Varför matte är tråkigt

Matematik är tråkigt för att det ändå inte är vad som behövs?

Jag tycker matte är riktigt roligt, när man börjar med matte över gymnasienivå känns det mycket mer vettigt att lära sig.

Visst är det underligt att något så beroendeframkallande som matematik ingår i den obligatoriska undervisningen? Ja, jag blev väl tagen för tjuvrökning ett par gånger i småskolan, men aldrig att någon sa nånting om all tjuvräkning som pågick på, tja, pojktoaletterna och den gamla elstationen bakom parkeringen.
http://www.youtube.com/watch?v=yMe41o8Ipn4

Nå jag tycker gymnasiemattematik är fel upplagd för den stora skaran, då man får lära sig grundläggande saker som sedan de flesta inte praktisk använder, såvida de nu inte läser vidare.
Men ändå så är detta upplägg som finns idag en snabb metod för att lär sig lite grunder, skulle det vara mer praktisk så tror jag det skulle gå åt mycket mer tid.

Beror la på att det man lär sig inte är något man kommer ha någon nytta av såvida man inte läser vidare, som Haricots och bub_bundy säger.

(Ungefär som Historia, Religion, etc, men det är la en annan femma.)

Matte är kul om man förstår det man gör.
Förstår man det man gör så kan man glömma bort en del men ganska snabbt klura ut vad det är som saknas då man alltid har koll på vad man gör och varför.

Att traggla formler tycker jag aldrig är varken kul, intressant eller lärorikt.

Det roligaste med matte är när man lyckas lösa ett problem... dom flesta kanske inte har tålamos med det och kanske därför tycks matte vara tråkigt...

Försöker ni bara leta efter argument som stödjer era personliga åsikter om att amtematik är tråkigt? Matte är ytterst nödvändigt för att kunna förklara samband och för att ingenjörer ska kunna kommunicera med varandra på ett vettigt sätt. Det handlar inte om att matten ska lära folk att tänka på något sätt, matten är bara en metod som oftast är väldigt användbar.

Jag skulle vilja tillägga att det här med att tänka fritt omöjligen kan vara något som ska ingå i en kurs. Det är något man måste lära sig på egen hand, annars är det ju per definition motsatsen till att tänka fritt...

Sjukt intressant text. Jag förstår vad det är han försöker göra, däremot tror jag kanske han överskattar matematiken som konstart lite. Det krävs nog en speciell sorts människa för att se skönheten i en matematisk formel. Precis på samma sätt som vissa hellre ritar och målar, några vill lyssna på eller spela musik, medan andra hellre skriver dikter eller berättelser med det skrivna ordet som redskap.

Jag läste igenom hela texten, och var ganska tveksam. Ända tills jag kom till sidan 19. Uttrycket för de två vinklarna - där hade han mig direkt. Jag HATAR matematiska formler. Obegripliga, oläsliga och totalt onödiga, åtminstone vad gäller geometri och trigonometri. Möjligtvis kan de vara användbara för algebra och differentialkalkyl. Och då är jag ändå ingenjör - jag har blivit tränad att använda matematiken som ett verktyg, inte att se den som någon sorts konstart.

Jag är fortfarande rätt tveksam till om matematikundervisningen bör förändras så radikalt som han föreslår, men jag tycker helt klart han har en poäng. Det är roligt att fundera på matematiska problem - man kanske skulle utnyttja det mer i undervisningen.

Huh? Applicera samma sak på musik, och fråga dig själv om du inte hamnar i precis det fack som författaren av artikeln pratar om.

Det behövs lika lite "specialmänniska" för att finna matematiken vacker som det krävs en specialmänniska att gilla musik, film eller stillbilder. Vackerheten i matematik är inte alls särskilt olik dessa. Om något har de väldigt mycket gemensamt: vi människor gillar en viss typ av mönster. En viss typ av klang på ljuden, en viss typ av form på bilderna, ett visst typ av sätt att beskriva en historia på. Matematik är mönster i sin närmast renaste form.

Precis som att mycket konst är svår att förstå för de allra flesta så är matematisk skönhet något relativt få uppskattar. Men det har mer att göra med just det som artikeln beskriver: framförhållandet av "pseudomatematik". Nu påminner den diskussionen visserligen lite om den om "riktig konst" och "pseudokonst" (pseudomatematik av den typ som beskrivs i artikeln finns inte: matematik är matematik. Skräpkultur är också kultur).

Jag tycker du har rätt - och fel.

Matematik kan beskriva vackra vägar genom universum, medan en musiker kan låta lite grann,
en konstnär kan smutsa ner en kanvasbit & en stenhuggare kan helt likvidera en alldeles utmärkt husgrundsbit.

