Hur håller du din mentala hälsa sund under Corona-tider?

Jobbar som vanligt (el-montör) så min mentala hälsa är som vanligt, vad nu vanligt är för en som är bipolär!

Eftersom jag har ett jobb där vi inte kan jobba hemifrån samt anses som samhällsviktiga så rullar det på som vanligt förutom att vi har en massa extra jobb så den sociala biten är att vi nästan träffas mer än vanligt på jobbet.

Dagliga standups på runt 15 min och sedan mycket Slack på det. Men jag saknar att umgås rent fysiskt, snart jobbat hemma i tre månader. Tycker dock det är väldigt skönt att slippa lägga 2h på pendling varje dag, får mycket tid över.

Är noga med rutiner. Sover alltid samma tid, tar kaffe och promenader etc. Jag tenderar att jobba för mycket då jag tröttnat på andra fritidsintressen. Familjen träffar jag som vanligt, ingen som är i riskgruppen och alla bor på landet ändå.

Mina närmsta kollegor och jag i arbetsgruppen har nästan alltid fullt upp, så tid för socialisering är svårt för ingen känner att det hinns med. Sen är de inte särskilt duktiga på att socialisera utanför sin väldigt snäva familjesfär ändå.

Med andra ord: det är nästan som vanligt. Man tar sig lite extra tid under telefonsamtal med andra kollegor, och personligen ser jag till att ringa familjemedlemmar eller ta en kort bensträckare när arbetsdagen tillåter.

Det nämndes lite tidigare och jag trycker på samma sak: det är folket som åmar sig över att "sitta i karantän" jag inte förstår mig på. Kanske om man slutar stirra på sina internationella bekantskaper via Facebook, eller blåögda fullblodsidioter på Instagram, kan man se att livet i Sverige fortfarande har hutlöst med valmöjligheter.

45minuter är väldigt liten pendeltid om man räknar med totala restiden. Ett bussbyte + liten promenad går snabbt upp i 15 minuter bara det. Själv har jag den dubbla restiden än du och tycker det är skönt att spara 3h restid varje dag.
Det enda är att företaget är väldigt mycket för att man ska vara på kontoret-

Ja jag vet att jag är lyckligt lottad vad gäller pendlingen, kör bil så det är ca 50m promenad mellan parkering och kontor. Men det är ändå 45 minuter som jag kan lägga på annat.

Mycket öl ute på en sjö i en båt med ett fiskespö i näven.

går dock tillbaka till normal skiftgång igen på måndag, var skönt sålänge det varade.

har inte träffat en person senaste halvåret utanför mitt arbete och det är så skönt man får liksom nog av idioter på jobbet.

På jobbet är det precis som vanligt och även om vi har möjlighet till distansarbete så tycker chefen vi ska vara på kontoret då vi tydligen jobbar bäst tillsammans. Var precis nere och handlade idag och det var trängsel som vanligt med hur mycket människor som helst överallt. Så nej, det är ingenting som är annorlunda jämfört med tidigare.

Jag tror att detta är en bra övning för alla. Att kunna jobba hemifrån på ett effektivt sätt gynnar både arbetsgivaren och de anställda om man sköter det snyggt.

För min del hade jag gärna sätt att fler arbetsgivare såg över denna möjlighet inom yrken där det passar.

Tanterna på coop står inte så nära i kön längre, annars är det ingen skillnad mot vanligt för min del

Vi kör dagliga incheckningsmöten via Teams. Lättsamma möten med god stämning (som alla andra möten också), snackas lite av varje av både jobb och annat. Men inte direkt något jag saknat om de hade varit mer sällan eller inte alls, finns tyvärr vissa personer som egentligen inte har något att säga men vill ta plats ändå.

De har väl kört någon digital AW i större sällskap, men inget jag deltagit i el har något direkt intresse för då man ju inte blir bjuden på någon mat och kan inte prata i mindre grupper.
Min tidigare (fått nya som är närmare nu) närmaste kollega har jag inte sett eller träffat sen i början av mars, vi jobbar på olika håll så det blir inte så ofta att träffas då det inte finns så stor orsak till det. Hörs däremot per telefon någon/några gånger i veckan.

Ev förändring för min del beror inte på något virus, snarare att jag fått flera nya kollegor som nu börjat komma in i arbetet ordentligt och faktiskt kan göra saker på plats så att jag slipper. Är själv ute mindre hos kunder nu på sistone då jag inte behöver det. Har i övrigt en del kontakt med andra kunder och kollegor via telefon el Teams.
Har gått från att vara ensam på plats med väldigt mycket jobb, till att bli mer av informell koordinator/arbetsledare och specialist med betydligt mindre att göra.
Helt ok som det är, enda är väl att det är något mer krävande att motivera tiden när man inte längre har de lättare sakerna att fylla ut med. Upplever att jag måste jobba mer och hårdare snarare än tvärt om när det är mindre att göra.

Jag åker till jobbet när jag ser att det är något just jag behöver göra på plats och även för att styra upp så att kollegorna gör det de ska. Kan välja själv när/om jag ska vara där eller inte. Har knappt 20 min från lägenheten till kontoret (total tid), om jag sen räknar med ombyte m m innan & efter så innebär det att jag sparar närmare 1 h per dag på att inte åka dit.

