Testpilot: Philips Evnia 34M2C8600 – en enastående och mångsidig bildskärm

Inledning

Philips är knappast en ny aktör när det kommer till bildskärmar, men i modern tid har de befunnit sig vid sidlinjen i stora delar av produktsegmenten – detta på en marknad där nya spelare kliver in med stort självförtroende. Jag tänker då på företag som MSI, Asus eller Corsair, som knappast har varit förknippade med bildskärmar eller bildteknik överhuvudtaget. I all fall inte på det sättet som Philips är.

I år råder Philips bot på detta genom att haka på trenden av undervarumärken och lanserar sitt nya varumärke Evnia. Enligt Philips själva ska detta vara ett varumärke inriktat mot PC-spelentusiaster men som inte är tänkt att apa efter rådande gamingtrender. Istället vill de skapa något nytt och unikt, utan att förlita sig på redan uttjatade designelement som lånas från snabba bilar, eller andra vanliga referenser.

Jag har testat en av deras toppmodeller, Philips Evnia 34M2C8600. Det här är en ultrabred 34-tumsskärm med en upplösning på 3 440 × 1 440 pixlar och en imponerande uppdateringshastighet på upp till 175 Hz. Skärmen har också en färgrymd på 99,3 procent DCI-P3, KVM-switch, USB Type-C med power delivery, samt Philips unika Ambiglow-teknik. Den stödjer adaptiv synkronisering – Freesync Premium Pro – men har ingen dedikerad G-Sync-modul men är G-sync kompatibel.

Men det är inte allt – jag har ännu mer att berätta, så häng med!

► Guide till modern skärmteknik med Thomas "Laxpudding" Ytterberg

Specifikationer

Formatet eller upplösningen är knappast några nyheter längre, då 34-tums ultrabreda skärmar nog får anses vara ett vanligt format bland PC-entusiaster. Det som är mindre vanligt är att skärmen är baserad på Samsung nya QD-OLED-teknik. "QD" står för Quantum Dot, som enklast beskrivs som kvantprickar eller nanokristaller. När dessa utsätts för ljus filtreras olika våglängder beroende på storleken på kvantprickarna. Detta leder i sin tur till bättre färgåtergivning, kontrast och ljusstyrka, i alla fall om man ska tro Samsung själva.

När det kommer till Philips Evnia 34M2C8600 visar den upp en imponerande teknisk specifikation, med 3 440 × 1 440 pixlar som kan uppdateras i upp till 175 Hz och en utlovad maximal fördröjning på 0,1 ms. Detta kan ske både över Displayport 1.4 och via USB Type-C i alt. DP-läge. Det finns även HDMI men där får vi nöja oss med enbart version 2.0, vilket många konsolspelare bland oss troligen är mindre glada över, eftersom det innebär att Playstation 5 eller Xbox Series X inte kan köras i 120 Hz-läge med denna skärm.

Philips utlovar imponerande specifikationer också när det kommer till färgrymden: Det är dels 100 procent av sRGB och ett dedikerat sRGB-läge som går att ställa in i OSD. Dels 99 procent DCI-P3-täckning, som är väldigt imponerande det också. Det här är inte bara en utmärkt spelskärm utan kan också återge HDR-innehåll på ett källkorrekt sätt, men det är även en skärm som är utmärkt till att jobba med bildhantering – såväl rörlig som stilla sådan.

I övrigt är specifikationerna mycket intressanta med strömförsörjning via USB Type-C i upp till 90 watt, vilket är mycket välkommet och kombinationen med en KVM-switch gör att Evnia 34M2C8600 kan fungera i dubbelfunktion både till en speldator samt en bärbar arbetsdator, utan att behöva krångla med kabeldragning och annat: Plugga in och kör helt enkelt, sedan kan skärmen sköta resten.

Design och funktion

Philips talade om sitt designspråk i och med lanseringen av Evnia-serien. En sak de tog fasta på var att de ville introducera ett spelinriktat undervarumärke som stod för modern och vuxen design. Många spelvarumärken idag kan vara oerhört pubertala i sitt formspråk, men testmodellen lever upp till vad Philips pratat om, enligt mig.

Stora delar av skärmen, främst baksidan, består av en vit plast. Undantag gäller för ramen som löper längst nedre framsidan och är silverfärgad, dock också i plast. Där återfinns även en ganska stor ström-LED, logotyp och varumärkestext. Tyvärr upplevs denna plast som ofantligt ihålig och just plastig.

Baksidan pryds dessutom av ett antal väldigt synliga LED-lampor som är kopplade till Ambilight-funktionen, samt en slags fyrkantsdesign som jag personligen inte alls är särskilt förtjust i.

