Vilsen i livet, mycket ångest och oro (långt inlägg)

Hej,

Tvekade innan jag bestämde mig för att skriva det här. Man vill ju inte vara svag eller annorlunda ut inför andra, men jag bestämde mig till slut för att skriva det här. Kanske inte världens bästa forum, men jag har varit med ett tag nu, så det känns som ett andra "digitalt" hem, så jag är bekväm här. Till problemet i alla fall...

Jag är...
Jag är en man på 23 år, 24 om en månad. Kom till Sverige efter att ha spenderat mina första 4,5 år i livet som flykting från Irak (flydde från Saddamtrupper, folk runtom oss blev skjutna, såg söndersprängda lik på gatorna, levde i öknen i ca 2 år), och blev svensk (medborgare) direkt. Som många andra hade jag identitetsproblem. Vi fick börja om från början i ett främmande land där språket, kulturen, och inte minst människors utseende var annorlunda. Som barn är det ju inte lätt att inte växa upp och känna att man har familjen runt sig, att man har sitt eget land och sitt eget språk att växa upp i. Istället blev det att fokusera på att anpassa sig, och jag jobbade hårt för att vara så snäll och artig som jag kunde vara, för jag var desperat för att bli accepterad. Jag älskar Sverige och kallar gärna mig själv svensk om jag kan, för jag tvekar ärligt talat. Jag känner mig inte accepterad ibland, även om jag inte direkt möter rasism, om ni förstår hur jag menar. Det är helt enkelt inte mitt hem, hur mycket jag än vill att det ska kännas så. Irak är dock främmande och farligt, så jag har ingen lust att åka tillbaks dit heller.

Bakgrund
Har haft problem hela livet med att hitta mig själv, känt mig annorlunda, missförstådd etc (blev kallad dum och efterbliven i skolan för att jag var tystlåten, gjorde aldrig läxor men fick okej betyg när vi gjorde prov). Först nu har jag börjat utreda om jag har något bokstavssyndrom, för jag var för stolt för att göra det innan. Trodde alltid att jag var för lat eller att det var tillfälliga omständigheter som gjorde att jag aldrig fick tummen ur när det kom till att klara av jobb och utbildning. Efter att vi började utreda (de är inte helt klara än) började jag läsa på mer om de vanligaste syndromen, och jag misstänker att jag har Asperger, kanske ADD också.

Ensam
Kan också nämna att jag inte haft några vänner som jag "hängt" med sen jag gick i mellanstadiet. Jag är nästan helt ensam idag, och de få personer jag fortfarande känner på riktigt pratar jag bara med på nätet. Jag går nästan aldrig ut, bara när jag ska till jobbet eller om jag har ett viktigt ärende. Går inte ut bara för att gå ut. När jag är hemma sitter jag alltid i mitt rum och lyssnar på musik, surfar, spelar mycket. Dessutom försöker jag desperat att göra mig själv gladare på ett av de få sätten som jag vet: genom att köpa datordelar. Det känns på något sätt som att om jag "fixar" min dator så att hela blir perfekt, så kan jag slappna av och njuta. Det är på något sätt lugnande. En sak mindre att oroa sig för om jag hade en perfekt dator, för att inte tala om att mitt rum och så småningom hem blir mer utvecklat och normalt. Det är svårt att beskriva, men det är lite som i The Sims när man börjar som en eller två fattiga Sims och ser hur hela hemmet byggs upp och man blir liksom lugn inuti när hemmet blir allt mer komplett, allt eftersom de jobbar och man långsamt köper mer och bättre.

Hopp
Jag upptäckte av en slump ett ställe i Lund, där jag bor där, som heter KomUng, där man kan få stöd och bra hjälp om man är annorlunda som jag är, och det känns så otroligt skönt att få prata med snälla människor där som tar bort fokus från mig, för det är lätt att skylla på sig själv när man är sån. Det känns rent ut sagt skitsvårt att veta vad man ska ta sig till.

