Analys av HDR samt WCG (Nördvarning)
Visa signatur
Visa signatur
Visa signatur
Imgbb har inte varit den mest tillförlitliga tjänsten de sista veckorna så jag har avstått från att lägga upp nya av det skälet. Nu verkar det mesta flyta på som det ska så jag kan fortsätta.
Knives Out (Lionsgate)
HDR10 och Dolby Vision FEL
Mastering display luminance: 1000 nits white, 0.0001 nits black
MaxCLL: 267 nits
MaxFALL: 89 nits
Gjord på förfrågan av @DasIch.
Filmen är i huvudsak inspelad på en Arri Alexa 65 och Mini. Enstaka scener ska enligt uppgift vara skjutna på 35mm (Eastmancolor 500T) med en Panavision PSR R-200. Exakt vilka de scenerna är vet jag inte då jag inte lyckats hitta några uppgifter om dem eller identifiera.
Mycket arbete tycks ha lagts ned på att efterlikna den analoga filmens utseende och det är bitvis väldigt lyckat. Jag gillar den mjuka avrullningen av högdagrar och även den blooming som ofta uppstår från ljuskällor. Däremot är det uppenbart att kornstrukturen inte fungerar särskilt bra i den låga upplösningen (1998x1080) och är faktiskt en ganska mycket sämre än en typisk 4K master av en analogt skapad film.
Vad som gäller HDR så är det dynamiska omfånget exakt detsamma. Det enda som verkar skilja sig är att topparna som mest når cirka 160 nits. Även färgerna följer BT.709 så gott som uteslutande. Med andra ord är det fullt möjligt att efterlikna HDR-presentationen även med den vanliga Blu-Rayutgåvan bara genom att sätta ljusstyrkan på motsvarande nivå. Dock är komprimeringsartefakterna väsentligt mycket mer påtagligt på Blu-Ray än UHD-BD och även det sämre bitdjupet (8 bitar vs 12 bitar med DV FEL) visar sina begräsningar.
Om inte annat är det en intressant film att ha som underlag för att undersöka hur ens bildvisare hanterar statisk metadata i ett scenario där innehållet speglar SDR.
De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.
Heatmaps
Dold text
SDR Heatmaps (100 nits peak white, power law 2.4)
Dold text
Färganalys
Dold text
Tonmappad (BT.2100 till BT.709)
Dold text
Blu-Ray
Dold text
To Live and Die in LA (Kino Lorber)
HDR10 samt Dolby Vision FEL
Mastering display luminance: 1000 nits white level, 0,0001 nits black level
MaxCLL: 1394 nits
MaxFALL: 626 nits
To Live and Die in LA spelades in på Fuji A 125T 8511 (35mm). Detta är en råfilm jag själv har stött på i samband med att jag har digitaliserat ett par svenska produktioner från 1980-talet. Då Fujis råfilmer har ett tämligen distinkt sätt att fånga och i förlängningen återge färger med hög mättnad är detta något som tycks visa sig särskilt tydligt här, vilket bitvis även förklaras med en ganska aggressiv ljussättning i postproduktionen för denna restaurering.
Filmens ljusstyrka är mestadels reserverad bortsett från enstaka sekvenser men snittljuset håller en relativt hög nivå. Högdagrar rullar ofta av hyfsat snabbt men det finns ingen som helst klippning att beskåda vare sig i den faktiska bilden eller på vågformen.
Vad som gäller färgerna finns det däremot lite fler frågetecken. Det första är att de allra flesta scenerna har en mycket hög färgmättnad (som i vissa fall sträcker sig utanför DCI-P3) och kan visserligen förklaras av att filmen är avsedd att se ut på så vis. Däremot finns tydlig problematik i att toner kan skifta väldigt påtagligt. Detta kan vara särskilt påtagligt i ansikten, där en orangeaktig hudton ibland skär sig mot magenta. Syns tydligt i exempelvis när Dafoe sitter vid ljusbordet. Detta förstärks ytterligare av komprimeringen, som inte är den mest effektiva och heller inte får någon vidare hjälp av Dolby Vision-lagret.
Problemen till trots håller slutresultatet ändå en godkänd nivå. Med all sannolikhet har många kompromisser och avvägningar gjorts vilket kanske inte märks av gemene tittare.
De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.
Heatmaps:
Dold text
Färganalys:
Dold text
Tonmappad
Dold text
Ghost Dog: The Way of the Samurai (Studio Canal)
HDR10
Mastering display luminance: 100 nits white level, 0,0005 nits black level
MaxCLL: 683 nits
MaxFALL: 149 nits
För att gå rakt på sak så tycks denna vara baserad på samma restaurering som Criterion använde sig av på sin Blu-Rayutgåva år 2020. Den var enligt deras utsago godkänd av Jarmusch själv, men då han inte ens tittar på sina filmer längre är det främst arkivmaterial som kan användas som någon direkt referens.
