Inledning
Blixtarna ljungar över himlen – det är statisk elektricitet. När du går omkring i lägenheten och råkar komma emot ett dörrhandtag så det smäller i fingrarna – det är samma statiska elektricitet. Urladdningen utgör en momentant hög ström med stor förstörelseförmåga om den hamnar i en integrerad krets.
Men själva uttrycket? Statisk elektricitet? När elektroner befinner sig i ett ledande material kan de flyta in i ena änden och ut i andra. Det kallar vi för en ström. När elektroner hamnat i ett oledande material kan de inte förflytta sig utan blir kvar där de lagts. De är statiska, vilket kommer av latinets orörlig.
Blir det väldigt många elektroner på samma ställe, trängs de och vill därifrån (lika laddningar repellerar varandra). Är de tillräckligt många får de kraft att hoppa till sitt favoritställe, något med lägre potential. Det brukar vara jorden. Men det kan också vara luften runt omkring, där elektronerna kan sprida ut sig och långsamt vandra mot jorden med hjälp av luftfuktigheten.
När elektronerna hoppar tillsammans till något med lägre potential sker det i en gnista, men när de sprider ut sig i luften kallas det för coronaurladdning. På engelska kallas de båda electrostatic discharge och förkortas ESD.
När du märker den statiska elektriciteten kan skadan i datorn redan vara skedd. En liten smäll på fingret och elektroniken är död. Eller halvdöd. Är skadan inte så stor kanske datorn börjar fungera dåligt efter ett tag och krascha oförklarligt för att en dag dö helt. Och då är det inte kondensatorerna på moderkortet du ska anklaga. Det är dig själv du bör rikta fingret mot.