Drömmar
Det är också jätteläskigt. Tänker hela tiden på vad som kommer hända med mig, var jag är om 5 år, 10 år, 30 år. Jag har jättesvårt att klara av skolan. De som var jämnåriga med mig springer i rundor runt om kring mig känns det som. De gick ut universitetet för ett tag sen och har sina liv i sina händer... många har rest runt i världen också, till Tyskland, USA, Japan... och här sitter jag och sitter fast i vad som känns som en mardröm. Jag känner mig fångad och vilsen. Jag vill bli någon precis som alla andra. Jag vill göra något med det jag har, jag vill bidra till samhället. Jag vill känna att jag gör en skillnad och utvecklas som person, och med tiden utvecklas professionellt. Men jag står som sagt still.

Päron
Jag har dessutom en fästmö med ett barn på väg. Ser jättemycket fram emot att bli pappa, men jag vill vara så mycket jag kan för barnet och för mig själv, men jag är fortfarande orolig. Jag gör inte mycket framsteg, och det känns ofta som att jag står still, medan klockan tickar på. Det är möjligt att jag klarar av att ha ett jobb som är enklare och mer fysiskt, som städare eller liknande, men vem vill vara det hela livet? Jag vill att min dotter ska vara stolt över sin pappa och jag vill vara en förebild.

Comrades
Det kanske är tabu att skriva så här, men jag är så j**** trött på att vara ensam. Det gör ont att känna att man inte har någon som är som en bror eller syster till en som man kan vara med och bara snacka eller hänga eller vad man nu gör. Någon som förstår en och som man alltid kan lita på. Det gör jätteont att känna att man inte har någon som bryr sig om en. Jag är den typen som aldrig gråter (kan räkna alla gångerna jag gråtit på en hand), men jag är inte långt från att bryta ihop i gråt när jag tänker på hur f'd up min uppväxt har varit och hur inget har varit "normalt". Jag tror att åtminstone vissa av er vet vad jag menar när jag säger att jag saknar det "normala" i livet.

Vilja
Det jobbigaste är att det känns som att allting hänger ihop. Om en sak fallerar följer resten ganska snabbt. Om jag inte klarar skolan kan jag väl inte få ett bra jobb, utan jobb inga pengar, utan pengar inga prylar, måste leva snålt etc. och då har jag inte nämnt känslan av att man klarat av något när man gör bra ifrån sig i skolan och på jobbet, känslan av att man är duktig och viktig och värdefull. Jag har ingen motivation att fullfölja något. Jag älskar t.ex. datorer men kan inte förmå mig till att lära mig hur man programmerar eller liknande, för det kräver för mycket av mig, och jag ger upp under pressen. Det är inte bara att det är svårt att förstå, det är snarare att organisera mig och att ha disciplinen och driften som jag saknar.

Domino
Ett problem som jag har är att jag överanalyserar saker. Jag är också en perfektionist, men samtidigt en optimist. Problemet är att om jag inte kan göra något perfekt slutar det med att jag inte gör det alls. Allt för ofta. Eftersom jag överanalyserar saker händer det att jag tänker för mycket på VARFÖR jag är som jag är, hur det har blivit så. Är det kanske så enkelt som att fixa en sak, så kommer allt annat fixas, som fallande dominobrickor? Jag har t.ex. nästan inga vänner. Mina barndomskompisar som jag hade som liten flyttade för många år sen, och de jag har kvar som jag känner på riktigt är bara två eller tre personer, om man inte räknar med folk på jobbet, och jag träffar inte ens dem. Pratar lite på nätet, och så är det med det.
Så jag kan tänka så t.ex., tänk om jag hade en eller två riktigt bra vänner som förstod mig och som var som mig. Hade jag plötsligt blivit stark och motiverad då? Hade det räckt för att ge mig pushen att klara av skolan och därmed kunna få ett välbetalande jobb som jag trivs på, och sen hade kunnat köpa "prylar" och blivit glad eftersom plånboken aldrig var tom? Eller?

