Jag satt i fyllecell en gång. Såhär gick det till:
Någon gång i maj ifjol var jag nere i Malmö för att flytta ut ur min dåvarande lägenhet. En kväll får jag och min vän Linn för oss att ta en rejäl krogvända, med både drinkar, shots och öl i rätt duktiga mängder.
När krogarna stängde bestämde vi oss för att vi skulle sticka hem till henne och ha efterfest, sagt och gjort, vi hoppade in i en svarttaxi och körde till henne. Jag kan Malmö hyffsat, men jag har aldrig varit i det område hon bodde i förut. Efterfesten blev det inte så mycket av, vi båda däckade på en gång i en säng.
Men sen börjar det konstiga. Jag vaknar upp av att jag står i ett trapphus och bankar på en dörr, endast iklädd kalsonger. Jag är oerhört förvirrad och har ingen som helst aning om vad jag pysslar med. Jag vet inte om det är dröm eller verklighet, så jag bara fortsätter banka. När ingen öppnar går jag vidare till nästa dörr och bankar på den också. Och nästa. Och nästa. Jag bankar på alla dörrar i trapphuset. Jag minns att någon öppnar en av dörrarna, en rätt stor snubbe vill jag minnas. Även om jag är otroligt förvirrad har jag vid det här laget förstått att det är Linns dörr jag söker. Så där står jag i kallingar och blåser upp mig så gott jag kan (av någon anledning, vet inte varför) och säger "Bor Linn här?". Snubben blir med all rätt förvirrad och säger nej och stänger dörren.
Fortfarande förvirrad har jag nu som sagt bankat på alla dörrar och står till sist vid dörren till vinden. Det här var ett sånt hus där de har förråden på vindsvåningen istället för i källaren. Dörren är öppen så jag går in. Till historien hör väl att jag nyligen sett igenom hela Lost på två veckor, alltså typ 8-10 timmars Lost-tittande per dag. Har ni sett igenom hela Lost så vet ni att det är en rätt flippad serie med väldigt otydliga gränser mellan vad som är verkligt och inte.
När jag står där på vinden så får jag av någon anledning för mig att Jacob, alltså en karaktär ur Lost, befinner sig någonstans där. Jag blir rädd och går ut från vinden igen, dock går jag ut i ett annat trapphus. Och dörren går givetvis i lås bakom mig. Jag minns inte om jag bankar på någon till dörr i det trapphuset, men jag tror inte det, jag förstod rätt fort att nu är jag faktiskt helt fel ute. Här bor inte Linn.
Plötsligt känner jag hur sjukt pissnödig jag är, så jag går ner till ytterdörren, lägger en matta för dörren så den inte ska gå igen och springer ut till en buske och pissar. Passar på att känna på dörren till hennes trappuppgång, men den är såklart låst. Jag går in i den andra trappuppgången igen och börjar inse att jag faktiskt har ett rätt stort problem framför mig. Det är maj och jag har bara på mig kallingar mitt i natten, och ingenstans att ta vägen. Jag vet inte ens var i stan jag är.
Jag testar att gå ner i källaren i trapphuset för att sova där, men inser snart att jag inte kan göra det, det luktar piss och betongen är kall som fan.
Så vad gör jag? Vad hade du gjort? Jag gick ut på gatan. Vet inte riktigt vad jag hade för plan, men jag börjar gå ner för en väg. I en korsning stöter jag på en kille på cykel som jag stoppar och säger "Tjena. Du, ids du ringa polisen?". Sagt och gjort, och inom några minuter var en polisbil på plats. Jag hör hur de säger i radion samtidigt som de går ut att "Vi har hittat den nakna killen nu". För som sagt, jag har bara kallingar på mig.
Polisen är väldigt trevliga mot mig när jag berättar min historia, vi spekulerar i vad som har hänt och tänker att jag kanske har blivit drogad av på krogen av misstag eller något sådant. Idag tror jag dock inte det, jag tror helt enkelt jag var full och gick i sömnen.