Fikapauser i den form att man träffas och sitter tillsammans har vi i princip aldrig haft här lokalt, dels har vi jobbat på olika håll och dels de gånger vi jobbat på samma ställe har vi haft kontakt tillräckligt för att inte behöva sitta och fika tillsammans. Tidsbestämda fikapauser, fysiska el digitala, skulle snarare vara ett hinder i arbetet.

Flera av kunderna/användarna har blivit närmare bekanta så vi hörs ibland per telefon och träffas när det är motiverbart, dvs när man kan säga att man är där för jobb. Tänkt träffas privat också, men inte blivit av (än).

Jag är mer så att jag är väldigt social på/i arbetet så det räcker, på fritiden vill och orkar jag knappt ha kontakt med någon. Har i princip daglig kontakt per telefon med föräldrarna och en kompis (mer för att han vill än jag), samt diskuterar via Telegram med en kusin. Träffar föräldrarna på annan ort några helger i månaden och vid de tillfällena blir det ibland även att träffa någon annan släkting.

Ingen skillnad mot tidigare, det mesta är precis som vanligt i allt. Upplever inte heller att jag varken har mer tid eller ork, men lider väl fortfarande lite av eftereffekterna av mycket hög belastning och att ha varit på gränsen till utmattningssyndrom.

Har svårt att förstå personer som mår dåligt av att inte ständigt få vara ute på t ex krogar/restauranger eller resor och som har svårt för att vara hemma där de inte får tiden att gå.

Sen finns det ju andra som lider av den sociala distanseringen trots att de inte annars heller har kontakt med någon, dvs de lider mer av att veta att de inte kan/bör ha kontakt än att de inte har det.

jag har ofta jobbat remote redan innan Corona, och jag å mina kollegor löser det med att vi bokar upp ett Skype/Teams möte för hela arbetsdagen, där i de mötet sitter vi hela dagen, vi lämnar de mötet för eventuella riktiga möten. men återansluter till dagens långmöte när vi är klara med de andra mötena. för att just kunna snacka skit, ställa frågor som man kommer på när man jobbar osv. som om man vore på ett vanligt kontor. så har vi gjort i flera år. då vi bor lite utspritt i landet å inte har ett riktigt kontor, vi ses när vi sammanstålar ute hos kunden där vi har vårtat projekt som vi arbetar med. Vi gör bara projekt jobb. ibland så är det en svensk kund, ibland är det utländs / internationell kund. så Teams är standard programmet som körs. har hänt ibland att när jag har tråkigt å långt å köra (ca 3-4 timmars bil resa) att jag kopplar upp mig på mötet i bilen å tjålar lite med kollegorna via mobilen.

så jag är super förberedd för Corona

"In a mad world, only the mad are sane." - Akira Kurosawa

Men du verkar ta det med en klackspark. Känner flera som är det. Undrar om det beror på mitt umgänge eller om det är väldigt vanligt? En av dem har en grov version av det. Känner du fler som är bipolära?

Jag känner en bipolär dam genom jobbet. Hon brukar kort säga "inte idag" då får man gott avlägsna sig. Hon använder sina maniska energi perioder till att skapa konst som hon säljer och tjänar rätt bra på. Hon har lärt sig hantera sin sjukdom helt OK. Ett stort steg var att inte försöka gömma den.
Hon klarar sig helt utan mediciner men så har det tagit henne 40+ år och flera turer på mental sjukhus. Så man kan hantera den men kräver ett starkt psyke.

Japp, min sambo är bipolär med, har själv blivit tvångsomhändertagen för det, brutalt uttryckt polisen bröt upp ytterdörren & under tvång transporterade mig till psyket!

Precis, kräver starkt psyke, äter själv lithium varenda dag samt måste ta en propavan & i bland även melatonin innan natten för att kunna sova överhuvudtaget.

Jag är korttidspermitterad, jobbar natt så 40% av 75% Så man e väldigt mycket hemma. Tränar varje dag " nästan alla dagar" :). Hade jag inte gjort det hade jag blivit tokig

Precis som min kollega, polisen och och hämtade henne till psyket då hennes sambo börja oroa sig för att hon skulle skada deras barn och han kände att han inte kunde hjälpa henne hur mycket han än försökte.
Viktigt att våga berätta det och inte skämmas vilket hon gjorde länge så ingen riktigt visste. När hon släppte på skammen och berättade var det mycket lättare för folk att förstå att idag så låter vi lena vara ifred och varför det var viktigt.
Hon gick länge på mediciner innan hon kände att hon ville försöka utan vilket fungerar bra eftersom hon nu själv kan tolka sin sjukdom utan och innan, men det går inte över en natt. Hon var 57år när hon med hjälp av läkare kunde sluta med medicinsk hjälp.
Hoppas du en dag kan kännas att sjukdommen är en styrka vilket hon idag känner, inte alltid såklart men oftast.
Hon har lärt sig hantera sina maniska perioder till att skapa konst saker och göra något bra med all energi.

Har jobbat i många år med Polen och Indien, visst finns det en del guldkorn men överlag är det precis som Baxtex säger, man får vad man betalar för.

Att det kan skötas enkelt hemifrån betyder ju inte att det är ett enkelt jobb, snarare tvärtom, stora krav på kompetens.