Den och det

Nej, jag hade egentligen inte tänkt ge mig in i den här tråden och peta runt, men det blev för frestande.

Norrländskans avkortningar är i allra högsta grad en dialektal fråga. Vill minnas att Fredrik Lindström tog upp det "ekonomiska" språket och en möjlig orsak till det i Svenska dialektmysterier. Orkar inte kolla igenom hela avsnittet igen och det var ett tag sedan jag såg det, men ja ... Dialektalt som sagt och dialekt är huvudsakligen en del av talspråket, men visst tenderar det att smitta av sig till skriftspråket svenska stundvis, och jag skulle säkerligen tro att det finns åtskilliga norrlänningar som i "vardaglig skrift" (d.v.s. på internet) låter dialekten speglas i skriften.

Vidare är jag högst villig att hålla med om din tes kring redigerade meningar. Även jag, som är nästan löjligt pedantisk i mitt skriftspråk, tenderar att göra just den typen av missar. Man börjar att skriva en sak, men hittar ett alternativt ord i samma stund som man ska skriva det och vips så är det kört.

Språk förändras alltid, helt rätt, och det måste få förändras i samma takt som vårat samhälle förändras. Ett "problem" är att vi idag ersatt mycket av vår muntliga kommunikation med skriftlig och applicerar den hastiga och obearbetade kommunikationen talet är i skriftspråk. Det är synd, och nästan för lätt, att skylla det på lathet och ovilja (även om detta förekommer, jag vet och stör ihjäl mig på det), när det bara är en del av sanningen för en begränsad grupp individer.

Att klaga på ungdomen hör det vuxna livet till och har alltid gjort, inte minst när det kommer till språk. Kom inte och försök beröva oss den rättigheten nu!

Nej, skämt åsido. Ungdomar gör många språkliga fel (och "fel", men det är en annan historia), vuxna gör något färre men de har sin beskärda del, framför allt när det kommer till att slänga sig med terminologi de inte behärskar. Ungdomar tenderar att göra relativt logiska fel och fel baserade på uttal, vuxna är mer benägna att göra fel relaterade till deras övertro på sin språkliga förmåga (plus den del av fel som hänger kvar sedan deras ungdom förstås). Ett exempel på det är folk som ger exempel utan att veta varför det egentligen ska vara på det sättet, såsom satsavkortade komparativsatser där de bortser ifrån att hela den komparativa delen i högsta grad kan ses som en predikatsfyllnad, varvid subjektsform av avslutande pronomen är inkorrekt trots att den oavkortade satsen har en bisats där pronomenet i fråga är subjekt.

Dessutom, om nu en absolut majoritet använder sig av ett uttryckssätt, hur länge ska det behöva gå innan vi kan komma överens om att det faktiskt är så vårat språk ser ut?

Alla sysslar vi med att hävda vår person genom språket i en eller annan form. Det kan handla om allt från sociolekter till att slänga sig med "stora ord". Ingen vill bli tagen för en illitterat byfåne. Ibland leder det dock till, som jag tidigare nämnde, att man slänger sig med ord man inte behärskar eller att man krånglar till språket mer än nödvändigt, vilket leder till hyperkorrektioner (exempelvis 'dem' i stället för 'de', felaktigt förlängda ord, felaktiga verbformer, och så vidare). Det är en helt normal del av den personliga språkutvecklingen, även om de stickade mössorna med säkerhet har ett finger eller två med i spelet ...

Nja, du behöver inte gå mer än enstaka tiotal år för att uttalet [de/dem] blir normen, och dialektalt är det fortfarande vanligt, även om jag tror att [dem] idag har fått ge vika i stor utsträckning för [dom].

På fem år har det blivit precis tvärtom för att du börjat uppmärksamma fenomenet utanför skolans väggar (eller ja, lite mer än så, men jag skulle tro att om du rannsakar dig själv på hur många förändringar som skett i ditt liv sedan du gick ut grundskolan i form av sysselsättningar så tror jag du förstår vad jag talar om). Fenomenet började tillta långt tidigare, ungefär i samma takt som vi slutade med språkhygien i skolorna och [dom] började glida in alltmer som en accepterad term.

Att du dessutom blivit itutad en term som används för ett idag, i svenskan, dött kasus (ackusativ) visar på vilka problem den svenska grammatiken tampas med: lärare som inte själva behärskar (och än mindre förstår) grammatiken de ska lära ut. Nu baserar jag självklart inte det påståendet enbart på dina "ackusativobjekt", jag har haft på tok för många skrämmande exempel bland kurskamrater som visar på samma problematik. Om inte ens svensklärare kan skilja på de/dem (ja, i vanliga enkla meningar har väl de allra flesta kunnat det, men när man går ifrån skolexemplen - d.v.s. avkortade satser, komplexa satser, satser med omkastad syntax och så vidare - så blir det värre).

Nu gör du lite svepande uttalanden här. Ord som slutar på 'T' kan mycket väl vara "en-ord" (genus: utrum), ta 'tant' exempelvis. Nej, nu ska jag inte vara elak, jag vet vad du menar. Om substantivet i bestämd form singularis tar en ändelse som slutar på 'T', så blir det 'det' och 'ett'. Nåja, det var inte därför jag tog med ditt inlägg i min citatlista.

Vi måste komma ihåg att grammatiskt genus är en lexikal egenskap som vi modersmålstalare omedvetet lär oss när vi lär oss substantiven. Det finns en viss logik bakom, även om den inte är helt vattentät, men det kan man läsa mer om i en gammal tråd i ämnet där jag går genom substantivens deklinationer i längre detalj än jag har lust att skriva på nytt. Poängen är dock att för personer som inte har svenska som modersmål och när det kommer till obekanta ord eller nyord så blir det inte lika lätt alla gånger.

Logiken finns nästan alltid där, frågan är bara hur långt tillbaka i tiden man måste gå eller till vilken språkstam man måste vända sig. Det gäller framför allt när det kommer till uttal av inlånade ord. Ju fler referenspunkter i främmande språk man besitter och ju äldre referenspunkter i det egna språket man har, desto mer faller på plats. Men ja, man får vara osäker och man får göra fel om man lär av sina misstag. I värsta fall leder det till en dråplighet vi andra kan skratta gott åt.