Min katt har sprungit bort! :(

Ursprungligen inskrivet av pull
Jo, jag har haft planer på det länge, men av någon anledning blir det aldrig av.

Såg nu vad jag skrev tidigare i tråden, jag satt verkligen som en bäbis på fyllan igår och snyfta. Lite halvskämmigt att kom folk hit just då också.

Näh, jag har nog förtryckt det under alla åren och inte gråtit en skvätt sen det hände. Det var först igår, på fyllan såklart, som jag insåg hur jävla mycket jag saknade honom. Jag hade ju trots allt växt upp med honom i 13 år.

Det låter säkert helt galet, men han var nästan som min brorsa eftersom jag växt upp ensam med en farsa hela livet. Sov i min säng varje dag och var alltid i sängen när jag vakna också.

Aja, livet går vidare!

Ursprungligen inskrivet av Mr.Schnucky
Nu har jag aldrig haft katt, men vill gärna då en polares katt fått kattungar som är asgosiga. Lugna och sällskapliga!

Iaf, fin historia New! Verkligen! Gullig

Om frågan var tillägnad mig, så nej. Jag har ingen aning vad som hänt honom.

Vem vet, han kanske sitter på något katthem just nu? eller någon familj kanske har tagit hand om honom? Tveksamt, men vem vet.

Skulle vilja ha en sån lurvig norsk skogskatt.

Jag var hundvakt mot min vilja för några veckor sen, i 2-3 veckor underfär. En 1-årig Jack Russel.
Fyfan, creds till alla som tar på sig "jobbet" med hund alltså.
Dom sabbar lägenheten, hårar ner precis överallt. Stressar och skäller, man kunde inte gå ut från lägenheten. Jag testade gå ut en kväll och fick samtal av grannen att Securitas stod och slog på min dörr för hunden hade gapat så det ekat genom hela huset. Pissade på mina mattor, sket under bordet konstant.
Och då har jag inte ens nämt att man ska gå ut med honom var 4'e timme också.

Man fick liksom inte en enda lugn stund överhuvudtaget, det var bara ett stort kaos i min skalle och lägenhet i 2-3 veckor.

Jag har diskuterat detta med vänner och så, hur fan dom kan skaffa hund, för jag förstår mig faktiskt inte på det? Visst finns det snälla hundar som bara ligger och chillar men dom hårar väl? Ingen kan väl tycka det är trevligt med hundhår överallt i lägenheten?

Jag menar, varför offrar man sitt liv åt ett djur så pass mycket?. Varför utsätter man sig frivilligt att acceptera det ansvaret och jobbet en hund för med sig?

Nu förstår jag att hundägare som läser detta lär lacka, men jag har nog blivit traumatiserad efter Jack Russeln's vistelse hos mig. Det var ett Rent helvete.

Jag var hundvakt mot min vilja för några veckor sen, i 2-3 veckor underfär. En 1-årig Jack Russel.
Fyfan, creds till alla som tar på sig "jobbet" med hund alltså.
Dom sabbar lägenheten, hårar ner precis överallt. Stressar och skäller, man kunde inte gå ut från lägenheten. Jag testade gå ut en kväll och fick samtal av grannen att Securitas stod och slog på min dörr för hunden hade gapat så det ekat genom hela huset. Pissade på mina mattor, sket under bordet konstant.
Och då har jag inte ens nämt att man ska gå ut med honom var 4'e timme också.

Man fick liksom inte en enda lugn stund överhuvudtaget, det var bara ett stort kaos i min skalle och lägenhet i 2-3 veckor.

Jag har diskuterat detta med vänner och så, hur fan dom kan skaffa hund, för jag förstår mig faktiskt inte på det? Visst finns det snälla hundar som bara ligger och chillar men dom hårar väl? Ingen kan väl tycka det är trevligt med hundhår överallt i lägenheten?

Jag menar, varför offrar man sitt liv åt ett djur så pass mycket?. Varför utsätter man sig frivilligt att acceptera det ansvaret och jobbet en hund för med sig?

Nu förstår jag att hundägare som läser detta lär lacka, men jag har nog blivit traumatiserad efter Jack Russeln's vistelse hos mig. Det var ett Rent helvete.