Relationsproblem bonusfamilj

Jag och min fru har ett gemensamt barn (1,5 år) och hon har två sedan tidigare, 9 och 11 år.

Min första spontana tanke är att ni verkar fokusera rätt mkt på "mina" och "dina". Jag hade aldrig köpt en sån dyr/"orättvis" sak till "mina" barn och sen struntat i "hennes".

Jag tycker man ska försöka behandla alla som att dom är gemensamma, för bor ni i samma hushåll så är det ju på ett sätt gemensamt. Tycker inte man ska singla ut sådär för självklart blir det orättvist då.

Sen att du köper en lur till dig har väl ingenting med saken att göra. Ni är ju vuxna och köper det ni vill till er själva.

This ^ Skillsmässobarn som suttit i sitsen som barn, där mamma och hennes sambo var mycket nogranna med att dela upp vad som var vårat och vad som var deras. Inte spec kul, då det mer kändes som två familjer som bodde tillsammans än en gemensam familj.

Är det här värt det? Din energi. Sambon ska ju vara din bästa vän. Närmaste kamrat. Inte en Ex-klassad bulkvara som spontantänder.

Sök hjälp. Sök tillsammans hjälp. Var förlåtande och förstående och inte tvärtom.

Det är inge bra och visa någon sån där sorts orättvisa bland barn. Man kan vara rimlig beroende på deras ålder vad man ger. Men man kan ju inte framför näsan ge en gamingburk för 20k åt sitt egna och ett par raggsockor åt sina plusvänner.

Köp vilken jäkla telefon du vill. Så länge du kan bidra med tak och mat över bordet och i övrigt gör rätt för dig.
Fast att dagens telefoner av klass är orimlig dyra. Aja, de håller ju något år iaf i brist på utveckling(min upplevelse).

har du funderat på att installera Tinder på din nya iphone 13?

Bonusfamiljer blir det sällan rättvist i, det är bara att lägga ned. Ett barn har ofta fler/rikare/givmildare släktingar än de andra barnet och det är svårt att komma ifrån. Ena barnet kanske har släktingar som tar med det på fler och finare utlandsresor etc. Andra barnet kanske har släktingar med hästar och de får följa med och rida etc. Den dagen barnen ska ärva något blir det samma sak, något barn kanske ärver ett landställe av någon släkting, det andra barnet ärver ingenting etc. Man kan dra det hur långt som helst.

Positivt är dock att barnen tidigt får lära sig att livet inte är rättvist, för det är det inte. Och vill man ha någonting i livet är det bäst att ställa in sig på att jobba hårt för det.

Sedan bara för att du har en iPhone 13 ska inte barnen ha det, är hon bäng i bollen? Barn ska vara glada om de har en mobil alls, gäller alla barn. Vill de ha en iPhone 13 kan de jobba ihop det själv med sommarjobb eller måla hus, går hur bra som helst.

En spontan tanke:
Bestäm en fast summa på vad julklapparna får kosta per barn och köp sedan det som passar bäst till vardera barn.
Känns som det lätt kan bli en ond spiral: Ditt barn fick ju en egen tv, då ska även mitt barn ha en ny egen tv gärna med en konsol till osv..

Har du ställt dig själv frågan:
Är vi en familj eller är vi "flera" familjer som bor ihop?

Jag kommer nog aldrig förstå varför folk lever tillsammans om de ska bråka. Bråk och gräl är för mig absoluta no-no. Då är det bara att sära på sig.

Låter dom det klokaste hon sagt utifrån infon i denna tråd att döma

Hur tänkte du nu? Det finns väl 101 potentiella skäl till att någon börjar bli förbannad på banala saker. Känns lite märkligt att slumpmässigt spekulera kring en av dem.

Det enda som framgår av ts inlägg är att paret inte kommunicerar väl.

Om du är lycklig så blir dina barn lyckliga.
Om du är deppig är risken att dina barn också blir deppiga.

Konstanta bråk inom familjen leder till konstant lidande för alla parter och barnen far också illa.

Been there twice. Left twice. Var dock I familjerådgivning första gången men... Är man med en person som lever för konflikt och vägrar använda sin hjärna så hjälper det inte mycket.

Jag slutar effektivt fungera om det är mer konflikt än lycka eller konstant sådan.

