Design och intryck
Passiv kylning är någonting Intel pushat för sedan arkitekturen Haswell, men med Broadwell finns för första gången förutsättningarna att göra någonting som i alla fall på pappret kan ses som kompromisslösa designer. Här kommer Asus närmast med Transformer Book T300 Chi, som rentutav är tunnare än Samsungs Galaxy Note Pro och Tab Pro med skärmar på snarlika 12,2 tum.
Trots fullskalig Core-processor är själva surfplattan endast 7,6 millimeter, vilket var svårt att föreställa sig möjligt för bara något år sedan. Till detta hör också en med skärmstorleken 12,5 tum i åtanke låg vikt på 733 gram. Detta är vad vi väntar oss av en Intel Atom- eller ARM-baserad historia.
Asus har inte heller kompromissat på kvaliteten, utan här är modellen utan tvivel i det absoluta toppskiktet tack vare ett chassi helt i aluminium. Samtidigt känns den väldigt kompakt, vilket ytterligare bidrar till kvalitetskänslan. Två tummar upp för Asus Transformer Book T300 Chi ur det här avseendet.
När det kommer till användning är intrycket blandat och vi vill understryka extremt subjektivt – det är trots allt en surfplatta modellen större och det i sig passar inte alla oavsett hur bra jobb tillverkaren har gjort. Den som suktar efter en platta i den här storleksklassen kommer dock bli nöjd med vad som erbjuds i form av bra viktfördelning, ett bra grepp med dess bågformade baksida och tjocka skärmramar.
Kvalitetsmässigt hittar vi ingenting att klaga på och användarmässigt hittar vi inte heller någonting att anmärka på, bortsett från storleken då. Bra jobbat, Asus.
Tangentbord
När vi pratar om hybrider är surfplattan bara en av två delar i helheten och den andra är minst lika viktig. Själva dockningsstationen behåller i stort samma goda kvalitetskänsla utåt, däremot känns den "ihålig" och inte kompakt som surfplattan.
Att fästa surfplattan på tangentbordet sker utan mekaniska delar, utan med hjälp av magnetism. Magneterna är tillräckligt kraftfulla för att göra det möjligt att både bära runt på datorn i "skärmdelen" och skaka utan att tangentbordet lossnar. De är dock inte alltför starka och det krävs inte överdrivet mycket kraft från användarens sida för att separera de båda.
Trots fysisk sammansättning sker anslutningen märkligt nog via Bluetooth. Förutom att surfplattan behöver ha gränssnittet aktiverat medför det att tangentbordet har ett eget batteri som behöver laddas någon gång i veckan. Det här bidrar även till vikten på 712 gram, som kunde varit lägre utan batteri. Nämnvärt är också att Micro USB 2.0-anslutningen inte kan användas för kringutrustning, utan är exklusivt avsedd laddning av tangentbordet.
Bluetooth-kopplingen är dock inte konstant aktiv, utan stängs av efter några minuter för att spara på batteriet. För att aktivera igen krävs att användaren trycker på valfri tangent, varpå tangentbordet vaknar till liv inom 1–2 sekunder. Det känns på det stora hela som en onödigt komplicerad lösning när Asus istället hade kunnat ansluta båda delar via små diskreta pogo-stift.
Till själva tangentbordet lämnas också en del att önska. För undertecknad som är van vid att skriva på grunda tangenter är det inga större problem att använda och skriva på längre perioder, men det är grunt och påtagligt mjukt eller "svampigt", och återkopplingen är inte heller den bästa. Användare som inte har vanan kommer sannolikt störa sig på vad som erbjuds.
Pekplattan är inte mycket bättre. Förutom att den är väldigt liten ser vi tydligt att pekaren rycker fram när vi rör fingret långsamt, något som kanske kan tillskrivas den trådlösa anslutningen. Stöd för diverse gester finns, men allt för ofta fungerar inte dessa tillräckligt bra för att vi ska använda dem naturligt till vardags.
Summa summarum lämnar Asus mycket att önska med tangentbordsdockan, där vårt stora klagomål är Bluetooth-anslutningen. Användningen av en fysisk lösning skulle göra det möjligt att antingen avlägsna batteriet eller att använda det för att ge surfplattan längre drifttid, samtidigt som användaren slipper de potentiella problem trådlöst kan innebära.
