Enligt mig är det enda överhängande "felet" (eller "felen") i de flesta linuxdistar är den uppsjö av stödprogramvara, eller södkod man behöver för att uföra nånting alls.
Stödprogramvara är enligt mig allehanda bibliotek, skripttolkar, kompilatorer och sånt du inte medvetet använder. (De är inte stödprogram om du aktivt använder dem.)
Med stödkod menar jag allehanda includefiler för att t.ex. bygga program.
Ett tag tänkte jag och en kompis bygga en linuxdist som i så stor utsträckning som möjligt bara använde en av varje sak. T.ex. ett skriptspråk, en editor osv. Meningen var att banta stoleken för ett normalsystem med en dryg tredjedel utan att egentligen förlora någon funktionalitet. Det projektet kom så långt att jag knåpade ihop en boot/rootdiskett för att se hur man gjorde. (Jag har den nånstans för folk som absolut vill titta.)
En tanke var att systemet inte skulle ta upp mer än drygt 10% av diskytan. Visst, du kan ha massor av gunk på din dubbel-opteron med en terabyte effektivt diskutrymme och bara gäspa. Men en 486-laptop med en gig disk? Det går tekniskt sett att få in en linux med allehanda program på den ytan, utan att man tar till µclibc eller dylikt. Problemet är att du inte får in ett portageträd och har ytan som behövs för att använda det. Eller utrymme att lägga filer på för den delen.
Ja, µclibc är en städad och krympt glibc-ersättare för handdatorer.
Problemet är egentligen att förmå en skruvmejsel att bli ett fickmultiverktyg och vice versa. Man vill ha båda, men näe...
"Bara mina två öre", eller vad de säger i staterna.