Bästa vore om man kunde leva separerat men träffas ofta hos varandra så får de leka med olika saker. Sedan när barnen är tillräckligt gamla då kan man flytta ihop på riktigt. Har testat på det där som barn och det var nog bland de bedrövligaste att vara del i. Det finns ingen enkel lösning. Det enda som hjälper om ni ska leva tillsammans är att du är din sambos barns bästa kompis och hon dina barns. Försöker ni vara föräldrar åt varandras barn kommer ni stå som medlare i en krigszon alternativt skapa krig mellan varandra.

Borde ärligt finnas körkort för att skaffa barn där man får lära sig vilka situationer som kan uppstå och hur man undviker dem.

Har också en bonusfamilj, där nya frugan barn hade tv på rummet innan vi flyttade ihop, löste det genom att vi tillsammans letade upp begagnade tv-apparater och alla har nu efter något år varsin äppelbox.
Just telefoner har de fått önska sig pengar till och sparat dem tills de hittar en begagnad att köpa, inget av barnen har fått något utan har fått köpa själva. Sen att man kan skjuta till lite pengar till de äldsta för att de ska få en bättre telefon än de yngre tycker jag är en självklarhet men man behöver inte säga det.
Vi hade väldigt många konflikter i början där vår uppfostran krockade, fick tipset att ta till familjebehandlingen men var väldigt obekväm med det först, men det visade sig vara en riktig hit. Vi har lärt oss med åren att tänka ungefär liladant, men visst händer det att vi bråkar men det är i princip alltid i stressade situationer. Har lärt mig att inte gå igång på småsaker som kommentarer av slaget TS tog upp i sitt första inlägg, det är okej att tycka annorlunda om småsaker.
Vi har inget gemensamt barn, vi tyckte att 3 barn vardera var tillräckligt redan, det blev några katter istället.

Kan verkligen rekommendera att ni pratar med någon ihop och är öppna och ödmjuka mot varandra, det är så lätt att fastna i en ond spiral av bagatellartade bråk och det tar så mycket tid och energi.

För vems skull är ni tillsammans egentligen? Det där att försöka rädda ett förhållande "för barnens skull" brukar ofta sluta i att barnen lider mest.

Spontant känns det som ni fokuserar för mycket på mina och dina, ni är en familj.

Får jag bara fråga: Hur fan orkar ni?

Känns som att det finns en hel del kommunikationsfärdigheter att jobba på från båda håll av din beskrivning.
Visst, man kan göra skillnad på "mina" och "dina" barn, men så länge alla bor under samma tak så kommer det att leda till friktion, både mellan föräldrarna och mellan barnen.
Lite komiskt att se någon anse att en egen tv åt ett barn är lyxkonsumtion medan densamme tänker köpa en telefon till sig själv för ett pris som utan större problem skulle kunna köpa en begagnad tv åt alla barn.
Att ha flera barn leder ofta till att det blir "orättvist" med julklappar, och den "orättvisan" ökar ju fler barn och mindre pengar man har. Då får man försöka lösa sådant på ett smidigt sätt, såsom att det inte blir några stora saker till jul, men lite större till födelsedagar, och att man då exempelvis slår fast att när man fyller X, då får man en tv, och när man fyller Y får man en cykel, och så vidare.

Det är mina första tankar i vart fall, och jag förstår att det säkerligen ligger mer än bara just de här exemplen bakom det hela.

Vill du försöka lappa ihop förhållandet, börja med att vara ett gott exempel - sätt barnen i främsta rummet, var övertydlig i kommunikationen gällande vad du tänker göra (hon kan inte läsa dina tankar) och varför.
Prata även med varandra, inte bara till varandra, initialt gärna under lugna förhållanden för att reda ut var ni står, vad som felas, och vart ni vill framöver. Ta en weekend (eller för all del bara en kväll/natt) för er själva om möjligt, utan barn, och se framför allt till att lyssna. Det viktiga är inte att du får ditt sagt, det viktiga är att den andre blir hörd. Måhända kan det vara på sin plats att söka yrkeskunnig hjälp i det hela.

Visst, kanske är den enda vägen att gå att ni separerar (tillfälligt eller permanent), men ärligt talat låter det inte som att ert förhållande är bortom all räddning, under förutsättning att ni båda kan lägga fokus på att agera som vuxna människor med (en jäkla massa) barn tillsammans och lägga egot åt sidan ett tag.

Du frågar om du ska köpa ditten eller datten till x eller y.. Ert problem handlar inte om vem som får vad, ni har ju inget samförstånd varken om hur era familjer eller ens ni själva ska fungera ihop. Kan ni inte komma överens om dom mest banala sakerna så är det bara att boka rådgivning asap, eller lägga ner.
Och tro inte för en sekund att det är din sambo som ensamt är problemet här.