Min väg
Jag har inget enskilt problem eller en fråga som var syftet till att jag skapade den här tråden. Det är mycket mer komplicerat än så. Många aspekter som har påverkat mig under många år. Det känns i alla fall skönt att få skriva av sig. Fast jag är fortfarande nervös, hehe. En sak vet jag dock, jag skriver inte det här bara för att få en klapp på huvudet och låta folk tycka synd om mig. Jag påstår inte heller att så kallade normala personer har det lätt. Folk som har fått bra betyg och jobb har slitit som djur för att få det, och jag respekterar det. Jag menar bara att vissa personer har det ungefär som jag har det, där man känner sig vilsen och inte klarar av utmaningar på samma sätt som de flesta gör. Jag vill ta mig genom livet med ett leende och en klackspark. Jag vill på något sätt hitta mitt riktiga jag, för den skuggan som är mitt jag idag är inte mitt sanna jag.

Livets mening
Mitt mål i livet är inte att ha mest prylar när jag dör. Jag vill hitta mig själv och bli en stark och stolt man så att jag kan hjälpa andra bättre. Jag vill vara en förebild och bli känd som en storhjärtad och stark man som samtidigt är känslig och empatisk. Med andra ord vill jag leva för att göra andra lyckliga, men först måste jag laga mig själv.

Sympati
Ett av syftena med tråden, förutom att få skriva av mig och läsa vad andra har att säga, är att förhoppningsvis nå ut till någon och visa att även om man lätt kan känna att "jag är den enda som har det så här dåligt" att du inte alls är ensam! Det är lätt att snöa in sig på att alla andra har det så lätt och att man är den enda i världen som mår så dåligt, men så är det verkligen inte. Fortsätt kämpa, kämpa på, envis som en åsna, pusha som f**! I slutändan är det bara du som förstår dig själv och som kan göra något med ditt liv som passar just dig, så att du klarar av de rutinerna under en lång tid framöver.

Summering
Nu blev det säkert väldigt invecklat och konstigt skrivet, men om jag ska summera så är syftet med att jag skrev det här att jag vill skriva av mig om mina problem. Har varit vilsen hela livet och inte vetat varför det går så dåligt socialt, i skolan, och på jobb. Håller på att utreda om jag har något. Personligen tror jag att jag har Asperger och möjligtvis ADD. Jag har varit fattig nästan hela mitt liv då föräldrarna inte kunnat jobba pga sjukdomar och jag inte klarat av att hålla jobb, som sagt. Överlag känns det tungt och ibland hopplöst, för jag vet inte vad jag ska göra och vad som kommer bli av med.

Tack så mycket för svaren hittills. Det värmer verkligen, och jag tar era ord till hjärtat. Överträffade mina förväntningar, och förhoppningsvis är det bara början. Skönt att få förståelse och råd. Jag var rädd att tråden skulle glömmas bort eftersom ingen skulle orka läsa hela inlägget.

Känns skönt på något sätt att andra förstår vad man går genom, även om man inte önskar det här på någon annan.

Samtidigt som jag är en optimist är jag också ganska realistisk men också, ja, vad ska man kalla det? Jag vill inte kalla mig pessimist samtidigt som jag är en optimist, men det ser inte bra ut just nu. Med andra ord är jag orolig för vart jag är på väg på grund av hur det har gått innan och hur jag är som person osv, men jag TROR inte att det värsta väntar. Att komma på om jag har något syndrom är ett jättebra steg på vägen att hitta något jobb/utbildning som passar mig bra. Måste hitta brytningspunkten i vardagen innan dess. Det kanske inte är bra att spendera 10+ timmar framför datorn varje dag t.ex.

redo för världens längsta inlägg?

Tack för ditt svar. Jag har funderat mycket på någon sorts aktivitet. Jag älskar att använda kroppen och vara fysisk, men det har alltid varit något som kommit i vägen. Främst att jag helt enkelt inte haft råd att sporta varje vecka. Det är fortfarande ett mål jag har, som så mycket annat, som är på min lista att göra "så fort jag har råd". Jag har väl sagt så i minst 5 år nu...

Angående att se mig som en nittonåring, jag har tänkt lite på det sättet väldigt länge nu. T.ex. när jag gick i högstadiet tänkte jag ofta "kommer jag att se tillbaks på mig själv i framtiden och undra om jag kunde göra något annorlunda?" I slutändan trodde jag inte att jag skulle det, för det var otroligt tungt på den tiden. Jag pratade med så många för att få hjälp, och när jag ser tillbaka på det kan jag inte hjälpa att bli besviken. Jag var inte äldre än 15 år, jag kunde inte hjälpa mig själv. Jag önskar att någon hade pushat för att utreda om jag hade något. Istället var de bara stöttande och något tröstande, men de gjorde inte särskilt mycket för att verkligen gå till botten med problemet. Jäkligt synd att det var tvunget att bli jag själv som tog tag i det, och t.o.m. då var det inte förrän min fästmö verkligen drev mig till att uppsöka hjälp. Alla åren jag var ensam satt jag bara hemma och mådde skit.

