa ifrån vad jag tyckte och tänkte om oärlighet och hur vi jobbade. (Detta i samband med sambons förlossningsdepression med nummer två) Vi jobbade inte för kundens bästa utan för företagets plånboks bästa. Missförstå mig inte, alla företag måste gå med vinst för att utvecklas och gå framåt. Men när man inte gör det som kunder betalar för, ljuger för dem osv så tycker jag det är snett. Tyvärr ser byggbranschen ut så på många håll, även om det såklart inte gäller alla.

Men idag har varit en bra dag. Mycket pga responsen härifrån. Städade bilen idag och tänkte på vad jag egentligen gör för mig själv.

Som sagt, jag avskyr att stressa fram saker men tanken på att byta jobb och bransch ger ett inre lugn. Har funderat tidigare med samma resultat.

Då kommer alla andra tankar direkt. "Det här känner du bara nu" "Du har ett bra jobb" "Vad ska chefen säga" (Som hjälpt mig mycket under tiden jag mådde dåligt på förra jobbet)

Och så tänker jag, va fan. Vad är det värsta som kan hända? Jag är en lojal medarbetare, ger alltid det där lilla extra och har aldrig fått ett klagomål.

Mycket text och lite snurrigt kanske. Ska prata med psykologen imorgon, telefonmöte då hon inte hade tider att ses förrän in september.

Min personliga åsikt är väl ganska lik din. Det skrivs ut för lätt utan uppföljning till roten av problemet. Behövs helt klart mer pengar till vården!

Samtidigt tror jag att medicin under kortare perioder tillsammans med terapi löser mycket mer.

Egentligen precis det du skrivit

Känner igen mig om jag backar 3 år. Alla är olika och har olika förutsättningar, men för mig var lösningen att:

* Höra av mig bättre till vänner och inte vänta in deras kontakt
* Börja jobba hemifrån för att klippa pendling. Lättare sagt än gjort, tog mig 2 år att jobba mig hit med rollbyten etc
* Tog upp en fysisk aktivitet som hobby. Blev distanslöpning för mig. Älskar och se fram mot mina 2 milspass. Bara en själv och sina tankar i 2h.

På pappret lika dig. Villa, fru, hund, 3 barn. Vi har båda bra karriärer, tjänar bra.

Skickades från m.sweclockers.com

Det var riktigt roligt att höra. Tack för din input!

Den första punkten slår mig direkt. Har dock alltid tänkt att jag är mest jobbig om jag hör av mig, ingen vill väl vara med mig?

Ja, fysisk aktivitet på fritiden är jag ganska dålig med för tillfället. Jobbet är mycket spring, 5-10km om dagen men blir inte samma sak. Löpte mer innan och tyckte det var kul. Dock samma tankar då. Men jag tror definitivt att jag behöver komma igång igen.

Jag märkte hur roligare det var att börja aktivt ta kontakten med vännerna. Tidigare kunde vi kanske ses max 2 ggr per år. Det krävdes inte mycket för att vi skulle komma tillbaka till de gamla tiderna, sms flera gånger i veckan om något trivialt roligt. Som det var när man var yngre.

Glömde också skriva att jag bestämde mig för att bli en ja-sägare. Så lätt att tänka nä jag orkar inte ta en öl den kvällen, eller gå på den där AWn, spela den där golfrundan med svågern. Så mycket roligare att istället vara den som alltid är på

Skickades från m.sweclockers.com

Ja, det är många likheter med en depression men är ändå inte riktigt en depression. (Tror jag)

Jag klarar av mitt liv, jag tar hand om mina barn, jag löser jobbet osv.

Kanske är det så enkelt som att jag behöver ombyte? Främst nytt jobb.

Jag bestämde mig nyss för att också bli en ja-sägare var gång det bjuds på brännvin...

Ja, känner igen mig i det du skriver. Visst är det konstigt hur det ter sig. Man mår egentligen bra och har det man behöver men ändå känns mycket så jäkla onödigt och meningslöst.

Visst har inte livet blivit riktigt som det ska, men jag vet inte om det som orsakar det, kanske?

Jag ska ta det till mig att göra någon fysisk aktivitet igen, det kan säkert hjälpa under tiden på resan mot ett bättre välmående och känna nöjdhet i livet.