Själv är jag usel på matte, men jag önskar att jag kunde "sjunga fraktaler".

Mvh

För mig är matematiken logik och rationalitet i sin renaste form och det är det som gör den "vacker" (verkar vara ett populärt ord nu...). Men samtidigt tycker jag inte att matematiken är något annat än ett språk. Precis som att det språk vi talar under en lång tid byggts upp av de saker vi ser, så är matematiken ett språk uppbyggt av de mönster vi kunnat se. Folk som bara ser formler har inte lärt sig läsa det ännu...

Jag kommer ju egentligen från en annan bakgrund än Lockhart. Han är matematiker som uppskattar matematiken för dess egen skull - jag är ingenjör som använder matematiken som redskap för att förstå och räkna på fysikaliska fenomen. Jag är ungefär lika lite matematiker som en målare är konstnär eller en byggjobbare är skulptör. Jag har förstås all möjlighet i världen att uppskatta ett vackert bevis eller en sinnrik förklaring av ett tjusigt samband, men därmed inte sagt att jag nödvändigtvis uppskattar att sitta och hitta på allt det där själv (det som Lockhart menar är matematik).

En fiol låter bättre om den spelas av någon annan.

Tänk dock på att det är stor skillnad på den matematik som alla civilingenjörer på t.ex. KTH läser och den matematik som är tänkt för "matematiker". På KTH lär du dig i princip metoder och hur du använder matematiken som ett verktyg. Medan "matematikerna" lär sig mer teori och förståelsen bakom. Själv föredrar jag civilingenjörs-approachen då jag inte riktigt behöver kunna bevisa Taylors formel för flera variabler, jag måste bara kunna använda den och förstå intuitivt varför den fungerar.

Allt är roligt när man kan det; matte blir kul när det går jämnt upp och man kan lösa talet.

Kan rekommendera A Mathematician's Apology av G. H. Hardy (som Lockhart citerar). Den finns som PDF (http://www.math.ualberta.ca/~mss/misc/A%20Mathematician's%20A...) om man inte vill köpa boken (som även innehåller en lång introduktion av C. P. Snow).

Själv tror jag pudelns kärna klyvs i det Cloudstoned säger.

Minns fortfarande hur jag var på och av i förhållandet till matematik under grundskolan. Första året läste jag gärna och mycket, andra året avskydda jag det. Tredje året gik helt ok och multiplikationstabellen blev sen en pina, för att ersättas med triumftåg i division osv osv. Läste över tre timmar matematik i sjuan för att sedan i nian inte läsa matematik alls. I första ring brilljerade jag och andra ring orkade jag mindre men höll mig flytande. läste sen extra matematik på estetiska och på basår läste jag upp till gymnasiets E-kurs. Komplexa tal är fortfarande bland det roligaste jag känner till.
Allt har gemensamt ogivningen och den positiva inställningen från lärarna och bristen på sådant.
När man blev kallad långsam för att man inte förstod förhållandet mellan procent och division så gick det skit, när man förklarade för klasskamraterna förhållandet mellan fibonacci och pacman så gick det utmärkt.
Jag hyser frotfarande lite agg för lärares och övrigas uttalande som "jag trodde du studerade flitigt", "om du inte kan det här så är det ingen idé att fortsätta", "varför förstår du inte det här?" och "du kanske inte ska läsa något så svårt".
Vadå svårt?!? Det är _du_ som är svår och jag avskyr när till papperet mer kunniga personer ska grimasera illa till andras olycka.
Vänd på det och det blir "Jag som trodde du lärde flitigt", "om du inte kan förklara det här så är det ingen idé att fortsätta", "varför lär du mig inte det här" och "du kanske inte ska lära ut något så svårt". Hur låter det?

Nej, en lärare och dylika har fått mycket om bakfoten, oftast. Jag tänker ofta på det senaste kemisten sa om hans roll som lärare, att hans uppdrag inte var att lära ut då det är en omöjlighet då man endast kan lära in. Lärare är fel ord, visare tyckte han lät närmast och bäst och jag håller i stort med honom.
Läraren som visar var skåpet skall stå genom att peka på det och säga "det är ett skåp, man kan flytta det" istället för att kommendera flytt av skåp är den läraren som gör sig förtjänt av titeln visare.

Känner igen oss.
Du tillverkade en fungerande terass med en skruvmejsel och gaffatejp och så kommer en terasssnickare och säger att du gjorde det på fel sätt istället för att bli imponerad.

"Vi håller ju på och lär oss transponat av matriser"
"Men jag tycker om att teckna upp det för överblick och sen bara byta ut elementen för hand.."
"NEIN!"

