Arkitektur
Vi skall här kortfattat gå igenom det viktigaste med Core i7-arkitekturen.
Så här ser själva Core i7-processorn ut med fyra kärnor, delad L3-cache, integrerad minneskontroller och seriell QPI-kommunikation.
Varje processorkärna har egna L1- och L2-cacheminnen medan de delar på L3-cacheminnet. Tanken här är att kärnorna skall utnyttja det gemensamma minnet så effektivt som möjligt. Ibland behöver en processorkärna mycket minne och ibland lite. Ifall varje kärna skulle ha eget dedikerat L3-minne då, skulle det lättare bli flaskhalsar. Kommunikationen när det gäller fördelningen av L3-minnet är därför väldigt viktig, eftersom resurserna måste fördelas optimalt mellan kärnorna. Intel har därför integrerat särskilda styrmekanismer för detta.
Här visas de allra viktigaste skillnaderna mellan ett Core 2 Quad-system och ett Core i7-system. Den äldre FSB-tekniken är nu ett minne blott och den har ersatts av en seriell kommunikation kallad Quick Path Interconnect (QPI). Intel har alltid hävdat att FSB varit tillräckligt eftersom sockel 775-plattformen inte haft särskilt hög minnesbandbredd. Med Core i7 räcker det dock inte till längre.
Lite mer om QPI.
En intressant jämförelse över hur mycket data FSB respektive QPI klarar av att hantera. Quick Path Interconnect ligger förstås bäst till.
Intel har även valt att återintroducera sin Hyperthreading-teknologi, som gör att en processorkärna kan hantera två trådar samtidigt.
