Idag är jag frustrerad och ledsen över min oönskade sociala tillvaro. Min utstrålning (till följd av autistisk diagnos) gör att folk antingen blir osäkra på mig, eller missförstår/misstolkar mig. Dessutom har jag svårt att interagera i sociala sammanhang. Problematiken har visserligen funnits i många år, men blev allt tydligare då jag började tappa kontakten med mina barndomsvänner, då vi växte ifrån varandra.
Det som dock får mig att inte ge upp, är min tacksamhet över allt bra som finns i mitt liv, som att ha tak över huvudet, mat på bordet, och att jag kan ägna mig åt mina fritidsintressen.
