Helgsnack: Minnesvärda buggar

Första gången jag hör förstahands-erfarenhet från någon som drabbats av Y2K-buggen! Den fick ju annars ganska begränsad betydelse, jämfört med vad det varnats för under åren innan.

Jag minns på 90-talet när vi fick CPUn utbytt i familjens 90MHz Pentium (P54C), p.g.a. vad jag senare lärde mig var F00F-buggen. Maskinen kom från Zampo Data i Luleå, det var ägaren Eilert som kom förbi och bytte den. Samtidigt satte han dit en fläkt på den nya, jag minns att jag tyckte det var exotiskt med en fläkt på CPUn.

fdiv buggen drabbade bara Socket 4 cpuerna, dvs Pentium 60 och 66. De var lite av bastarder på många sätt... mest på dåliga sätt.

Det är inte samma bugg. Fdiv innebar att processorn gav fel svar vid flyttalsdivision i vissa lägen. F00F-buggen innebar att om man skickade instruktionen F0 0F C7 C8 så frös allt. Det är en ”Halt and catch fire”-instruktion om vi skall plocka upp väldigt gammal terminologi.

Helt rätt! Hela min jobb beskrivning är "Fail fast". Enda sättet idag är att utmana och ifrågasätta allt. Ingen ide är dålig förrän den kraschat.

En minnesvärd bugg fanns i en mjukvara för att ta backup på virtuella maskiner i ett ESX cluster. Istället för att ta snapshot som den skulle så kunde den vid fel tillfälle droppa diskar för VM maskinerna (med noll chans att få tillbaka bajset). Något jag fick erfara när en SQL server tappade sin data disk. Ingen man förväntade sig av en programvara man köpt av en enda anledning. "Keep the data safe..."

Det var inget kul... Men löstes... Körde med tre olika backup lösningar. Hängslen, livrem och flytväst.

råkade konstant ut för den... Millenium var bättre hade uptime på över 300 dagar med windows Me

Vissa hade uppenbarligen tur.

Jag installerade om Windows 98 veckovis, tills jag hade disketter om kopierade registerfilen och en annan diskett som återställde, då gick det hålla sig flytande i 4-6 veckor.
Hade Svenska Windows 98 Second Edition med Pluspacketet. Instabilt OS som titt som tätt krashade, behövde köra scan disk vad som iaf kändes som varannan uppstart.

Spelade spel och skrev i word, typ det som datorn användes till.

Jag trodde datorer behövde vara så där, tills jag bytte till Windows 2000.

Problemet med Windows 9x, och även andra äldre multitaskande OS som AmigaOS och Classic Mac OS är väl att alla processer kan skriva var som helst i minnet. Så en applikation som ballar ur kan råka skriva till en annan applikations minne, som sedan också kraschar o.s.v., och plötsligt är datorn extremt instabil och applikationer kraschar hela tiden så man måste starta om datorn.

Det händer ju även idag rätt ofta att något program kraschar, men då är det bara att stänga ner det och fortsätta eftersom det inte har spridit sin sprutdiarré över resten av minnesutrymmet.

Nä, det är nog rätt svårt att slå the OG bug på Harvard -45 som gav buggarna sitt namn över huvud taget

Windows hade under en långt tid en inkompatibilitet mellan olika teckenuppsättningen i kommandoprompten och övriga windowsmiljön.

Upptäckte detta av en slump när jag skulle låta en .bat fil skapa en ny mapp innehållande ÅÄÖ t.ex. Resultatet blev en mapp som Windows trodde hette något annat och all åtkomst var nekad när man därefter försökte komma åt mappen i Windows.

Detta var i åk 6 grundskolan typ 1998 och jag minns att jag förklarade för vår lärare som var IT ansvarig att jag kunde skapa en mapp som han inte skulle kunna ta bort utan att formattera. Han trodde mig inte och utmanade mig att försöka, och vips så dök en mapp "Lasses_xxx_bilder" upp på skrivbordet. Detta var i datorsalen på skolan, och det gjorde inte saken bättre att mappen såg ut att vara skyddad från all åtkomst xP
IT ansvarig blev först lite svettig, sedan helt röd och började hotas efter en timmes misslyckade försök för att till sist erkänna sig besegrad.

Tror just att Å blev _ men det gick även att använda andra ansii koder för att få fram olika tecken, och det hjälpte inte heller att lista mappen med DIR i kommandoprompten då den visade helt andra tecken än de som användes för att skapa mappen. Enda sättet var att veta exakt vad man döpte mappen till från start och använda samma batchfil igen.

Som oinsatt tyckte jag det här lät intressant men förstår inte riktigt vad du gjorde eller vad som hade kunnat gå fel. Hur testade du med extern kristall? Hur påverkar det den interna klockan? Vad hade kunnat gå fel?