Jag ljuger så mycket för mig själv. Som saker på jobbet, ja visst det kan jag göra, det är inga problem, målar upp framtid osv osv. Mycket visa för andra att jag kan också! Det är så ledsamt. Självklart finns det i alla jobb tråkiga sidor. Men när alla uppgifter är tråkiga så blir det en jäkla uppförsbacke.

Jag tror att det varit så hela mitt liv, försökt att hävda mig inombords. Aldrig visat det utåt. Men till vilken nytta?

Jag behöver reda ut mitt liv, göra det som jag vill och sluta jämföra mig med andra. Vad är jag så rädd för?

Till ovanstående, om livet helt utan anledning börjar kännas tungt och tomt. Kolla era värden hos läkaren, d och b vitaminbrist ger exakt sådana känslor.

Speciellt om det är i samband med att ni käkar losec eller likande.

Haft depressioner i halva mitt liv, fram tills en läkare kollade mina värden och tryckte i mig d och alla b vitaminer som finns. Visst man har svackor, men dom är som för alla andra nu.

Vet att det låter som jag inte tar era känslor på allvar, men seriöst dra ut och köp vitaminer, nu och ikväll/morgon ser ni mm jag hade rätt eller fel.

All lycka till er.

Skickades från m.sweclockers.com

Jag tycker du uppvisar stort mod med att du vågar dela med dig med detta.
Går själv runt med tankar osv. men inget jag vågar dela med någon (trots att vi alla är någorlunda anonyma på ett forum).

Angående din sista fråga tror jag att det är så otroligt lätt att fastna i sina vanor.
Man blir för bekväm helt enkelt, trots att detta kan påverka en negativt i längden.
Till exempel om man börjar fundera på att byta jobb så kommer det direkt tankar likt "men jag har det redan rätt okej ändå" trots att man vet att det vore kul att pröva på ett nytt jobb.

Jag tror det gäller att inte bli för rädd för det "okända"" och våga ta det steget att pröva något nytt. Något jag själv har svårt för.

Kopplat till minnet, är det i samband med studierna? Tror det också bara kan ha göra med (brist på) studievana, att hela dagarna ägna sig åt nya saker som man ska lära sig. Hoppas över tiden att blir bättre allt eftersom du kommer in i det!

Tack för omtanken!

Det kan absolut vara så!

Men har gjort allt det där. Tänkte det kanske är alkoholen som gör det, inte för att jag är någon stordrickare men ändå.
Jag börjar äta nyttigare, mindre godis, mindre chips, ingen läsk. Slutade tom att snusa. Käkat vitaminer under hela semestern men ingen direkt skillnad skulle jag påstå. Kroppen kanske mår bättre och det är ju positivt i och för sig.

Men, snuset har jag gått tillbaka till nu. Det saknade jag verkligen

Alkohol är onekligen mycket dåligt om man känner sig nere, gillar själv en redig whiskey eller en flaska amarone då och då, men då får jag ofta lida för det med...

Tränar själv typ 2 rejäla pass på gymmet i veckan, enbart för att må bra. Bli stark är en go bieffekt men utan träning och vitaminer blir jag ett vrak 😬

Vitaminerna kan mycket väl vara placebo, men funkar det så funkar det.
Men äter du losec/omeprazol?

Jo samma här slutade med snus ett halvår men sen jäklar... 😂

Skickades från m.sweclockers.com

@[¿]Gangster:

Får jag fråga var det lätt att få komma till en psykolog, hur gick du tillväga?
Sökte du på vårdcentral? Blev du bra bemött?

(Tänker att samhället till viss del är ett bedrägeri, vilket man kan bli varse om när man ska ta ut räntan på sina skattepengar. Att få sin cykel stulen räcker inte, man bör vara mördad för att samhället ska avsätta resurser. Eller som Easy skrev många läkare skriver ut piller för att hinna med. Hur som, I digress. Bitter misantrop, hoppas jag har fel.)

Tack så mycket!

Jag tänkte att nä nu jävlar får jag ta tag i detta. Och då är det bara att gilla läget att öppna upp sig och lägga korten på borden. Sen får det bli vad det blir, förhoppningsvis åt det bättre hållet.

Vad är det för tankar du har? Behöver såklart inte svara om du inte vill.

Ja man blir bekväm helt klart. Vad är det värsta som kan hända, egentligen? Att det inte var som jag trodde?