Sur, Ledsen, Galen?! Skriv av er här!

Har jag oerhört svårt att tro.

det var ett s.k skämt

Köpte ny tjock (18cm) madrass, det är som att ligga på en plywoodskiva vart fan tog alla medium eller soft madrasser vägen och varför behöver den vara 18cm om man bara fysiskt kommer ner 5cm när man trycker på en punkt...
Självklart så provar man ett litet tag och bäbisen lyckas kissa utanför blöjan, svårt att lämna tillbaka en nerkissad madrass...

Kan det vara ett alternativ att hitta andra träningsformer? Det låter som att du innerst inne inte trivs med dina nuvarande aktiviteter?

Du kanske kan hitta en annan träningsform som gör att du längtar efter träning istället? Jag hittade BJJ vid 14 års ålder och är nu 37 år. Det är något som jag längtar till varje gång och saknar mycket när jag inte utför det. Även tung styrketräning är bland det roligaste jag vet.

Jag tror att om man vill träna så kanske man också behöver hitta en träningsform som passar en själv för att man inte ska behöva "tvinga" sig iväg till t.ex. gymmet.

Jag är irriterad på min Wi-Fi extender/booster. Den ger super goa speeds på 5 GHz men på 2.4 GHz så får jag hälften av speeden trots att jag har den där boostern. Av samma märke dessutom så de - boostern och routern - borde ju jobba lika bra ihop: som en advokat och revisor på skatteflykt...utflykt, till Bahamas menar jag...

Plus ➕ att lampan för connected visar rött vilket betyder att man "inte är connectad" trots att jag är connectad... J A G får tupp 🐓 juck...men men jag ska försöka lösa det själv innan jag ber om hjälp.

Varför har jag inte kopplat ihop Wi-Fi extender'n med routern via en Ethernet kabel...? Jo för att nån j@vel körde över Ethernet (8P8C) anslutningen med en traktor 🚜 Tackar tackar för vänligheten - speciellt på en helg. Det är som att gifta sig fast tvärt om...✅

För en vecka sedan kom beskedet om att man farbror hade cancer, både i tjocktarm och lever, enligt läkarna fanns det ingenting man kunde göra. Hade antagligen varit där många år utan att man vetat om det och snabbt gick det från att han mådde toppen till att vara döende. För 20min sedan fick jag samtal att han hade gått bort, fy fan. Hatar cancer av hela mitt hjärta. Tar allt för många liv, ofta för tidigt. I detta fall hann han inte ens fylla 60. Enligt pappa så sade han ofta "det är vad det är" dessa sista dagarna, han visste att det redan var kört, att det inte fanns någon återvändo. Ljusglimten i detta mörker var att hans barn var samlade med honom dessa sista timmer, det gjorde mig i alla fall lite glad i hjärtat.

Jag beklagar verkligen din förlust. Cancer är fruktansvärt och jag vet vad du går igenom. Jag förlorade min svärfar i cancer för lite över 1 år sedan och det känns fortfarande lika overkligt. Han hade modertumör i tjocktarmen som hade spridit sig till levern, ena lungan och lymfen. Han genomgick cellgifter men till slut fanns det inget att göra då hela levern var angripen. Vi var tillsammans med honom ända in i slutet, vilket var fint på ett sätt men samtidigt otroligt overkligt. Vi kämpar fortfarande med att hantera smärtan av förlusten.

Ta hand om dig och dina nära och kära. <3

Vet inte vad man ska hitta på längre. Jag vet inte hur man ska lyckas få vård i den här stan, eller det här landet. Sambon har diskbråck som pressar mot nerver och har haft det nu sen september och det blir bara värre och ingen hjälp tycks gå att få. Kan inte gå, kan inte sitta, kan inte ligga, kan liksom inte leva drägligt alls utan konstant smärta. Kan inte kissa utan smärta, men inte nog illa för att vara akut. Har träffat sjukgymnaster via både primärvård och företagshälsovård, massage. Varit på akuten. Ingen kan göra något för det måste gå via vårdcentral > röntgen > ortoped. Dom kan bara konstatera felet och försöka (men misslyckas) smärtlindra. Senaste sjukgymnasten sa att det är väldigt oroväckande och borde ses över akut, men kunde själv inte skriva nån remiss.

Bortsett från akuten så var första faktiska läkarbesöket idag med väldigt osympatisk läkare som inte ens undersökte, men åtminstone skickade remiss till röntgen. "Det är såhär politikerna har ställt till det" var hans tröstande ord. Må vara sant men föga hjälpsamt. Väntetider på ryggoperation i länet är över tre år, och att ens behöva vänta i tre månader för att försöka åberopa vårdgarantin känns outhärdligt. Tydligen så innefattas heller inte röntgen där så vem vet hur lång tid det tar. "Ring till dom och säg att ni kan komma med kort varsel så kanske ni kan få komma vid avbokning". Jajo.