Vi kan inte påverka dåtiden, men vi kan åtminstone dra lärdom av den och bli bättre människor i framtiden. Min dröm är att hitta min egen väg: ett jobb som jag trivs på och som drar in så mycket att jag känner att jag inte direkt saknar något nödvändigt, ett liv där jag kan kosta på mig ungefär lika mycket som medelsvensson, vara skuldfri, ge min dotter en bra och trygg uppväxt (kanske ge henne allt jag inte fick? Jag har i alla fall dragit lärdom av många saker som jag gått genom). Det första steget är som sagt att ta reda på vad jag har, och sen kan jag utgå från det.

Till slut, angående att se sig själv som liten och ens problem som obetydliga... jag förstår din poäng. Man lever bara än gång, man borde fokusera på att försöka känna sig levande och inte bara att överleva. Det är lite som när folk säger att pengar inte gör en lycklig. Det betyder inte att fattiga människor är jätteglada, eller hur? Efter att ha levt som (relativt) fattig vet jag hur det är att sakna och önska. Jag tror på att det finns en "smärtgräns". Så länge man har pengar som kommer in som ligger på minst den här gränsen kan man leva och klara sig, och ha tid och sinnesro över till att fokusera på de små sakerna. Just nu är jag för upptagen med att ha ångest över hur lite pengar vi har till mat och räkningar. Man får verkligen mycket ångest när man har så lite pengar att det känns som att man lägger all ork på att välja vilken av ens "måsten" man ska ge upp. Ska jag äta mindre den här månaden men betala en räkning mer? Ska jag unna mig mer mat så att jag slipper må dåligt över det men istället tänka på hur en räkning blir större på grund av påminnelseavgifter, ränta etc. Det finns nästan inga pengar över till nöjen, men jag har ändå spenderat några hundralappar på datordelar de senaste två månaderna för att åtminstone ha en ljuspunkt.

Med andra ord har jag inget att chansa på, inga risker att ta. Det enda som existerar för mig just nu är att hitta ett sätt att få en inkomst, för jag är trött på var vi är nu.

Om jag ska vara något positivt ska jag också säga att det bästa jag kan göra just nu är att försöka eliminera problemen som jag KAN göra något åt. Då kommer bara resten återstå: det som jag inte kan påverka. Om jag bara har det kommer jag mycket lättare kunna ta mig runt det på ett eller annat sätt. Just nu har jag så mycket som hänger över mig att jag inte vet vad jag ska jobba på. T.ex. de lilla studierna jag har och som jag inte klarar av, beror det på att a) jag har Asperger och ADD och helt enkelt inte klarar av att studera? b) att jag behöver ett ställe att samla tankar på och studera lugnt, t.ex. bibliotek? c) att jag behöver bättre rutiner och lära mig studieteknik etc? Eller d) att jag mår för dåligt av att vara pank att jag inte kan förmå mig att göra något som att studera?

Om jag kan jobba mer på att fixa mig själv kanske jag kan eliminera några av svarsalternativen, och då blir mitt "riktiga" problem mycket mer tydligt.

Tack för ditt svar och din sympati. Om det stämmer som du säger att det bara är en sak som alla går genom, att jag förhoppningsvis inte kommer ha en lika stor utmaning i framtiden, känns det ju som att det kommer gå, bara jag på något sätt tar mig genom det här problemet.

Min sambo är den som stöttar mig mest och som alltid visar att hon bryr sig och är där, men jag håller med om att det inte räcker med att bara ha sin sambo som bästis. Jag tror på att människor har roller, som yrken, och att det helt enkelt inte räcker med att ha en kompis som också råkar vara ens partner, utan att man behöver vänner som "bara" är vänner. Svårt att förklara exakt hur jag menar, men jag tror du förstår min poäng.

