Fredag morgon:
Det är knappt så jag vet var jag ska börja faktiskt, men gårdagen var hur coolt som helst. Eftersom det är ett väldigt intensivt schema ska jag försöka göra en slags sammanfattning nu, och sen fylla ut lite senare under dagen med fler bilder. Intel tillhandahåller nämligen lite b-roll, även om vi inte får fota.
Turen inleddes med en presentation i typ en aula, där det utöver ett förinspelat meddelande från VD:n Pat Gelsinger även berättades mer om Intels bakgrund i Malaysia och grundandet av de första anläggningarna för drygt 50 år sedan.
Här gick det bra att fota och de berättade bland annat att det här är första gången de bjuder in media till att besöka fabrikerna i Malaysia. Det finns anställda som jobbat 40 år på Intel, men ändå aldrig får möjlighet att se vad vi fick se igår, vilket definitivt får en att känna sig väldigt lyckligt lottad.
Så vad är det som faktiskt sker hos Intel i Malaysia?
Anläggningarna i Malaysia ägnar sig åt en hel del olika saker, men fokus är vad som kallas paketering. Det är processen som involverar att dela upp en wafer till vad vi känner igen som en färdig processor. Mer om det lite senare.
Paketering är dock inte det enda de gör – de sysslar även mycket med vad som kallas validering. Det var det första vi fick veta mer om, eftersom rundturens första anhalt var ett av de labb där olika typer av valideringsprocessen sker.
Innan vi klev in fick vi lämna allt vad elektronik heter, eftersom det inte var tillåtet med någon slags inspelning eller fotande. Sedan var det besök på flera olika stationer, där Intel enkelt beskriver testar processorerna enligt en mängd olika scenarion för att se att de uppfyller specifikationerna och beter sig som de ska. Det inkluderar bland annat att de når korrekta spänningsnivåer, TDP, att de klarar vissa temperaturer och en mängd liknande parametrar.
De testar även processorer tillsammans med andra komponenter, tillbehör och operativsystem för att upptäcka och åtgärda buggar och se till att produkterna fungerar med allt en användare kan tänkas behöva – från grafikkort till möss. I arsenalen av verktyg finns allt från egenutvecklade testverktyg, där det kan vara så mycket som ett särskilt testprogram för varje SKU, till vanliga kommersiella testsviter som de vi använder här på SweClockers.
Efter det var det en kortare paus för lunch, innan det var dags för att besöka den del där den berömda paketeringen sker. Här fick man inte ta några anteckningar och det var full bunny suit som gällde. Jag fick hjälp av en väldigt snäll Intel-anställd som hjälpte mig att trä på alla delar av outfiten. Först är det hårnät och vanliga blå skoskydd, följt av en huva, overall och långa ”tofflor”. Sist men inte minst följer skyddsglasögon över mina vanliga glasögon. Under utstyrseln får vi en liten hörlur för att höra vår guide ordentligt.
Näst passerar vi genom en slags sluss, som om jag förstod det rätt handlade om skydd mot statisk elektricitet (ESD), men just där råkade kabeln till min hörlur halka ur lite och jag missade halva förklaringen.
Väl inne promenerar vi som en grupp astronauter mot den första anhalten. Här får de in rullar med färdiga dies, som nästan påminner lite om negativ. Fabriken är helt ”papperslös” och all information visas istället på skärmar, många e-ink-varianter, som guiden berättar är anslutna mot trådlöst nätverk. Via det kan de dels se hur länge en bur med sådana rullar stått där och se var den befinner sig med hjälp av GPS.
Den första processen är att montera de glänsande brickorna på ett substrat, den berömda ”stora gröna brickan”. Allt det sker i maskiner på löpande band, där rullarna matar in dem.
Först värms komponenterna upp för att eliminera eventuell fukt. De vill nämligen att det ska vara helt torrt, för monteringen sker bland annat med epoxy, där man vill undvika bubblor eller ojämnheter. I samband med det värms de upp och pressas mot substratet, för att själva kretsen inte ska bli böjd eller skev.
Efter det leds de vidare till en annan maskin. När substrat och die sitter ihop är det nämligen dags för värmespridaren (IHS), det vill säga ”locket” på processorn. Först appliceras antingen en slags kylpasta, eller så löds det fast i form av metallbricka, beroende på vilken processormodell det gäller.
Det appliceras också strängar av lim runt kanterna, innan själva värmespridaren pressas fast och härdar mot substratet. Själva värmespridaren, som flera säkert redan vet, är en bricka i koppar som är pläterad med nickel nästan hela vägen. Precis över processorernas dies är ofta en ruta av guldplätering istället.
Allt sker fortfarande på löpande band och maskinerna har små fönster man kan se in genom för att bevittna processen, samtidigt som guiden eller olika ansvariga vid stationerna berättar om hur det går till.
Fabriken är stor, och totalt innebär turen en promenad på nästan två kilometer. Under tiden plockar de även fram flera olika demonstrationsexemplar av processorerna och hur de ser ut innan varje steg, där vi får möjlighet att titta, känna och klämma. Är ganska säker på att Intels fotografer lyckades få en bild där jag står med enorma ”Ponte Vecchio”-kretsen i händerna och beundrar den guldglittrande kretsen som Gollum i Sagan om Ringen. Det är sannolikt att vi aldrig ser skymten av de bilderna, men någonstans bland Intels många dokument finns många bilder på mig där jag troligen ser spritt språngande galen ut.
Efter det promenerar vi vidare till en annan sektion där de stresstestar de färdiga processorerna. Där avgörs bland annat om det blir exempelvis en i9-modell eller i5-modell, och de utsätts för tester som ska simulera ”riktiga” användarscenarion. Genom det sorteras eventuella defekta exemplar bort. Processorerna inspekteras även visuellt och exemplar med kosmetiska fel rensas bort.
Efter det bjuds på överraskning i form av fotosession vi faktiskt ska få bilderna från, men i skrivande stund har jag inte fått dem, så det får bli en senare uppdatering. Sedan är det dags att kliva ur dräkten, som vid det här laget är ganska svettig, för att byta om till en enklare labbrock.
Den allra sista anhalten för dagen är nämligen ett failure analysis lab där de ännu mer ingående granskar processorer. Vid det laget var jag lite mosig i huvudet och mitt minnes förmåga att lagra fler intryck börjar svika mig lite, men de använder bland annat IR-kameror för att granska närmare.
Det här blev lite längre än vad jag tänkte mig. Nu sitter jag med dagens frukost, där grön juice fick sällskap av en grön typ sockerkaka (världens hälsosammaste frukost, jag vet) och en ”steamed bun”. Snart ska jag borda buss mot det sista äventyret för resan, vilket är en fabrik belägen på fastlandet.
Till dess bjuder jag på lite blandade bilder från promenaden hem från middagsstället igår, där jag passade på att känna mig som en helt vanlig turist en liten stund
