Responstid och latens

ASUS specificerar en responstid 1 millisekund (grå till grå). Istället för att försöka spåra hur långa faser av upptändning och nedsläckning som gäller har vi tagit hjälp av ett UFO med kamera och släde.

ASUS ROG Swift PG278Q erbjuder tre olika typer av overdrive, alltså en elektrisk styrning över hur snabbt kristallerna i LCD-panelen ska vrida sig.

  • Extreme: Ger snabbaste responstiden med också tydliga skuggor.

  • Normal: Normal-läget. Snabb responstid och minimalt med eftersläpningar.

  • OFF: Ingen overdrive alls, tydliga eftersläpningar.

Den här skillnaden kan observeras enkelt när du kör PG278Q i 120 eller 144 Hz och bara rullar ett fönster i text, leker runt med fönster och liknande.

Ultra Low Motion Blur (ULMB)

Fjärde metoden är en kombination av någondera overdrive-inställning och vad som närmast kan förklaras som "strobing backlight", där lysdioderna släcker ned medan kristallerna vrider sig. Trögheten som ger eftersläpningar på LCD-paneler döljs alltså av att skärmen släcker ned ljuset under den perioden.

Ytterligare en variant på detta finns hos Eizo Foris FG2421, där Eizo tillämpar black-frame-insertion. Skärmen uppdateras i dubbla frekvensen, 240 Hz, och denna extra uppdatering används för att panelen ska visa svart samtidigt som lysdioderna släcker ned. Detta kortar ned responstiden ytterligare.

ASUS_swift_ROG_PG278Q_UFO.jpg

Hos ROG Swift PG278Q är det endast belysningen som släcker ned och ULMB ger ett tydligt tapp i ljusstyrka, där mer än hälften av ljuset försvinner. Du kan också reglera nivån och tappa ytterligare ljus med funktionen. Lägre ljusstyrka har en allt tydligare tydlig effekt på eftersläpningarna och de är mer eller mindre borta, men inte lika effektivt som hos Eizo-skärmen, utan vi kan fortfarande få en ”dubbelbild” i snabba rörelser.

Tyvärr kan inte ULMB köras samtidigt som G-Sync, utan finessen är begränsad till 85, 100 och 120 Hz. Exakt teknisk förklaring är oklar, men gissningsvis handlar det om att reglera lysdioderna på samma sätt som skärmens uppdateringsfrekvens, vilket tillför ytterligare komplexitet. Nvidia och skärmtillverkarna är helt enkelt inte där än.

G-Sync eller ULMB?

Vad är då bäst, G-Sync eller V-Sync med ULMB i 120 Hz? Med snarlika inställningar på grafiken är det nästan hugger som stucket. Det blir skarpare grafik i rörelser med ULMB, men responstiden och eftersläpen är ändå så pass låg att vid 144 Hz G-Sync är skillnaden hårfin. Effekten av släpningar trycks undan mer vid ULMB och lägre ljusstyrka, det vill säga när nedsläckningsperioden ökar. Fast det tappet i ljus kan också bli för mycket. Dessutom ligger det trots allt ett flimmer över skärmen som i längden är tröttsamt.

Med G-Sync går det att köra med bättre grafik och hålla flytet igång, vilket kanske är det som är viktigast. ULMB är en trevlig finess för den som prioriterar detta, men det är inte helt utan nackdelar.

Latens och input lag

Latensen är så långt vi kan avgöra med SMTT 2.0 och en bildrörsskärm extremt låg. Under 4 millisekunder av latens. Med G-sync aktiverat blir det klurigare att avgöra, men latensen pekar på 11 millisekunder. Också det extremt lågt och siffrorna stämmer också med att 144 Hz innebär en cykel på 7 millisekunder.

Oklart ifall detta beror på hur SMTT beter sig under G-Sync eller ifall det är typiskt för all användning av G-Sync. Det verkar i alla fall rimligt att för G-Sync ska fungera måste grafikkortet vänta in nästa uppdatering, som alltid är 7 minst millisekunder bort vid 144 Hz.

Oavsett vad är det i alla fall inget som kan avgöras via spelupplevelsen. I alla fall inte av oss på redaktionen oavsett hur mycket espressomaskinen går varm. Fördröjningen på 11 millisekunder, lite mer än 1/100-delssekund, är enastående bra oavsett. ROG Swift PG278Q levererar kort sagt extremt låg fördröjning.