Jonas Thörnqvist, Andreas Dimestam och Emil Åkered
Jonas Thörnqvist – sparbössan blev ett Voodoo 2
Min anknytning till 3dfx sträcker sig tillbaka till början av 1998, och grundade sig då i form av ren och skär avundsjuka mot Voodoo-ägare. Min dåvarande, purfärska, dator var bestyckad med ett Nvidia Riva 128, som fungerade dugligt men saknade ordentligt stöd OpenGL i Windows 95, och inte minst 3dfx Glide som var det dominerande grafikgränssnittet för den tidens 3D-accelererade speltitlar.
Till slut såg jag inget annat val än att krypa till korset och tömma sparbössan på ett Voodoo 2 från Creative Labs. Detta kan vara ett av de bästa besluten jag någonsin gjort hårdvarumässigt, då det verkligen höjde den grafiska upplevelsen markant.
Jag minns varmt Ultim@te Race Pro, G-Police och Incoming – tre titlar som bundlades med kortet och verkligen demonstrerade dess grafiska muskler. Därtill kunde jag äntligen spela min dåvarande favorit Quake II med 3D-accelerering utan någon fulhackad drivrutin som renderade hälften av objekten fel.
Förhållandet tog slut vid millenieskiftet då jag återvände till Nvidia och deras första Geforce-kort med DDR-minne. 3dfx kommer dock alltid ha en särskild plats i mitt hjärta, och inte minst som det företag som verkligen startade en revolution gällandes grafikutvecklingen för PC-spel.
Andreas Dimestam – 3dfx gick sin egen väg, på gott och ont
Från plågade polygoner till bländande specialeffekter och sammetslena bildfrekvenser. Vem får inte en nostalgisk glimt i ögat när 3D-revolutionen plötsligt blir dagens snackis? För mig, som redan då var galet fascinerad av datorer och hårdvara, handlar mina starkaste minnen av 3dfx däremot om något så Swec-nördigt som det arv som fortfarande sätter spelreglerna på grafikfronten.
Spaltmeter har skrivits om resan från toppen till botten. Ofta poängteras att 3dfx inte lyckades hänga med i teknikutvecklingen och att den övermäktiga Geforce 256 blev spiken i kistan. Senfärdighet (och sannolikt motvilja) till att släppa taget om det egna gränssnittet Glide och på allvar omfamna Microsofts de facto-standard Direct3D gav samtidigt tillräckligt mycket grus i maskineriet för att göra Voodoo-korten till utskällda utbölingar.
Ett Voodoo-kort från tillverkaren Diamond. Bild: Wikipedia.
Men vad som verkligen skapade den perfekta stormen var någonting helt annat; ett strategiskt misstag som fortfarande kastar skuggor i korridorerna hos AMD och Nvidia. 3dfx köpte grafikkortstillverkaren STB och skar av banden till övriga partnertillverkare i ett försök att ta kontrollen över värdekedjan. De tidigare vännerna blev rejält förbannade och lade istället krutet på konkurrenterna.
Medan Voodoo-fansen fick nöja sig med någon enstaka grundmodell kunde den som shoppade ATI, S3 eller Nvidia välja och vraka bland partnertillverkarnas specialare. 3dfx fick bygga upp distributionskedjan på nytt och dessutom flyttade många marknadsföringsmiljoner till konkurrenternas produkter.
Även om AMD och Nvidia knappast gillar läget och ofta gör trevande försök att gå egna vägar hålls 3dfx dödliga läxa fortfarande i färskt minne: Den som vill vara kvar i spelet bör ständigt jaga efter fler fippsar, göra offer till Windows-guden och slutligen inte vara allt för elak mot sina flitiga grafikkortssnickare i Asien.
Emil Åkered – Quake II med Glide förändrade allt
För mig kommer 3dfx alltid ha en speciell plats i hjärtat. När Voodoo-serien och speciellt då Voodoo 2 lanserades var jag på topp i mitt nya superintresse – datorer. Voodoo 2 blev snabbt den heliga graalen i kompisgänget – maken till häftig grafik hade sällan skådats! Första gången jag såg Quake II med Glide hemma hos en vän förändrades min syn på spel för alltid. Ljuset! Flytet!
Dubbla Voodoo 2 i SLI. Bild: Wikipedia
För egen del blev det Voodoo 2 någonstans precis innan millenieskiftet, först ett kort och sedan två i SLI. Steget därifrån gick till Voodoo 3 3000, vilket också blev sista kortet från 3dfx för min del – liksom för många andra. Någonstans därefter hade jag en paus utan egen stationär dator, och nästa inköp blev helt ny maskin med Geforce FX5200 – ironiskt nog, typ världens sämsta grafikkort alla kategorier.
Trots det snöpliga slutet med Voodoo 5 6000, konkurs och senare uppköpet av Nvidia, 3dfx kommer alltid vara mitt första steg in till "högpresterande" PC-maskiner. Hatten av för det.