För att hålla uppe hela härligheten har Philips designat ett mycket intressant stativ som till skillnad från resten av bildskärmen är gjort i metall, vilket gör att det är mycket stabilt på skrivbordet. Det går att göra de allra flesta inställingar, såsom höjd- och sidojusteringar, samt luta skärmen framåt och bakåt. Det går däremot inte att ställa skärmen i stående läge, 90-graders rotation, vilket är ganska logiskt då jag gissar på att antalet personer som har behov av en välvd ultrabred i ståendeläge är nära noll.

På det stora hela så tycker jag formspråket på Philips Evnia 34M2C8600 är en frisk fläkt bland en uppsjö av svarta, sportbilsinspirerade bildskärmar i entusiastsegmentet. Tyvärr är testmodellen främst tilltalande på lite lätt avstånd. Går man för nära och framförallt när man hanterar den, upplevs den väldigt snabbt som mycket billig i sin finish – vilket prislappen knappast gör gällande. Philips har uppenbarligen främst fokuserat på kvaliteten på just bildskärmen och inte chassit.

Kontakter finns det så det räcker och blir över: Displayport 1.4 såklart, och två stycken HDMI-kontakter. Tyvärr har dessa enbart stöd för HDMI 2.0 vilket innebär en maximal frekvens på 100 Hz. I sin tur innebär det att konsolspelande i 120 Hz är uteslutet, en klar miss av Philips. Däremot är USB Type-C med power delivery varmt välkommet, plus att kontakten klarar av originalupplösningen ända upp till 175 Hz.

Det finns ju ett antal sätt att koppla in sig på testmodellen. Förutom Displayport samt de två HDMI-kontakterna finns även USB Type-C – mycket användbart för den som jobbar hemma då och då. Dels kan man som bilden ovan visar, köra bild-i-bild med en liten extra ruta som går att justera i storlek, eller dela skärmen på mitten. Den inbyggda KVM-switchen gör detta till en rätt trevlig erfarenhet eftersom det går att använda samma tangentbord och mus för att styra båda källorna.

On-screen display (OSD)

När det kommer till OSD är det en joystick-variant i nedre högerkant på baksidan som styr alla funktioner. Tyvärr är den inte direkt intuitiv och kräver lite träning för att få till det rätt. Jag förstår inte varför tillverkarna ska designa så onödigt komplicerade styrsystem till sina skärmar?

Det finns en uppsjö av förinställingslägen och det mesta går att ställa in, som ljusstyrka och kontrast, men även färgtemperatur och gamma. Tyvärr går det inte att finjustera röd, grön och blå vilket gör att man blir mer beroende av kalibrering via mjukvara än att kunna finjustera hårdvaran. Det finns ett dedikerat sRGB-läge som är mycket välkommet, tyvärr har det visat sig att vitpunkten inte är helt rätt, vilket jag går in på mer i detalj nedan.

Det finns en del spelinriktade funktioner som hårkors, Dynamic Darkboost som ökar upp de mörka scenerna för att bättre utröna vad som händer i mörker, samt en hel del annat rätt ointressant. Det går att göra lite justeringar för Ambiglow-funktionen, som att låta den styras av innehållet på skärmen, ljudet eller en uppsjö av andra inställningar. Kul gimmick.

Detta är en OLED-panel vilket också innebär risker för inbränning. Philips har ett antal funktioner för att motverka detta, bland annat skärmsläckare och så kallad Pixel Orbiting eller pixelförskjutning, som förflyttar pixlarna horisontellt eller vertikalt för att inte samma pixel skall vara statisk för länge, detta kan märkas som en väldigt subtil liten skiftning av hela skärmbilden. Jag noterade en gång att detta hände under flera veckors användning.

Pixel refresh är en slags städningsfunktion som släcker ned hela panelen och gör sitt. Denna funktionen poppar upp med jämna mellanrum, efter 4 timmar, och sedan varannan timme till dess att den tvingar igenom en funktionen om man inte gjort det på 14 timmar. Detta kan uppfattas som rätt störande då det tvingar dig till en paus, eftersom skärmen släcks ned under tiden.

Modellen har även en inbyggd fläkt för att kyla panelen. Det går att styra den på Auto, tyst eller helt avstängd. Eftersom jag aldrig noterat något fläktljud lät jag den vara på Auto – även om nyfikenheten får mig att undra vad som händer om man stänger av den.

Bildegenskaper

Jag har använt mig av min Datacolor Spyderx Colorimeter samt mjukvaran Displaycal 3.8.9.3 för de mätningar av panelens förmåga, som ni kan se nedan.