Jag går inte ut för att jag inte har något eller någon att gå ut till. Jag gillar som sagt att vara fysisk och träna och hålla på, men utöver det (och ärenden) går jag inte ut. Jag känner mig lite obekväm i sociala sammanhang. När andra pratar med mig vet jag ibland inte vad jag ska säga, och jag är alltid orolig för att få blickar som att de tycker att något inte står rätt till med mig. Om jag känner mig lugn och i kontroll uppfattas jag ofta som trevlig, schysst, social etc.
Åter igen är det svårt att förklara, men det finns definitivt något i mig som får andra att lyfta på ögonbrynen ibland. Det svider alltid när det händer, för jag vill kunna prata normalt och vara osynlig. Jag vill inte sticka ut och vara känd som "den där skumma killen", även om jag överdriver det något nu.

Det enda jag vet med säkerhet är att jag saknar det sociala samspelet något oerhört. Jag tänkte inte på det särskilt mycket, men när jag gick ut häromdagen kändes det skönt att se människor, och jag kände något när jag satte mig på bussen bredvid en främling, som att jag fick tillbaka lite av något som jag saknat. Tänk om jag kunde göra det varje vecka med folk som kände mig och tyckte om mig? Det hade varit som en förbjuden dröm som hade gjort mig så lycklig... det är häftigt hur dessa små sakerna som man ofta tar för givet är så viktiga. Tyvärr känner jag samtidigt att jag inte vill eller orkar jobba på att hålla förhållanden levande, men jag vill ändå inte glida från någon. Jag gillar att vara mycket för mig själv också, idag i spel, men i framtiden förhoppningsvis i naturen, kanske när jag fiskar eller vandrar någonstans? Men nu drömmer jag igen, hehe.

Jag tycker inte heller det är fel att lägga mycket tid på datorn, om man bara gör det stundtals eller för bra anledningar, som att man har sitt jobb där genom. Jag har ingen bra anledning, men för mig är datorn något som är både ett intresse och en distraktion och något uppiggande. Som vi har det idag med pengar och så vidare är jag otroligt tacksam att jag har en sak som en dator med internetuppkoppling tillgänglig varje dag, nästan gratis. Om jag förstår den sista meningen rätt menar du att jag borde försöka släppa datorn lite mer för att kunna möta verkligheten oftare, och i så fall har du inte fel. Problemet är bara att om jag gör det så vet jag inte vad jag skulle göra med den extra tiden jag skulle få. Jag mår dåligt när jag tänker på hur långt efter jag är i mitt skolarbete (som jag antagligen kommer få avbryta), och även om jag inte hade min kurs hade jag inte haft mycket att göra. Vad finns det? Att läsa böcker, vara med familjen, cykla eller gå ut (själv)? Jag menar inte att låta pessimistisk, men det är så jag ser min verklighet just nu. Jag har helt enkelt inte något att falla tillbaks på som hade gett mig lika mycket som en dator gör med sin mångsidighet.

Jag har inte tänkt på det här med kaos i huvudet och ordning och reda runt om mig särskilt mycket, men visst har jag känt mig mycket lugnare och harmonisk när jag gör plockar upp runt om mig och det för en gångs skull ser prydligt ut, men då är det kanske inte vad du menade? Det jag syftar på är att om man har det prydligt runt sig har man en sak mindre att få ångest över, och det känns som att man har livet i kontroll, och därför blir jag lugnare mentalt. Jag kanske borde prova det oftare. Synd bara att jag inte "orkar" med sånt i allmänhet. Det känns som att jag vill spendera varje vaken minut med att glömma, med att distrahera mig från verkligheten. Jag har tunnelseende mot datorskärmen.

Det är därför jag är glad att jag är en optimist! Jag tycker om den jag är fysiskt och mentalt (sättet jag tänker på). Ärligt talat är jag något av en narcissist och kan uppfattas som arrogant osv, men det är väl något som många med Asperger är? Det stör inte mig i alla fall. Mitt enda riktigt problem är att jag har en eller flera saker som hindrar mig från att klara av att jobba åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan, nästan året runt. Om jag inte hade det och mina problem med skolan hade jag varit en lycklig jävel.

