Skrivet av Eazy:
Det du har liknar mest depression och mot det finns det egentligen ingen medicinering som enligt mina erfarenheter hjälper. Tro mig, jag har käkat piller i 10 år. De enda piller som skulle hjälpa dig är piller som du kommer känna dig påverkad av och de kommer bara hjälpa för stunden. Du kommer till slut skapa en vana till sådana mediciner att du behöver ta dem får att komma upp till den nivån av känslor du känner idag. De sluta helt enkelt att hjälpa. Så jag ber dig att inte ta mediciner! Du måste ta reda på vad det är som är problemet i ditt liv. Är det jobbet, relationer eller annat.
För min del har jag GAD plus depression och jag är en spillra från mitt forna jag, och jag skyller mes det på alla mediciner jag har varit försöksperson att få. Det jag hade behövt var att få bli sjukskriven i några månader utan medicin. Jag har prövat säkert 30 olika mediciner (ingen överdrift) och ingen medicin har hjälpt i långa loppet. Så åter igen, undvik mediciner som pesten! Säger detta i all välmening.
Tack för svar.
Verkligen tråkigt att höra att det har blivit som det blivit för dig! Jag tror som så här, medicin vid rätt tillfälle kan vara bra under en kort period för att nå upp till ytan och försöka ta reda på vad problemet är. Precis som du säger tror jag man blir avtrubbad på något vis. Men jag kan ha fel.
Var där själv med mitt andra barn, 4 år sen. Sambon har haft förlossningsdepression vid båda födslarna så ett stort ansvar föll på mig under en väldigt lång tid. När hon tog sig ut ur depressionen efter andra barnet så var det som att jag fick en käftsmäll. Jag blev ett kolli i stort sett. Kunde inte ta mig för någonting, precis likt en förlossningsdepression. Gick på mediciner, Setralin under några månader och lite sjukskrivning. Efter återhämtning slutade jag och mådde som vanligt igen.
Jag har inte dessa tunga symptom. Det jag har haft i många år är någon form av sökande, kan inte riktigt beskriva det. Försöker vara till lags, uppfostrad så på sätt och vis. Känner att det är väl ingen som vill höra på mig, andra är bättre. Som sagt hård mot mig själv när familj, vänner, kollegor och kunder säger tvärtom. Jag tänker de tycker synd om mig på något plan.
Så är det ju naturligtvis inte säger mitt logiska jag, men man vet aldrig säger något i mig. Konstigt!
Jag tror utan att veta att det är en kombination av olika saker. Jag har en del personliga problem jag behöver ta itu med. Samt att jag tror att jobbet drar sitt strå till stacken.
Har varit i samma bransch sen 2007 i olika konstellationer men med samma folk runt omkring mig. Företag som har startats och jag har fått frågan om jag vill följa med.
Just nu är jag jävligt trött på jobbet, och branschen i sig.
Inget fel på arbetsplatsen i sig. Den är bra. Vi jobbar ärligt, vilket är motsatserna till mina förra arbetsplatser och var en anledning till att jag hoppade på där jag är nu för 1.5 år sen.
Men uppgifterna är så jävla tråkiga! Jag får inte ut ett skit på jobbet, ett jobb som tidigare har gett mig mycket glädje och utmaningar.
Var ganska nere på förra arbetsplatsen pga utfrysning och dolda hot från chef och ledning då jag sa ifrån vad jag tyckte och tänkte om oärlighet och hur vi jobbade. (Detta i samband med sambons förlossningsdepression med nummer två) Vi jobbade inte för kundens bästa utan för företagets plånboks bästa. Missförstå mig inte, alla företag måste gå med vinst för att utvecklas och gå framåt. Men när man inte gör det som kunder betalar för, ljuger för dem osv så tycker jag det är snett. Tyvärr ser byggbranschen ut så på många håll, även om det såklart inte gäller alla.
Men idag har varit en bra dag. Mycket pga responsen härifrån. Städade bilen idag och tänkte på vad jag egentligen gör för mig själv.
Som sagt, jag avskyr att stressa fram saker men tanken på att byta jobb och bransch ger ett inre lugn. Har funderat tidigare med samma resultat.
Då kommer alla andra tankar direkt. "Det här känner du bara nu" "Du har ett bra jobb" "Vad ska chefen säga" (Som hjälpt mig mycket under tiden jag mådde dåligt på förra jobbet)
Och så tänker jag, va fan. Vad är det värsta som kan hända? Jag är en lojal medarbetare, ger alltid det där lilla extra och har aldrig fått ett klagomål.
Mycket text och lite snurrigt kanske. Ska prata med psykologen imorgon, telefonmöte då hon inte hade tider att ses förrän in september.