Inlägg
Inlägg som IcenovaSwe har skrivit i forumet
AMD 7800X3D Underklockning med AMD Ryzen Master
Hej SweClockers,
Jag var den lyckliga vinnaren av Julkalendern Lucka 24, så nu är jag innehavare av ett ASUS TUF moderkort samt ett 7800X3D.
Jag har uppdaterat BIOS till senaste versionen så jag inte "Poppar" Moderkort/Processor.
ASUS TUF B650M-Plus WiFi
Jag vill bara att min nya dator skall hålla länge i min varma lägenhet. Skulle därför vilja offra lite prestanda för att kunna dra ned temperaturen lite.
Finns det någon vänlig själ som vill guida mig dit, eller rent av länka forumtråden jag varit för oerfaren nog för att hitta=)?
100kr rabatt över 600kr. Lakrids By Bülow
Hej, kommer inte använda denna.
Om det är bara en engångsgrej så hojta så tar jag bort denna post.
Pappaskämt
I en fjärran framtid hade mänskligheten erövrat stjärnorna och rymdresor var lika vanliga som att andas. Men även i denna avancerade era förblev vissa saker oförändrade – den orubbliga viljan hos dem som var beslutna att skapa sina egna öden. En sådan person var Ava, en orädd kvinnlig svetsare ombord på den interstellära fraktfarkosten "Geek Horizon."
Skeppets sargade korridorer ekade av ljudet av hennes stövlar som klang mot metallgolvet. Avas starka händer höll fast i hennes TIG-svets när hon navigerade genom de labyrintiska gångarna, hennes silverfärgade overall märkt av fläckar av fett och svett av beslutsamhet. Hon hade en uppgift, en hon inte hade råd att misslyckas med.
Avas rymdskepp hade drabbats av katastrofalt rymdskrot under en rutinmässig förnödenhetsresa. Hon hade kastats ut i en situation i den oförlåtande delen av rymden och kämpade desperat med de splittrade resterna av sitt skepp. Men Ava var inte någon som lätt blev besegrad. Hon lyckades för en stund stabilisera skeppets syrenivåer, men motorn var fortfarande död, vilket lämnade henne strandsatt på fast mark i det kosmiska havet.
"Geek Station, Geek Station" sa hon in i sin Pip-boy, hennes röst lugn trots brådskan i hennes situation. En flimrande statisk störning, sedan en kvinnas röst sprakade fram, stark och lugnande.
"Geek Station, Kom”.
”Från Geek Horizion, Hör ni mig, frågas Kom”.
”Detta är CapCom, Löjtnant Ripley. Vi har dina koordinater. Håll ut. Vi lämnar dig inte därute. Kom"
Avas ögon vandrade till stjärnorna bortom den spruckna fönsterrutan. De blinkade kallt, som ett hav av outforskade möjligheter.
"CapCom, jag måste fixa motorn. Jag kan inte bara va fast här för evigt. Kom"
"Vi arbetar på det, Ava. Håll fokus på uppgiften. Du klarar det. Kom"
Ava manövrerade genom fartygets innandömen, hennes brännare kastade en kuslig glans på hennes beslutsamma ansikte. Medan hon arbetade, flöt hennes tankar till hennes avlidna mor – kvinnan som hade banat en egen väg som svetsare i en värld som en gång underskattat henne. Ava visste att hennes mors anda flödade genom hennes ådror, en ständig påminnelse om hennes styrka.
Timmar sträckte sig till en oändlig tidsrymd när Ava noggrant reparerade motorn. Varje gnista var en vunnen strid, varje anslutning ett steg mot överlevnad. Och hela tiden förblev Löjtnant Ripleys röst en livlina i mörkret, ett vittnesbörd om det obrytbara vänskapsbandet mellan människor som trotsade de begränsningar som påtvingats dem.
"Ava, vi är nästan redo att skicka moderskeppet, Kom" Löjtnant Ripleys röst sprakade.
"Håll ut bara lite till. Kom"
Med en sista svetsning och lite slagkraftigt underhåll ryckte motorn till liv, och Avas hjärta flög.
"Löjtnant, det fungerar! Jag har kraft! Kom"
Jubel bröt ut genom Pip-boyn.
"Du klarade det, Ava! Håll kurs. Vi kommer för att rädda dig. Kom"
Men medan Ava njöt av värmen från sin prestation smög sig en försåtlig insikt in. Hennes syrenivåer minskade, en grym påminnelse om hennes egen sårbarhet i rymdens kalla famn. Hon kollade på sin mätare, hennes hjärta sjönk när siffrorna fortsatte att sjunka.
"Löjtnant. Kom" Avas röst darrade,
"Jag tror min tid håller på att rinna ut. Kom"
Sprakade, klingande Löjtnant Ripleys röst av oro. "Vi är nära, Ava. Bara lite till. Kom"
Avas andetag blev grundare, hennes rörelser långsamma när hon stapplade tillbaka mot cockpiten. Hon kunde nästan smaka segern, känna räddningskapselns magnetiska klampar säkra hennes skepp. Men stjärnorna utanför verkade lysa lite ljusare, som ett bitterljuvt avsked.
"Ava, svara! Kom" Löjtnant Ripleys röst blev brådskande.
Tårar samlades i Avas ögon när hon famlade efter Pip-boyen. "Löjtnant.. Jag klara det. Motorn går. Men jag tror inte... Jag tror inte att jag kommer att klara mig. Kom"
Tystnad följde, tung och fylld av osagda känslor. Sedan återkom Löjtnant Ripleys röst, mjuk men beslutsam. "Ava, lyssna på mig. Du är inte ensam därute. Du är en flamma av styrka, ett bevis på de oövervinneliga kvinnornas anda som vågar drömma. Kom ihåg mamma, kom ihåg varje kvinna som kämpade mot oddsen. Du är en del av vårt arv. Kom"
När Avas syn suddades bort, höll hon fast vid sin systers ord. Dem var en livlina, en påminnelse om att även i sitt sista ögonblick var hon inte definierad av sina omständigheter. Med sin sista kraft viskade hon, "Tack. Slut Kom"
Stjärnorna utanför verkade omsluta henne, deras glans svalde hennes bleknande medvetande. Och i den stunden, när hennes andetag blev tystare och världen mörknade, fann Ava tröst i vetskapen om att hennes berättelse inte bara var hennes egen – den var en symfoni av röster, en kör som hade banat vägen för henne att lysa.
Och när hennes ögon stängdes, svävade Avas själ, buren av den koloss på lerfötter från modiga människor som hade stakat sina vägar genom kosmos.