Otroligt bra skrivet. Jag uppskattade verkligen den här biten extra mycket mot det som jag vanligtvis ser och hör (inget ont om någon annan). Det är lätt att bli avundsjuk på andra som reser när de är unga "som man ska när man är ung", men de kanske visst är avundsjuka på mig också, eller åtminstone kommer bli det? Varför är det så fantastiskt att resa i alla fall? De har säkert massor av problem som man inte ser mellan alla positiva Facebook-uppdateringarna. Nu ska jag inte vara sån för mycket, men du har som sagt en bra poäng. Man kan inte jämföra personer rakt av på det sättet och säga att någon har uppnått mer.

Jag uppskattar det här inlägget också. Jag har lätt att klanka ner på mig själv och må dåligt för att jag jämför mig själv för mycket med andra och försöker göra det som de gör, t.ex. att lära mig programmera, och om det inte går är jag helt enkelt misslyckad. Men om vi ska vara helt ärliga måste man ha en bra utbildning för att antingen få ett bra jobb eller själv skapa ett bra jobb i form av eget företag. Det är inte hugget i sten, men rent generellt är det väl så. Jag funderar ofta på hur jag överhuvudtaget ska komma upp i den nivån att jag blir högskolebehörig, och även om jag skulle bli det undrar jag om jag hade klarat av den nivån? Men då tänker jag tillbaks på det jag skrev tidigare, att jag kanske behöver ta tag i andra problem och få bättre rutiner osv, och då kanske jag plötsligt kommer klara av skolan?

Ett av mina problem är att jag ofta tänker för mycket och hänger upp mig på irrelevanta frågor. Jag håller med om att normerna inte kan appliceras på alla individer, men sen jag var liten har jag försökt att göra Sverige till mitt hem, och om jag är för annorlunda kanske jag inte blir accepterad av andra? De kanske tycker om mig och tycker att jag är schysst, men tänk om det blir "vi mot han", för det är långt från alla som ser mig som svensk. Jag vet inte vad jag ska se mig själv som hälften av gångerna. Det är delvis därför jag så desperat försöker göra som andra, och klara av skolan som de gör och sen få jobb som de gör. Det är svårt att förklara hur jag menar, men det känns som att jag inte kan slappna av riktigt. Om jag hade varit blond och blåögd och haft svenska föräldrar hade jag inte mått lika dåligt över det här. Just nu känner jag mig lite som att jag bara kom hit (till Sverige) för att utnyttja systemet. Som att jag inte är ett offer, som att jag har valt att vara så här och att andra därför kommer bli arga på mig. Jag inser hur konstigt och irrelevant det här kan uppfattas, och jag vet inte varför jag känner så. Kanske är det så att om jag hade "skött" mig hade det varit mer okej för mig att få vara en del av Sverige som en som förtjänar att vara här.
Min poäng med det här som ett svar till det du skrev är att jag inte kommer vara fullständigt nöjd med mig själv förrän jag känner att jag gjort mig förtjänst av att stanna här. Den som jag är som person är dock nöjd med, men inte det jag gör. Inte än.

Jag har inte tagit illa upp av något. Jag tar inte särskilt lätt illa upp, speciellt inte när andra tagit sig tid för att hjälpa mig. Tvärtom är jag väldigt tacksam för dina fina ord och för att du stöttar mig. Du har gett mig något att tänka på.

Jag är inte missnöjd med vem jag är, men jag är inte helt nöjd med vad jag är. Jag vill klara av det här. Jag vill upptäcka mitt riktiga jag, för det känns som att jag aldrig fått vara mig själv. Det bästa vore om jag en dag hade fått en utbildning och sen ett schysst jobb, betalat av räkningar, haft en lägenhet i ett bra område, fått se min dotter växa upp, inte sakna nödvändigheter, plus lite extra för nöjen och resor. Dessutom vill jag känna mig integrerad, som att jag är en jämlike till de som är invånare här och att jag inte är annorlunda från dem. Kan tyckas oviktigt och så vidare, men för mig är det jätteviktigt att känna en samhörighet och att verkligen hitta ett hem i ett land med folk som jag känner är som mig, eller snarare att jag är som dem...