Det som uppenbarar sig redan i metadatan är att filmen tycks vara mastrad på en skärm med 100 nits ljust referensvitt, vilket inger viss spekulation om att detta rör sig om en SDR-grade helt enkelt. Baserat på bildexemplen nedan så landar toppar aldrig högre än ca 105 nits, varpå det mätvärdet kan vara något så simpelt som en missberäkning mellan data levels och legal levels. Den höga MaxCLL grundar sig i Studio Canals logga som visas upp innan filmen.
Färgerna hamnar tydligt utanför BT.709 i flertalet scener samtidigt som alla tillfällen är väl utvalda. Sammanfattningsvis upplevs inte filmen som överdrivet färgstark men exemplen såsom lasersiktet sticker verkligen ut. Allt ligger inom DCI-P3, vilket återigen kan hänga ihop med att den befintliga ljussättningen sannolikt är i SDR.
De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.
Heatmaps
Dold text
Färganalys
Dold text
Tonmappad (BT.2100 till BT.709)
Dold text
Senast redigerat
Alien (20th Century Fox)
HDR10 samt HDR10+
Mastering Display Luminance: 1000 nits white level, 0.005 nits black level
Ingen statisk metadata för MaxCLL eller MaxFALL
Alien spelades in på 35mm Eastmancolor 5247 (100T), så det är samma råfilm som för Blade Runner och The Shining. Utöver det användes både optik och kameror (PSR R-200) från Panavision. Denna restaurering utfördes år 2018 under uppsyn av Ridley Scott.
Eftersom filmen mestadels utspelas i mörka miljöer har det troligtvis varit en utmaning för coloristen att sätta svartnivån och lågdagrar rätt utan att skuggnyanser försvinner eller ljusa partier blir dämpade. Slutresultatet är dock fantastiskt. Filmen har alltid en kontrastrik, djup bild där svärta och lågdagrar ligger konstant rätt. När ögonen är anpassade för den mörka estetiken blir topparna mycket effektiva (märks mycket tydligt vid landningen i början av filmen).
Eldsvådor, ljuskällor och annat sticker ofta iväg. Kanske tydligast av allt är det bitvisa flimret som förekommer på skeppet, inte minst framåt slutet av filmen. Det blir aldrig störande eller klichéartat. Tvärtom så höjs filmens dramatik och, liksom Schindler's List, gör hela upplevelsen ännu mer fängslande. Särskilt höga toppar kan ibland ha en lite väl snabb avrullning men klipper aldrig helt och hållet utifrån mina tester. Däremot hade min Panasonic OLED lite svårt att tonmappa peaks på grund av avsaknaden av MaxCLL och MaxFALL (något som inte HDR10+ kunde lösa heller). Genom att forcera Dolby Vision på Oppon blev resultatet alldeles utmärkt.
Färgerna håller sig statistiskt sett vanligtvis inom BT.709 men lyckas nyttja det större färgomfånget både direkt (med starka färger) och indirekt (utan någon klippning). Mest av allt syns förstås blått och cyan vilket tenderar att nå DCI-P3 men det finns även flera exemplen som påvisar starka toner av orange, gul och till viss del rött. Det finns heller inga spår av brusreducering utan alla filmkorn är intakta och i kombination med bra komprimering är den slutgiltiga bilden mycket fin och behaglig. Tack vare många praktiska effekter hellre än optiska sådana är också skärpan mestadels konstant även om det finns enstaka sekvenser som tappar lite i detaljrikedom.
Alien har åldrats likt vin och ser nu bättre ut än de flesta moderna filmerna som jag har sett. Jag gillar inte att peka ut enstaka vinnare men denna gång är det verkligen helt outstanding. Buy with confidence.
De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.
Heatmaps
Dold text
Färganalys
Dold text
Tonmappad (BT.2100 till BT.709)
Dold text
Visa signatur
Days of Heaven (The Criterion Collection)
HDR10 samt Dolby Vision FEL
Mastering Display Luminance: 1000 nits white level, 0.0001 nits black level
MaxCLL: 1333 nits
MaxFALL: 97 nits
Malicks andra långfilm är en udda fågel på många sätt. Filmens produktionsbolag, Paramount, var under inspelningen helt upptagna med Friedkins nyinspelning av Fruktans lön vilket gav Malick mer eller mindre fria händer. Den produktionstekniska aspekten var mycket välplanerad från början (till exempel är alla scenövergångar gjorda direkt i kameran hellre än genom optisk kopiering) och spelades till stor del in på plats med naturligt ljus. Néstor Almendros har gått igenom arbetet i detalj i sin autobiografi och det är en mycket intressant läsning.