Jag tycker Windows key va spännande på 90 talet och början 2000. När man kunde random trycka siffror till Windows va nöjd. Tog inte många minuter innan man fick en godkänd nyckel.
Bäst va bara 1:or för Windows 95

Sen va de spännande med buggen i många test perioder i program, bara ställa tillbaka datumet så fungerade dom när man närmade sig 30dagar.

Just detta som du beskriver - att man kan skriva var som helst - är en funktion av väldigt gamla OS som inte har virtuellt minne alls. Om du kör Macintosh System 6 med Multifinder så är det så (om det är System 7 till 9 så är det… komplicerat). Det som händer i Win16 är att det virtuella minnet (normalt sett) är på så att ett program inte kan komma åt ett annat programs utrymme, men programmet kan fortfarande komma åt operativsystemets minnesutrymme. Detta beror i sin tur på hur translation lookaside buffer - en liten cache som används för att översätta virtuella adresser till verkliga - har implementerats av Intel, i kombination med att man fick optimera hårt för att få nåt att fungera på svaga processorer.

När man hör detta kan man undra hur man ens kom igenom en dag utan att krascha. Svaret är att man hade ”snubbeltrådar” som upptäckte de vanligaste felen och kunde hantera dem utan att hela operativsystem gick ner. Om du på en Mac någon gång har fått systemfel av typen 1, 2 eller 3, så har något program börjat krascha, fastnat i en av dessa snubbeltrådar och OSet har dödat det för att förhindra att det korrumperar data.

Seriell kommunikation utan kontroll skickar datan seriellt där varje bit kommer inom ett tidsintervall.

Så man skickar 11010110110112 osv. Mellan varje bit låt oss säga 1ms sekund intervall. Om då den interna clockan i cpun inte är perfekt, så kommer intervallen ej vara perfekt. Om den interna klockan ökar när cpun blir varmare så blir det fel när det blir varmare.
På moderna cpuer finns det en krets som har hand om detta, jag vill minnas Usart, men kan minnas fel.

I vilket fall var pongen jag gjorde något jag blev tillsagd att inte göra och jag löste problemet. Huruvida mitt beteende var svinaktigt eller skitbra går diskutera om. Då jag likaväl kunde förstöra något.
*edit*
Säkerligen finns det en studiekamrat som fortfarande fast det är över 20år sedan tänker, ja detta har jag ej glömt, vänta du bara så...

Man kunde ta sig genom hela Bioshock med bara en skiftnyckel som vapen, om man kröp tätt inpå bossarna kunde dom inte döda en sen kunde man sakta slå ihjäl dom med skiftnyckeln

Men som sagt, dom som kör speeedruns av spel hittar ju löjligt mycket buggar tex Portal går att fuska sig igenom brutalt

Läst på lite nu, hade tydligen att göra med bakåtkompatibilitet, därför skyddad minne enbart gällde mellan olika processer.
Medans alla enskilda processer hade möjlighet att läsa/skriva till kernelminne.
Upplevelsen hade nog varit något helt annat ifall minnesskyddet per default inte tillåtit detta.

Denna tycker jag platsar: The Best Debugging Story I’ve Ever Heard

Fick mig att tänka på denna:

http://catb.org/jargon/html/magic-story.html

Det där är ju fantastiskt! Rolig effekt, och intressant orsak bakom. Endianness kan bita en rejält på roliga sätt.

Typ så.

Virtuellt minne fungerar så att varje process har virtuella minnesadresser i koden, och dessa översätts sedan till verkliga minnesadresser av operativsystemet. När du byter aktivt program, byter du s.k. page table - strukturen som översätter mellan virtuella och verkliga adresser. Det gör att ett program inte kan skriva i ett annat programs minne ens medvetet - det ”vet” inte var de adresserna är, och det finns inget sätt för det att beskriva en väg dit.

Operativsystemet (eller egentligen, kerneln) skyddas inte på så sätt. Detta beror på att man inte vill byta page table varenda gång ett program anropar kerneln, eftersom det tar en massa tid. I ett modernt OS är kernelns minne skyddat, så om ett icke-privilegierat program försöker göra något med det får det ett s.k. Segmentation fault - segfault. Vill ett program ändra på något i kerneln får det snällt be kerneln att göra det - använda ett systemanrop (system call). Detta tar lite längre tid än att programmet själv ändrar ett värde i kernelns minne, så i äldre OS körde man utan detta skydd på. Det är detta som blir ett problem om man kör Win16-program i Win 95/98 - detta skydd måste vara avstängt för att de programmen skall fungera.