Personligen tycker jag inte om matematik för att jag haft svårt för siffror.
Jag lärde mig den analoga klockan när jag var 15. Yey.

Jag provade några av Lockharts tankar idag på mina sjuor och åttor (jobbar som lärarvikarie).

Först förklarade jag lite om vad Lockhart tyckte och tänkte om matematikundervisningen. Sedan gjorde jag exemplet med triangelns area på tavlan och lade fram följdfrågan med den sneda triangeln som en kluring åt dem som inte ville räkna i böckerna. Jag fick fram två olika bevis för den sneda triangelns area, bevis som jag själv aldrig har sett förut! Det kändes fantastiskt tillfredsställande. Hoppas jag lyckades stimulera intresse för matematik där.

Tilläggas bör dock att de flesta tog det med en gäspning och inte riktigt förstod vad jag försökte göra. Man ska nog utveckla det här tankesättet på ett lite mer långsiktigt sätt om man ska kunna få med sig fler än bara de duktigaste. Men det visar ju i alla fall att intresset finns där.

Eventuellt kommer jag få tillfälle att ta ett längre vikariat i vår, en matematik B-kurs på gymnasiet, så jag är mycket intresserad av hur jag ska lära ut på bästa sätt.

Jerka^, dina elever är såklart hjärntvättade på precis det sätt artikeln beskriver. De kommer inte att ändra sig efter en enda lektion. Men i längden gör du dem en stor tjänst om du kan få dina elever att bli mer intresserade av matematik.

Kan redan nu säga att jag inte läst artikeln i början av tråden, är för tillfället alldeles för trött men kommer att läsa den imorgon.

Jag kan dock säga att jag i grundskolan hade svårt för matte. Antagligen inte för att jag var obegåvad, utan för att jag så tidigt ledsnade på det sätt vi fick lära oss ämnet.

Första klass: 60 sidor tal upp och ner med bara addition och subtraktion. Inga problemlösningar, bara 9+3, 17-8 och så vidare om och om igen. Efter de 12 första sidorna förstod jag hur allt fungerade, men tvingades ändå fortsätta av läraren. Ledde till att jag istället började tillbringa lektionerna sovande eller med att försöka hjälpa andra.

Andra klass: Samma sak som i första klass, öka dock talens värden. Sidantalet ökar från 60 till 73

Tredje klass: Samma sak som andra klass, öka talens värden än en gång.
Sidantal ökar från 73 till 85.

Ett ganska tydligt mönster, om jag får säga det själv. På samma sätt fortsatte matten hela grundskolan. Gick tillslut ur grundskolan med knappt ett godkänt i matte då lärarna inte tyckte att jag gjorde tillräckligt bra ifrån mig på lektionerna, trots att jag presterade full poäng på alla prov, inklusive nationella.

Under gymnasiet kom dock en rejäl ändring. Jag valde att läsa det naturvetenskapliga programmet, trots att grundskolelärare avrått mig från det på grund av mina "undermåliga kunskaper i matematik".

Första lektionen av Matte A gavs vi matteböcker, och det första läraren säger är "Riv ut formelsamlingen, den kommer vi inte använda oss av." Den termin då vi läste kursen fick vi istället sambanden förklarade för oss, istället för att lära oss formler där siffror byts ut så fick vi lära oss varför siffrorna skulle stå där, i brist på bättre förklaring så fick vi inte bara veta formlerna, utan varför formlerna stämde. Vi uppmuntrades dessutom att försöka hitta egna lösningar istället för att blint lita på formler.
I slutändan avslutade alla mina klasskamrater kursen med MVG, det samma gällde Matte B och Matte C, som vi precis avslutat.

Min poäng? Att jag anser att anledningen till att många har svårt (och/eller tycker att det är tråkigt) med matte ligger i hur den lärs ut i grundskolan. De som har potentialen att göra bra ifrån sig tvingas sakta ner för att matcha resten av gruppen, och de som har svårt tvingas att jobba snabbare (och enligt mig, därigenom förstå mindre) än de som ligger i mitten. Nu kan jag visserligen inte uttala mig om hur det ser ut på högskolenivå, då jag fortfarande går i gymnasiet, men jag skulle tro att många utav de problem som finns för många genom hela skolgången skulle kunna minskas genom att metoderna i grundskolan förändras.

Bra iakttagelse, Jakezero! Precis det där är min erfarenhet som lärare också. De som ligger efter har det tufft i grundskolan och de som ligger före blir understimulerade. Framförallt är det kreativiteten som de inte får något utlopp för.

Hur skulle du vilja förändra grundskoleundervisningen?