Även om min Colorimeter inte riktigt registrerar de utlovade 99 procenten av DCI-P3-täckning är 98 procent gott nog. I övrigt är det ett imponerande färgomfång som denna bildskärmen klarar av att visa. 94,2% av Adobe RGB är även det väldigt imponerande. Denna skärm är helt enkelt en färgsprakande upplevelse, och är bland det bästa jag upplevt. Samsungs QD-OLED-teknik är mycket imponerande.

Det finns ett inbyggt sRGB-läge och Philips kalibrerar skärmen från fabrik, det följer till och med ett litet pappersintyg på detta. När jag mäter färgkorrektheten gör modellen bra ifrån sig, och i snitt får den godkänt men där finns nyanser som avviker vilket gör att vitpunkten inte hamnar rätt samt att det finns en rödton med rejält mycket avvikelse.

Kalibrerat presterar Philips Evnia 34M2C8600 utomordentligt bra och denna skärmen går utmärkt att använda till bildproduktion, om det skulle vara aktuellt. Man kan också vara säker på att spel och film är artistiskt korrekt representerat.

Uppmätt ljusstyrka, 25 procent fönsterstorlek

I SDR, alltså icke HDR-läge, kan Philips Evnia 34M2C8600 nå riktigt respektabla nivåer när det kommer till ljusstyrkan. De påstådda 250 cd/m² uppnås som utlovat och som med OLED-tekniken i stort är svärtan totalt och det resulterar då i en omöjlig uppgift för min colorimeter att kunna räkna ut något kontrastförhållande vilket resulterar i oändligheten.

Ljusstyrka, vid olika fönsterstorlek

Testskärmen verkar inte ha någon Automatic Brighness Limiter (ABL) i SDR-läge vilket innebär att den maximala ljusstyrkan om runt 250 cd/m² uppnås oavsett hur stor del av skärmytan som är upplyst. Detta kan ju förklara den inbyggda fläkten, om inget annat. Den är märkbart ljusstarkare än tidigare modeller jag testat som bygger på LG OLED-teknik.

HDR

I sitt HDR-läge så ska modellen klara av ända upp till 1 000 cd/m², men tyvärr är det inget som jag har någon utrustning till att testa. Om dess tekniksyskon är något att gå efter gissar jag på att även Philips Evnia 34M2C8600 klarar av detta vid en Average Picture Level (APL) på cirka 3 procent, sedan sjunker det rätt stadigt i samband med att APL ökar. Vid 10 procent APL hamnar den enligt uppgift på cirka 450 cd/m².

► Jag rekommenderar att ni går in och kikar på denna länk om ni vill veta mer om hur en snarlik panel beter sig i HDR när det kommer till ljusstyrkan.

HDR-upplevelsen är utmärkt, och till skillnad från WOLED-paneler från LG som jag testat tidigare tycker jag att Samsungs QD-OLED upplevs ljusstarkare i ljusa scener överlag, och både film samt spelande är en fröjd på den här panelen. För mig är HDR som bäst när den levererar en djup svärta i kombination med tillräckligt ljusstarka toppar. OLED-tekniken är helt enkelt fullständigt överlägsen på den fronten, vilket också gör Philips Evnia 34M2C8600 imponerande bra att konsumera HDR-material med.

Allting är inte ros, där finns en del ris att ha i åtanke. Samsungs QD-OLED-teknik verkar sakna polariseringsskikt likt det som finns i LGs WOLED. Detta gör att om du sitter i en ljusstark miljö kan svärtan tyvärr uppfattas som rätt grå, inte olikt hur en IPS kan uppfattas. Det är för att panelen reflekterar mycket ljus, och lösningen på detta är att se till att mörklägga runt sig om man vill få fram den där allra djupaste svärtan.

Ytterligare ett potentiellt smolk i glädjebägaren är subpixelstrukturen med tekniken. Samsungs iteration av OLED skiljer sig från konkurrenten LG så till vida att Samsung inte använder sig av fyra subpixlar, utan enbart tre, likt LCD-tekniken. Dock så ligger subpixlarna inte arrangerade på rad efter varandra, vilket är vanligast i LCD, utan de ligger i en triangulär utformning som avviker från normen.

Anledningen till att detta är av intresse är för att det innebär att linjer, text och andra tunna och smala objekt ibland inte ter sig riktigt lika för den som är van vid LCD-tekniken. Personligen upptäckte jag ganska snabbt att något är annorlunda då svart text mot vit bakgrund kan man visa en gloria-effekt, lite åt det rödrosa hållet. Detta går att förbättra via Windows Cleartype. Beroende på hur man ser på den funktionen finns det mjukvarulösningar för att förbättra men inte helt ta bort effekten.

Spelegenskaper

Bildskärmen är en fröjd att spela på. Punkt slut. Färgåtergivningen är superb, enastående kontrast och ljusförhållanden, fantastisk HDR-upplevelse och till råga på allt är uppdateringshastigheten blixtrande snabb.

