Autismspektrumtillstånd (snarare en störning i mitt fall) sedan födseln i stort sett, ångest, medelsvår depression (käkar Sertralin som knappt hjälper), kass självkänsla/självförtroende, har svårt att somna om nätterna utan hjälpmedel (typ Melatonin AGB), telefonskräck då jag föredrar att se den jag talar med, lite fobi mot att vara bland stora grupper av folk som jag inte riktigt känner, har svårt att vara runt folk under längre perioder utan att bli helt utmattad och tror även att jag lider av panikångest eller något liknande då jag kan gråta hysteriskt i minst 30 min om det blir för mycket för mig till slut, men det händer kanske 2-4 gånger om året i värsta fall så inte helt hundra vad jag ska kalla det.
Ångesten och depressionen kommer nog ifrån att jag var terroriserad (även kallat mobbning) under hela lågstadiet och mellanstadiet bara för att jag troligen var ganska enkel att manipulera och enkel att trycka ner mig. Desperat som jag var efter att ha vänner så hade jag inget större val än att försöka hänga med dessa (absolut ingen stor skola så att säga), tyvärr så var vi mest bara killar i den klassen och majoriteten var i stort sett likasinnade. De som jag lyckades bli vän med bytte skola av uppenbarliga skäl och alla andra som inte jävlades mot mig (typ klasser under och över mig) vågade inte riktigt ställa upp för min skull då de riskerade att hamna i fällan som jag själv var i. Det som jag minns var värst var att de kunde emellanåt kissa på mig i duscharna efter idrotten och jag hade inte mycket att säga till om då jag var rädd att det skulle bli värre. Jag var i deras nåd och det har satt sina spår på mig sedan dess, vilket känns patetiskt då man ska försöka släppa sådant. Det enda jag har släppt är att jag inte längre har något hat mot dem, känns meningslöst och de skärpte till sig något efter högstadiet/gymnasium.
Jag fick vänner till slut under högstadiet och framåt som tur är och jag har klarat mig igenom alla ämnen osv, men jag kommer nog aldrig vara lika optimistisk eller lycklig som jag en gång i tiden har varit när jag var 5-6 år innan allt sket sig.
Kanske är lite mycket att hälla ur sig här på ett forum, men jag känner att om det ska berättas någonstans så passar denna tråden ypperligt då SweClockers har varit mitt hem för mina IT-relaterade intressen sedan 2011. Jag litar på medlemmarna här och jag känner till många efter alla år, även om vi inte alltid är överens varje gång
Sedan jag har tagit studenten runt 2017 så har jag hamnat i en svacka i stort sett. Livet har stått still i över 4 år. Våran hund Molly (Golden Retriever, jaktvariant tydligen) var min största hjälte och min bästa terapeut sedan 2009 tills hon tyvärr omkom i sina sjukdomar tidigare i år, hon skulle ha blivit 12 år nu i oktober. Det som gräver i mig allra mest var att hon hade mycket mer att ge, hon var absolut inte redo på att dö och det syntes i hennes ögon under de sista veckorna som hon led av alla mediciner och smärtor, inte kunde hon sova riktigt heller. Natten till dagen vi var tvungna att söva ner henne så var det jag som behövde trösta henne då hon inte kunde sova (visade sig att hon hade interna blödningar i tarmarna bland allt annat jävulskap utav vad jag kan minnas), där hon vanligtvis var den som alltid tröstade en själv under åren liksom. Vi hade hoppats på att åtminstone få 2-3 år till med henne, så allt blev lite hastigt och det hänger tungt än idag. Det enda jag försöker göra under tiden är att hålla mig distraherad även om det inte är helt enkelt att vara motiverad om dagarna längre.
Jag har mycket att tacka mina föräldrar för att de har stått ut med mig och hela tiden försökt stödja mig så gott det går, tyvärr dålig på att visa min tacksamhet rent generellt, men jag tror de vet om det vilket som. Någon dag kanske att jag kan börja ge tillbaka, lär bara se hur livet släpar mig vidare först.
Med allt detta sagt så har jag helt klart lämnat en hel del detaljer och förklarningar i allt jag har skrivit, mestadels för att försöka hålla det kortfattat och vill inte heller gå allt för off-topic, inte minst så har jag inte riktigt lust att berätta precis allting heller. Tänker inte heller lova att jag kommer vilja engagera i någon diskussion i denna tråd, jag gör detta inlägg mest som ett personligt brev för mig själv som även andra kan läsa. Ber om ursäkt om det är tråkigt gjort av mig, men det är inget illa menat mot någon mer än att jag inte känner för det.