Polisen hjälper mig genom att dels försöka ringa min mobil som ju ligger hos Linn, men hon svarar inte. Förmodligen är hon däckad. De kör mig sedan till min lägenhet, men eftersom att jag inte har några nycklar får jag hoppas att snubben jag delar lägenhet med är hemma, även om jag egentligen vet att han sover hos sin tjej den natten. Jag testar ringa på porttelefonen men får inget svar.
Nu såhär i efterhand så tycker jag kanske att jag borde ha bett dem köra mig till någon polare. Men jag hade inte sådär fruktansvärt många vänner kvar i malmö, och jag kunde inga adresser i huvudet. Tanken fanns på att låta dem köra mig till mitt ex, men det hade blivit ett jävla liv när vårat förhållande slutade rätt fult. Jag hade ju ändå inga telefonnummer i huvudet, så jag hade väl inte kommit in hos någon ändå.
Så jag ber dem helt enkelt köra mig till fyllecellen. Väl där är alla trevliga också. En tur i en polisbil är nog den bästa metoden jag har varit med om för att nyktra till, så vid det här laget känner jag mig knappt berusad alls.
De är som sagt trevliga där och ger mig en t-shirt och ett par mjukisbyxor att sova i. Eftersom att jag knappt är berusad längre, och eftersom att jag inte har någon som helst typ av legitimation på mig så är de så pass schyssta att de låter bli att skriva in mig i deras register, vilket jag är sjukt glad för idag. Att ha Fylleri på polisregistret är väl inte sådär superbra.
Har ni legat i en fyllecell någon gång? Isf vet att det är just det, en cell. Låsta dörrar och otroligt obehagligt. En ensam galonmadrass på golvet i ett helt inplastat rum, med starka lampor i taket som inte går att släcka. Antar att det är för att de alltid ska kunna se vad som händer där inne. Jag hade i alla fall sån tur att jag slapp dela cellen med någon.
Nästa morgon däremot är det en annna femma. Då är det ett nytt pass poliser som jobbar, och de tror givetvis att jag bara är ett fyllo som slängts i fyllecell, så de är allt annat än trevliga. Jag vaknar av att dörren öppnas och de säger "Vet du var du är?". Jag svarar "Ja.. I en fyllecell."
"Precis. Har du någonstans att ta vägen?"
Då slår det mig. Näe, det har jag ju faktiskt inte. Jag har ingen aning om var Linn bor, och jag har varken nycklar eller mobil på mig. Då slår de mig att de såklart kan testa ringa min mobil igen, för nu lär väl Linn vara vaken. Polisen ringer från sin mobiltelefon och jag hör hur Linn svarar "Hej.. Söker du hannes?.. Öh, han är borta..". Jag hade inte förrän nu ens tänkt på hur sjukt förvirrad Linn måste ha varit när hon vaknade och såg att jag var borta. Alla mina saker var kvar, mina kläder, mina nycklar, min mobil, mina pengar. Allt.
Jag får låna mobilen och frågar henne var hon bor. "Lantmannagatan 50". "Kung, jag kommer snart och förklarar."
Då tror jag såklart att polisen ska hjälpa mig dit, men icket. Däremot är de så pass vänliga att de pekar åt rätt håll. Problemet är bara att vi står inomhus i ett hus jag aldrig varit i och som jag inte vet var det ligger, och polisen pekar med fingret på en vägg och säger "ditåt".
Jag får ett par sånnadär spa-tofflor och börjar kila i typ den riktning polisen pekade. Hittar till centrum där jag sen ser en stor stadskarta och lyckas leta reda på hennes gata och går dit.
FY FAN vad skönt det var att få på sig sina egna kläder och dumpa kläderna jag fick av dom i en container. Jag skulle egentligen lämna tillbaka dom, men eftersom att de inte hade tagit mitt namn så sket jag i det. De vet ändå inte vem jag är.
Fylleångest den dagen.
