Det finns ganska bra förklaringar till de flesta av de punkterna du har tagit upp. Men det gäller även för ganska så vanliga datoranvändare. All ny teknik behöver en mognadsfas för att bli användbar på riktigt... och en del saker mognar aldrig utan blir bortglömd för i stort sett alla utom några med väldigt specifika behov. Senaste åren skulle jag säga att behoven för just spelande har varit extremt drivande i utveckling av bland annat grafikkort och till viss del även CPUer.
I windows barndom, dvs tidigt 90-tal fram till 1995 så var majoriteten av alla större spel utvecklade för att köras i DOS. Endast ett fåtal större spel gjordes så de fungerade i Windows 3.x. Det var inte förrän DirectX började bli någorlunda moget som utveckligen av windowsbaserade spel kom igång eftersom det var då som det fanns vettigt mjukvarustöd och APIer.
Impementeringen av USB var i början ganska dålig och krävde en hel del resurser. Därav ganska långsam övergång till USB-anslutna tillbehör... och en del (jag inräknat) sitter fortfarande med PS/2-anslutna tangentbord.
När Pentium Pro var ny så var den dyr, snuskigt dyr och dessutom långsammare på 16-bitars kod. Därav blev Pentium Pro aldrig en CPU som var vanligt förekommande hos "vanligt folk" utan det var främst de som behövde dem och visste att de behövde en Pentium Pro som var målgruppen. Sen kom Pentium II relativt snart efter och då var även mjukvara mer inriktad mot 32-bitars kod och därmed var övergången fullt naturlig.
Gott om minne har jag aldrig sett några argument mot för folk som använder datorn främst för spel. Det finns en del nu ganska smala nischer där enorma mängder minne är att föredra, men det är något som hela tiden har rört ett fåtal användare.
När platta skärmar började bli någorlunda billiga och populära var de fortfarande förhållandevis långsamma. Responstider var inte prioriterat och i många fall var det max 60hz uppdateringsfrekvens. Motsvarande bra CRT-skärmar gjorde ofta över 120hz i de upplösningar som var aktuella för spel då... och det var relativt ofta man fick sänka upplösningen rejält för att få vettiga framrates. Och som alla minns, plattskärmar är ofta ganska dåliga på att skala om, speciellt när det är mellan olika bildförhållanden. När det sen började dyka upp snabba och någorlunda bra 120 och 144hz-skärmar så föll CRT-skärmarna i glömska ganska fort.
Trådlöst ljud är fortfarande i många fall för långsamt och dåligt. Att köra ljudet över annat än kabel är i många (alla?) fall en fråga om bekvämlighet och inte något som är nödvändigt.
Tittar man på hur tangentbordsvanorna bland datoranvändare har sett ut så var det till en början bra tangentbord som IBM model M och tangentbord byggda kring Cherrys MX-switchar eller Alphs. Sen gick det brant utför och i stort sett vilket skräp som helst kunde säljas för i stort sett inga pengar alls. Nån gång för kanske 15 år sedan så började kvalitetstangentborden komma tillbaka igen och det har fortsatt sen dess. Ser detta som ett sundhetstecken att de flesta inte nöjer sig med dåliga tangentbord med kass ergonomi och känsla. Detta är dessutom minst lika viktigt för de som skriver stora mängder både på jobbet och på fritiden.
Spel har generellt sett varit ganska dåliga på att utnyttja många kärnor. Dock har det av framtidssäkerhetsskäl många gånger visat sig att det varit bättre att hoppa upp i alla fall ett snäpp vad det gäller antalet kärnor och trådar... så främst är det de som haft en begränsad budget som köpt en då tillräckligt kraftfull cpu men som kanske inte har hängt med lika länge som det dyrare alternativet. Idag ser man ju många med lite större budget som köper nånstans mellan 8 och 16 kärnor enbart för att spela på datorn... eller som i mitt fall, spela Excel och slösurfa på 12 kärnor
