Det här är frågor som vi inom epistemologin arbetar med, rättfärdigande av kunskap, vad är kunskap och hur vet vi vad vi vet. Och det är helt enkelt så att vad kunskap är, är inte helt solklart, men den modell vi har idag där ett resultat av flera tusen år gammal epimstemologi som vi förfinat och raffinierat till det vi har idag. Det finns problem med konsensusmodellen, absolut, men det problemet finns hos alternativen också. Konsensusmodellen är svag för korruption, det går aldrig att helt utesluta att den kropp av expertis någonstans på vägen har blivit korrupt. Men vi opererar med sannolikheter här, är det mer sannolikt att hela kroppen har blivit korrupt än att någon enskild kroppsdel av kroppen har blivit det?
Om vi antar att du letar köpråd för ditt nästa PC-bygge på sweclockers, vi antar också att du inte har någon anledning att anta att de rådgivare du har vesäntligt skiljer i kompeten, de är mer eller mindre likvärdiga experter. Men ändå kommer de med olika råd till dig för ditt köp. Hur kommer du med störst sannolikhet fram till vilket köp som är det rätta? Genom att lita på den enskilde rådgivaren med råd som går mot strömmen, eller, genom att lita på helhetsbilden som ges av en majoritet av dina rådgivare?
Eller, om du letar recensioner på inte vet jag, trustpilot eller prisjaktomdömen, köper du då helst från säljare med många goda recensioner eller från säljare med färre goda recensioner?
Och avsnittet du skriver om att låta alla komma till tals, ja, det är idealiskt. Men hur gör du när en växande del av populationen börjar tappa rationell förmåga att skilja sant från falskt? Om vi ignorerar för stunden vad som faktiskt är sant och falskt, utan vi utgår ifrån ett hypotetiskt scenario där det finns tydligt definierat och säkerställt vad som är sant och falskt. Vad gör vi om gruppen som inte rationellt kan särskilja sant från falskt är en grupp som växer och med tiden kommer bli en majoritet? Idag är det 1% av populationen, imorgon är det 2% av populationen, dagen därpå är det 3% av populationen och så vidare.
Då inser vi såklart att när 100% av populationen inte kan särskilja sant från falskt då finns det i effekt inget sant och falskt längre, allt är sant, allt är falskt, inget är sant, inget är falskt, allt är sant och falskt samtidigt. Om vi värderar det som är sant högre än det som är falskt, borde vi då inte göra något för att bevara begrepp som sant och falskt? Något för att försvara det sanna från det falska?
Hur skulle du tycka att vi gjorde med exempevis twitter i den världen? Om vi med säkerhet vet att de som inte längre är förmögna att med rationella metoder utröna vad som är sant och falskt använder sig av twitter, dels för att utröna vad som ÄR sant och falskt (trots att de är oförmögna till det) och dels för att propagera för det de sanningar de irrationelt sluttit sig till. Om i
effekt twitter är ett kugghjul i maskineriet som konverterar populationen från rationelle tänkare till irrationella tänkare.
Det jag försöker säga är att för att vi ska kunna ha fritt ifrågasättande av sanning, om sanning är något vi värderar högre än det som är falskt, så är det nödvändigt att populationen rationellt kan skilja på sant och falskt. Kan populationen INTE skilja på sant och falskt då går vi mot sanningsrelativism, där du har din sanning, jag har min sanning och så vidare, i effekt alltså INGEN sanning.
