Jobb är jobb privat liv är privat liv, eller....?

Tyvärr går inte det med mitt jobb, hade gärna lämnat det när jag går men kan inte.

Håller med. Och folk som skriver att dom är ensamvargar är för det mesta förmågor som bara sitter framför datorn och spelar spel halva natten och inte lärt sig att umgås och ha trevligt. I stället blir dom folkskygga. Känner dessvärre alldeles för många av dessa typer och dom har alltid massa ursäkter.

Jobbat som IT konsult i mer än 20 år och för mig så är det superviktigt att jobba med människor som jag tycker om - som jag oxo vill vara kompis med. Inte ALLA förstås, men man väljer ut "sitt gäng" - o där går jag gärna på privata träffar, öl efter jobbet etc etc... ofta delar man ju massor va livs-saker, så som barn, familj, intressen, jobb etc etc - anser mig vara kompis med ett flertal som jag inte längre jobbar med.

Säkert stor skillnad beroende på vad man har för typ av jobb.....

// LZ

Jag anser mig inte folkskygg men för mig tar det ganska mycket energi att vara med andra människor (särskilt i större sällskap och i synnerhet när det är många som jag inte känner) och jag behöver vara ensam ibland för att må bra. Jag behöver även paus från familjen om det blir att vi umgås för mycket. Semester eller långhelger och liknande kan vara ganska påfrestande.

Om jag inte får vara för mig själv mår jag inte bra och drar mig undan "på riktigt" och då kanske man kan kalla det att jag är "folkskygg".
Jag har funderat en del över varför jag är som jag är och även om jag inte kommit fram till någon riktig slutsats så misstänker jag att jag kanske har någon lättare "störning" i/åt autism-spektrat. Flera andra saker än just ovanstående talar för att det skulle kunna vara så.
Det är inget som påverkar mig så mycket i vardagen men det tar, som sagt, mycket energi att vara med människor. Jag umgås gärna med andra men det behöver vara i mindre doser än för många andra som kanske snarare FÅR enegri av att umgås med andra människor.

Så jag tycker nog att du generaliserar lite väl grovt i ditt uttalande ovan.

Man måste inte umgås med någon utanför arbetet om man inte vill det, det är ett fritt val. Däremot bör man inse att det kan innebära att man inte skapar lika bra kontakt med sina kollegor vilket kan hämma ens karriär i framtiden. Man kan också framstå som en person som inte passar in med gruppen om man är den enda som inte går.

Jag själv gillar att umgås med mina kollegor så jag brukar hänga med på det mesta och träffar gamla kollegor ibland. Men det finns ju en balans där det inte kan bli för mycket då det kräver mycket energi för mig att umgås med andra. Oavsett tycker jag man bör gå på en del saker då det oftast gynnar ens karriär mycket då kontakter är viktigt.

Det är inte svart eller vitt i min mening. jobb relaterade fester och fikapauser är jag som privat med mina kompisar.
När själva arbetet startar så kör jag all in med jobb-personan.

Så gör jag, fungerar strålande.

Jag trivs med/på mitt jobb men på fritiden vill jag fokusera på annat. Jag ser inte något konstigt med det. Även om jag gillar mitt jobb så finns det andra saker som jag tycker är roligare och som jag hellre gör än jobbar. Då vill jag inte ha samtal eller svara på mail eller liknande som "stör". På samma sätt håller jag inte på med privata saker på jobbet eftersom de stör mitt arbete.
Rent krasst ser jag inte varför jag skulle jobba gratis på min fritid.

Fast en stor del av arbetet är socialt, det behöver inte vara så att man skapar bättre relationer om man går på event och fester. Att man känner att man vill slippa visar ju dock lite på att man kanske inte är den mest sociala.

När jag sa att det kan hämma karriären menar jag inte nödvändigtvis på nuvarande jobb utan mer, vem tror du en gammal kollega rekommenderar när en kontakt till honom frågar om han känner någon duktig inom ett visst fält? Är det någon han lärt känna extra väl eller den han känner ytligt?

Det man som arbetstagare säljer är ens tid så man bör vara mån om sitt varumärke och marknadsföra sig, kan man göra detta under arbetstid så visst, men för det mesta krävs lite mer avslappnat umgänge för att det skall gå.

EDIT: Sen kan man ju fråga sig vad för signaler man skickar om hur mycket man bryr sig om arbetet och arbetsplatsen när man inte ens kan offra några timmar per år på att gå på fest med företaget. Man framstår inte direkt som den som kommer ställa upp ifall arbetet kräver det.

Jag har så helt andra intressen än mina jobbarkompisar så det blir sällan jag hänger med på deras påhitt. Tex julkonsert med middag (vilket innebär fylla och och extremt jobbigt beteende på vissa), resa till Ullared.
Även på arbetstiden känner jag mig ibland utanför pga deras intressen som är partyljus och resor-snack.

Att byta arbetsplats är lönlöst. Jag jobbar som undersköterska där 99% är kvinnor och ingen har någonsin delat mina intressen. (vetenskap, teknik, forskning, psykologi). Har varit på kanske 4 olika arbetsplatser och ingen har varit annorlunda, alla liknar varann.
Jag har väl valt "fel yrke" men jag tycker om vårdar-yrket med dementa och det innebär att jag aldrig hittat en jobbarkompis som jag kan prata med/som är intressant.

Jag har svårt att stå ut att umgås med människor bara för att man borde. Jag går ju självklart på kick-offs etc men det är ganska plågsamt när man inte passar in.