Alla Blu-Rayutgåvor av Days of Heaven innehåller den HD-master som togs fram i samband med Criterions DVD år 2007. Samma sak gäller även den inkluderade Blu-Rayskivan i denna utgåva. UHD:n har däremot en ny restaurering, gjord i samarbete mellan Criterion och Paramount samt under uppsyn av Malick själv.
Av filmen att döma ser det primärt ut som att filmens huvudtext når en särskilt hög, nominell ljusstyrka. Resterande scener når sällan 150 nits eller högre som mest. Jämfört mot den gamla HD-mastern är dock skillnaden i dynamiskt omfång mycket påtagligt då högdagrar aldrig klipper utan rullar av snyggt och diskret samtidigt som ljusa partier får lite mer tryck i jämförelse. Heller finns det inga som helst tecken på brusreducering, skärpefiltrering eller konturer som Blu-Rayutgåvorna var ytterst drabbade av. Komprimeringen håller också en mycket god nivå utan direkta fel.
Färgerna sträcker sig emellanåt utanför BT.709 och in i DCI-P3:s territorium, men effekten är återigen sparsamt använd. Vad som också uppenbarar sig både i bilderna i sig samt i vektorskopen är att inga färger trycks hamna nära färgrymdens gräns. Färgerna ser således aldrig ansträngda ut utan istället har en tämligen "avslappnad" look där det finns gott om nyanser.
Days of Heaven kommer aldrig att vara den där dunderljusa, superfärgstarka filmen som tänjer på teknikens alla gränser. Men det är mycket få regissörer som lyckas fånga sina filmer med så karaktäristiskt foto som Malick och här visas han verkligen i sitt rätta element. För mig är det värt otroligt mycket mer och jag är tacksam över att filmen äntligen har fått den restaurering den förtjänar. På så vis är detta en av de mest omtumlande filmupplevelserna jag har haft i år, trots att jag givetvis är väldigt bekant med filmen sedan tidigare.
Snälla Criterion, ge oss Badlands och The Tree of Life på UHD härnäst!
De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.
Heatmaps:
Dold text
Färganalys:
Dold text
Tonmappad (BT.2100 till BT.709):
Dold text
Stalag 17 (Kino Lorber)
HDR10 and Dolby Vision FEL
Mastering display luminance: 1000 nits white, 0.0001 nits black
Ingen statisk metadata för MaxCLL eller MaxFALL
Stalag 17 spelades in på 35mm (oklart vad för råfilm men förmodligen något från Kodak) och för denna restaurering har bevisligen originalnegativet skannats på, vad som verkar vara, en Scanity (vilken har använts för flera restaureringar av Paramount). Denna skall inte förväxlas med tidigare restaureringar som funnits på Blu-Ray från bland annat Warner och Eureka.
Filmen har en medelst konservativ ljussättning med oftast återhållsamma snittnivåer men ljusa toppar bortåt 3-400 nits förekommer ändå vid enstaka tillfällen. I första hand tycks fokus ligga i att ha en djup svärta och samtidigt behålla skuggnyanser i mesta möjliga mån, vilket coloristen onekligen har lyckats med. Kontrastförhållandet ser mycket bra ut och högdagrar klipps aldrig utan rullar av snyggt genom hela filmen.
En scen påvisar dock markanta komprimeringsartefakter, vilka går att se i bildexempel #5 (macroblockingen är påtaglig i himlen). Av sin natur har vissa scener också mycket mjuk look på grund av optisk kopiering. I övrigt är bilden mycket bra med mycket fin, detaljerad kornstruktur. Påminner om Det sjunde inseglet till stor del.
Jag tillhör den mycket lilla minoritet som faktiskt föredrar den här filmen framför Sunset Blvd. Faktum är att det nog är min personliga favorit av Wilders filmer med undantag för The Apartment förstås. Samtidigt är det svårt att hitta en regissör som har en så hög medelnivå som Billy Wilder också för den delen. Förmodligen kikar jag närmre på både Double Indenmity och Some Like It Hot såsmåningom också.
De tonmappade exemplen som förekommer är i 3840x2160 pixlars upplösning och är till för att ge en ungefärlig uppskattning av hur ljus, färg och skärpa ser ut på filmen.
Heatmaps
Dold text
Tonmappad (BT.2100 till BT.709)
Dold text
