När blev du vuxen?

att vara vuxen betyder inte att man är stel och tråkig.
känner mycket folk som har världens barnsligaste humorn, spelar spel och tom leker med lego men de är vuxna för det då de sköter allt annat i sitt privata vuxen liv.
det är enorm skillnad mellan att vara vuxen och kunna släppa lös sin barnsliga sida än att vara rent av barnslig och omogen och låtsas vara vuxen, enorm skillnad.
du är alltså vuxen men har en barnslig sida som du kan plocka fram då du känner för det.

I gymnasiet så kände jag mig ganska så vuxen, men nu när jag flyttat från föräldrarna och börjat plugga på KTH så känner jag mig faktiskt betydligt mindre vuxen, kanske främst för att jag har så mycket mer möjligheter att vara vuxen men jag tar inte chanserna då jag inte ser behovet. Att vara vuxen innebär att ta ansvar över tråkiga saker och binda sig till saker, och sånt vill jag inte hålla på med.

När man har begått ett mord och domstolen inte tar hänsyn till åldern när de ska ge en ett straff. Det tror jag är definitionen av vuxen.

När jag började betala räkningar och insåg hur jävla dyrt allting var/är :).

Ett motto som alltför många lever efter idag är tyvärr:

Vi köper prylar vi inte behöver, med pengar vi inte har, för att imponera på folk vi egentligen inte gillar.

Lever man på det sättet, är man i mitt tycke inte vuxen.
Att bli vuxen/mogen är när man kommer till insikten att våga vara sig själv och bry sig mindre om vad andra ska tycka. Att sluta anpassa sig till förutfattade mallar om hur andra tycker man bör vara, hur man ska vara klädd, vilka prylar man måste ha etc och istället göra saker för sin egen trevnads skull.

Inte alls säger jag! Vuxen mognad är anser jag att inte bry sig vad andra tycker. Därför kan man våga vara både barnslig och sprallig när sådana tillfällen ges. För just rädslan att andra ska tycka du är barnslig är i sig självt ett omoget synsätt (alla upplever det nog under skolperioden i regel), som de flesta förr eller senare växer ifrån.

Sedan får det, som allt annat här i livet, givetvis inte gå till överdrift att man skojar bort även alla allvarliga saker för då blir det ett omoget beteende istället.

men människor som nu har psykiska sjukdomar som gör så att de ej kan låta bli att bry sig vad andra tycker kan ju vara mogna för det.
samma gäller ju folk som har blivit mobbade och har svårt att inte bry sig, de kan ju vara mogna för det,
finns säkert en massa mer orsaker till varför man har svårt att inte bry sig, men oavsett vad orsaken är, så kan ju personen vara mogen för det.

När jag flyttade hemifrån.
Gick direkt från att bo hemma till att flytta utomlands, plugga till ingenjör och jobba nattskift på McDonald's för att betala hyran.. det borde räknas!

Sen att jag inte beter mig vuxet är väl en helt annan sak.

Det är sant och det motsäger jag inte. Jag sa bara att mognad är att inte bry sig så mycket om vad andra ska tycka. För den skull är det inget alls som säger att det omvända förhållandet måste gälla och att alla andra måste vara omogna. Det är ditt eget antagande i så fall.

En liknelse. Bara för att en advokat måste ha juristutbildning, betyder inte det med automatik att alla juristutbildade personer är advokater.