UFO-testet visar inte på en tillstymmelse till eftersläp. Allting är så skarpt det bara kan bli. Det finns ingen Black Frame Insertion-teknik (BFI) men det är inte heller nödvändigt eftersom panelen är så snabb. Problemet som kan uppstå är att inte resten av hårdvaran är snabb nog för att nå upp till maximal 175 bildrutor per sekund.

Jag ska erkänna att jag är svag för ultrabreda skärmar och tycker att de är klart överlägsna att spela på. Philips Envia 34M2C8600 är inget undantag, och med dess 1 800R-krökning ger det en bra upplevelse utan att för den delen inte fungera till mer produktionsintriktade ändamål, som bildhantering eller liknande.

Jag har testat många av mina favoritspel, som Doom Eternal på bilden ovan. När hårdvaran tillåter är spelupplevelsen på denna modell helt världsklass. Pixelresponsen är omedelbar, inga som helst eftersläp, smetningar eller andra bieffekter existerar och uppdateringsfrekvensen ger ett mycket tillfredsställande flyt i alla rörelser. Den färgkorrekta och kontrastrika bilden är iögonfallande och lägger vi därtill en bra HDR-implementation i spelet, såsom för Doom Eternal, är upplevelsen nästan religiös.

Den här bildskärmen kräver dock sin dator – 3 440 × 1 440 pixlar är inte 4K-härad, men en bra bit på vägen och för att kunna uppleva det där flytet och smidiga rörelserna så erfordras det ordentligt med krut i burken. Mitt Geforce RTX 3080 Ti må vara vattenkylt och överklockat, men det har fått svettas rejält de här veckorna och många spel är för krävande för att alltid ligga på 175 FPS – om inte de flesta.

Slutsats

Om du letar efter den ultimata, ultrabreda spelskärmen som inte kostar skjortan kan du sluta leta. Philips har omsorgsfullt tagit vara på Samsungs senaste 34-tums QD-OLED-panel som tidigare enbart funnits att tillgå hos kusinen Alienware AW3423DW.

Med en återhållsam krökning på 1 800R och imponerande specifikationer är Philips Evnia 34M2C8600 så nära en fullträff som det går att komma. Den är snabb, färgsprakande och har den där sinneskittlande kontrasten som bara OLED-klarar av, särskilt i sitt HDR-läge. Pixelresponsen är raketsnabb och det kombinerat med en uppdateringsfrekvens på 175 Hz gör att spel, särskilt FPS-spel, ger ett oerhört flyt i rörelser samtidigt som det är knivskarpt.

HDR är en ren fröjd och spel som Doom Eternal som har en bra HDR-implementation, ger en helt ny upplevelse med skärmen. Samsungs QD-OLED är klart ljusstarkare än LG:s WOLED och detta är nästa nivå inom OLED på den fronten. Philips Evnia 34M2C8600 lider inte alls av att den skulle uppfattas som ljussvag. De 250 cd/m² den mäktar med räcker gott och väl även i väldigt ljusstarka miljöer.

Smakar det så kostar det. Philips begär vid publicering av denna artikel 14 500 kronor, vilket är mycket pengar på en 34-tums ultrabred bildskärm, med tanke på hur många billiga alternativ det finns i kategorin. Philips Evnia 34M2C8600 befinner sig dock i en helt annan liga än majoriteten av den nuvarande konkurrensen. De enda modellerna som ligger i närheten av bildkvalitet och upplevelse är dess syskon Alienware AW3423DW samt MSI MEG 342C. Frågan kring om Philips iteration är ett bättre köp eller inte handlar om de funktioner som avviker mellan modellerna, designerna, samt pris.

Bortsett från ett något plastigt chassi är Philips Evnia 34M2C8600 en kompromisslös produkt som jag kan rekommendera starkt till den som endast nöjer sig med det bästa som marknaden har att erbjuda. Nu måste jag bara förlika mig med att gå tillbaka till min gamla VA-baserade 34-tummare, vilket är lite som att sätta sig i sin gamla Volvo efter att ha kört Ferrari i ett par veckor.

Fördelar

• Enastående färgåtergivning, 168 procent av sRGB och 98 procent DCI-P3

• Fabrikskalibrerad med dedikerat sRGB-läge

• Snabb panel och icke-existerande eftersläp

• USB Type-C med power delivery (90 W) samt alt. DP

Neutralt

• Ovanlig subpixelstruktur påverkar textupplevelsen

• Ingen röd-, grön- eller blå-justering i OSD

Nackdelar

• HDMI 2.0

• Risken för inbränning

• Plastigt chassi

Pris vid publicering: Cirka 15 000 kronor