FZ recenserar The Last of Us Part II

Naughty Dog levererar ett bländande crescendo för Playstation 4, men det syns vissa sprickor i fasaden.

Tre och ett halvt år efter avtäckandet, och efter två förseningar, är The Last of Us Part II snart här. Kontroverser kring spelets läckta handling orsakade smolk i bägaren inför lanseringen men nu har FZ:s redaktör Joakim Bennet satt tänderna i spelet och lämnat ett utlåtande.

I vanlig ordning när Naughty Dog är involverade följer spelet en viss formel, där tunga filosofiska spörsmål utmanar vad det verkligen innebär att vara ond eller god, terrorist eller överlevare, och även de händelser i livet som får en person att passa in i dessa etiketter. Det är typiskt för Naughty Dog, vilket också är ett av recensentens klagomål.

Naughty Dog har med sitt förfinande av berättandet lyckats skapa en ännu större klyfta mellan vad du med handkontrollen gör, och vad som utspelar sig mellan de interaktiva scenerna.

the-last-of-us-part-2.jpg

Naughty Dog faller alltså återigen in i problematik med balans mellan berättandet och spelmekanik. Det som så fint kallas "ludonarrativ dissonans" beskriver den klyfta som finns mellan det karaktärer gör i berättandet, och det som görs när spelaren faktiskt spelar. Att en grupp framställs på ett visst sätt i mellansekvenser står i kontrast mot deras beteende, och hur de interagerar med spelaren, under faktisk gameplay.

Recensenten lyfter dock fram att Naughty Dog inte enbart följer en bekant formel utan att förnya. Nyss nämnda gameplay har förbättrats och gjorts smidigare, där spelbara karaktärer som Ellie kan interagera med omgivningen för att ta sig an besvärliga situationer. Spelaren kan svinga sig i rep, åka fordon och klättra in i sönderslagna fönster för att ta sig runt fienden. Även striderna har förbättrats och bjuder på en hel del intensiva situationer.

Trots vissa invändningar är det ingen överraskning att det handlar om ett extremt välpolerat spel med ett engagerande narrativ och teknisk fulländning på plattformen. Det blir inte riktigt den graciösa svanesång som originalet betydde för Playstation 3 men det talar nog mer för den forna spelkonsolens komplexitet än att utvecklarna inte spänt bågen lika mycket i dess uppföljare.

Läs FZ:s recension av The Last of Us Part II

Står spelet på inköpslistan eller inväntar ni den eventuella Playstation 5-remastern? Hur många spel enligt denna formel tål vi innan konceptet blir tröttsamt? Diskutera gärna i forumet!