Jag börjar känna mig rätt vuxen nu, bott utomlands i fem år, har sambo och en massa räkningar att betala. Dock lever jag fortfarande studentlivet i några veckor till men när det är slut har man nog inte något annat val än att känna sig vuxen på riktigt. Senaste året eller så har man dock känt sig mer och mer vuxen iom att jag har fått ta mycket mer ansvar på sjukhuset, ordnat med jobb och planerat vad man ska göra med sin semester. Man går på mer parmiddagar än blöta kvällar på krogen, konstaterar att pengarna på banken aldrig någonsin kommer räcka och spenderar därför inte pengar man inte har egentligen. Sen blev det nog mer av att känna sig vuxen genom att veta att man har ett fast "heltidsjobb" med bra lön, sitta och fylla i mängder med märkliga blanketter för att registrera sig med allt från pensionsparande till motsvarande socialstyrelsen. Leta lägenhet 80 mil bort i en stad hag aldrig besökt samtidigt som man väntar på resultaten från sina tentor för att se så man fått godkänt börjar kännas lite ångest. Just nu hade det varit bra att vara femton igen och låta nån annan ta i allt.

När en kompis bjöd på Sill till maten för två veckorsen. Tyckte det var fruktansvärt gott och insåg då att jag har nog mot mitt motstånd gott och blivit vuxen. Är 27. Egen lya, bil och arbete är _inte_ saker som gjort att jag mentalt känt mig vuxen.

"Härlig" post, påminner lite om mitt eget liv. Är 19, pluggar på universitetet, sommarjobbar som en galning, drömmer om en egen etta/tvåa (nyproduktion, skanska, i stockholm), en mercedes e-klass (svart, gvietvis...) och en hel garderob med bara Hugo-Boss kostymer.

Samtidigt ser jag hur mitt tänkesätt skiljer sig åt jämfört med folk som är äldre. Längtar tills att jag själv är i trettioårsåldern och kan få respekt när jag går in i en affär. Hur jag än försöker så är det ytterst få säljare som tar mig på fullaste allvar, mestadels pga, att jag ser ut att vara typ 15 år gammal. Min pappa däremot har en helt annan pondus, och jag längtar till den dag jag själv kan uppvisa sådan pondus...

Har alltid vetat vad jag vill göra härnäst och har aldrig drabbats av typiska "tonårsnojor", så ja, på sätt och vis är jag vuxen.

Skulle vilja påstå runt 15-16 då jag började försörja min mor, far och syster. Jag arbetar inte, men det går ändå. Är 19 nu.

Jag har ett jobb och en stadig inkomst. Jag har körkort. Jag är 18. Jag köper mina saker & betalar mina räkningar för egna pengar. Jag kan tänka själv. Fast ändå så känner jag mig inte så sjukt vuxen ännu. Kanske det kommer när man fixar eget boende.. Vem vet. Kanske man aldrig blir vuxen

Vet knappt vad det är att vara vuxen. Driver eget bolag och äger min egen bostadsrätt och så vidare. Betalar mina räkningar. Är jag vuxen då? Hur definierar man vuxen? Jag vet fortfarande inte vad jag vill göra när jag är stor. Jag är 26 år.

Jag tycker väl inte att jag är direkt vuxen (är nog fortfarande barn i tankarna på vissa plan), men när jag skaffade min hund så mognade jag otroligt mycket på många punkter, speciellt att jag måste ta ansvar och bry mig om folk runt omkring mig.

För mig började det när ja gick i 6:an och min mor blev utbränd och far jobbade utomlands 3 av 4 veckor varje månad. Då fick jag och min storebror ta hand om vår lillebror väldigt mycket och laga mat etc. Sen flyttade jag hemifrån när jag var 15 för att börja på ett idrottsgymnasium. Det var väl då jag kände mig vuxen för första gången egentligen. Eget hushåll och se till att man sov och skötte träningar och skola.
Även om jag har en väldigt barnslig sida så är jag mogen nog att skilja rätt från fel och det tycker jag är en stor del av att vara vuxen

Finns många milstolpar..och varje får en känna en lite äldre... Dock så kan ingen ta bort barnet i mig!

Men första man trodde man var vuxen var kanske när jag gick ut gymnasiet, tätt där efter fullgjord militärtjänst..
Finkan gjorde att man växte upp ordentligt.
Sen utbilda sig och examen, stabilt förhållande, giftemål, barn! hus..bilar..

Listan går göras lång, går inte sätta ålder på det!