Tär ju fruktansvärt på en själv också att se smärtan, hopplösheten och otröstlig sambo, men också stressen och att hela båda våra liv med hus, bestyr, hundar och allt annat faller på mig i princip och det är bara tur att jag har ett väldigt flexibelt jobb. Det är inte mig det är synd om, men det är utmattande lik förbannat och det kändes som att jag behövde skriva av mig kanske.

Har börjat försöka hitta privat vårdgivare och se om vi helt enkelt får ta den ekonomiska smällen själva, om det finns tider att få. Riskerar att få åka rätt långt dock och det är inte bara heller.

Vet inte vad man ska hitta på längre. Jag vet inte hur man ska lyckas få vård i den här stan, eller det här landet. Sambon har diskbråck som pressar mot nerver och har haft det nu sen september och det blir bara värre och ingen hjälp tycks gå att få. Kan inte gå, kan inte sitta, kan inte ligga, kan liksom inte leva drägligt alls utan konstant smärta. Kan inte kissa utan smärta, men inte nog illa för att vara akut. Har träffat sjukgymnaster via både primärvård och företagshälsovård, massage. Varit på akuten. Ingen kan göra något för det måste gå via vårdcentral > röntgen > ortoped. Dom kan bara konstatera felet och försöka (men misslyckas) smärtlindra. Senaste sjukgymnasten sa att det är väldigt oroväckande och borde ses över akut, men kunde själv inte skriva nån remiss.

Bortsett från akuten så var första faktiska läkarbesöket idag med väldigt osympatisk läkare som inte ens undersökte, men åtminstone skickade remiss till röntgen. "Det är såhär politikerna har ställt till det" var hans tröstande ord. Må vara sant men föga hjälpsamt. Väntetider på ryggoperation i länet är över tre år, och att ens behöva vänta i tre månader för att försöka åberopa vårdgarantin känns outhärdligt. Tydligen så innefattas heller inte röntgen där så vem vet hur lång tid det tar. "Ring till dom och säg att ni kan komma med kort varsel så kanske ni kan få komma vid avbokning". Jajo.

Tär ju fruktansvärt på en själv också att se smärtan, hopplösheten och otröstlig sambo, men också stressen och att hela båda våra liv med hus, bestyr, hundar och allt annat faller på mig i princip och det är bara tur att jag har ett väldigt flexibelt jobb. Det är inte mig det är synd om, men det är utmattande lik förbannat och det kändes som att jag behövde skriva av mig kanske.

Har börjat försöka hitta privat vårdgivare och se om vi helt enkelt får ta den ekonomiska smällen själva, om det finns tider att få. Riskerar att få åka rätt långt dock och det är inte bara heller.

Vet inte vad man ska hitta på längre. Jag vet inte hur man ska lyckas få vård i den här stan, eller det här landet. Sambon har diskbråck som pressar mot nerver och har haft det nu sen september och det blir bara värre och ingen hjälp tycks gå att få. Kan inte gå, kan inte sitta, kan inte ligga, kan liksom inte leva drägligt alls utan konstant smärta. Kan inte kissa utan smärta, men inte nog illa för att vara akut. Har träffat sjukgymnaster via både primärvård och företagshälsovård, massage. Varit på akuten. Ingen kan göra något för det måste gå via vårdcentral > röntgen > ortoped. Dom kan bara konstatera felet och försöka (men misslyckas) smärtlindra. Senaste sjukgymnasten sa att det är väldigt oroväckande och borde ses över akut, men kunde själv inte skriva nån remiss.

Bortsett från akuten så var första faktiska läkarbesöket idag med väldigt osympatisk läkare som inte ens undersökte, men åtminstone skickade remiss till röntgen. "Det är såhär politikerna har ställt till det" var hans tröstande ord. Må vara sant men föga hjälpsamt. Väntetider på ryggoperation i länet är över tre år, och att ens behöva vänta i tre månader för att försöka åberopa vårdgarantin känns outhärdligt. Tydligen så innefattas heller inte röntgen där så vem vet hur lång tid det tar. "Ring till dom och säg att ni kan komma med kort varsel så kanske ni kan få komma vid avbokning". Jajo.

Tär ju fruktansvärt på en själv också att se smärtan, hopplösheten och otröstlig sambo, men också stressen och att hela båda våra liv med hus, bestyr, hundar och allt annat faller på mig i princip och det är bara tur att jag har ett väldigt flexibelt jobb. Det är inte mig det är synd om, men det är utmattande lik förbannat och det kändes som att jag behövde skriva av mig kanske.

Har börjat försöka hitta privat vårdgivare och se om vi helt enkelt får ta den ekonomiska smällen själva, om det finns tider att få. Riskerar att få åka rätt långt dock och det är inte bara heller.